Här kommer ytterligare ett sagolikt klipp från gångna tider, närmare bestämt ÖIS-aren juli 1948. Det handlar om den klassiska Holmenkollenstafetten och ”Svenne” som omnämns är den legendariske ledaren och 400m-löparen Svenne Strömberg. Och den som skrivit texten är självaste Harry Hjörne, legendarisk chefredaktör på GP från 1926 till sin död 1969.
Carl Eldhs skulpturgrupp Löparna, som finns i flera versioner, bland annat utanför Stockholms stadion samt i Gränna, avbildar Sven Strömberg tillsammans med Lennart Strandberg, 1930-talets främste svenske sprinter.
Svenne kom in till mig. Hans i vanliga fall allvarsamma drag hade fått något av en ljusnande vår över sig. Han lade en tidning framför mig påbordet, pekade stolt på en tvåspaltig rubrik och sade: ”Läs”! Och jag läste: Öisarna komma…”. En idrottsförening i en av våra grannstäder hade säkrat en öistrupp och man tillkännagav triumferande. Tidningen förstod vad det betydde.
”Öisarna komma…”
Ja – allt går tämligen väl. Livet är en blandning av framgångar och motgångar, glädjeämnen och missräkningar. Ett idrottssällskap, som är så gammalt som ÖIS och som varit med om så mycket och kan se tillbaka på så stora framgångar, tar allting med ett visst jämnmod. Motgångarna slå inte ner öisarna och framgångarna stiga dem inte åt huvudet. Nog kan man säga att året har börjat bra. Vårt mål för friidrotten är i år liksom i fjol: Seger i Nordens främsta masstävling och ståtligaste idrottsfest:
* Holmenkollenstafetten
* erövring av mästerskapsstandaret
* seger i svenska serien
Holmenkollenstafetten blev en strålande triumf för ÖIS. Sällskapet vann för tredje gången i rad denna tävlan med över 3.000 aktiva och till vilken Nordens främsta klubbar sänt sina bästa män. Aftenpostens vandringspokal har nu hamnat för gott i Örgrytes prismonter. Det kan tänkas att en och annan öisare denna sommar varit lite smutsig om händerna. Det beror i så fall på att han av alldeles särskild anledning inte tvättat sig. Han har troligen haft äran att trycka den hand, med vilken Lennart Nilsson tryckt kung Haakons hand. En sådan hand tvättar man inte.
När ÖIS hade segrat gick kungen ner och gratulerade handtryckligt vårt femtonmannalag. Han tryckte Lennarts hand flera gånger och underhöll sig länge med denne munvige göteborgare. Vår lagkapten klarade sin representativa uppgift med bravur. Han var tillräckligt frimodig och originell för att intressera kungen, men ändå i varje ögonblick medveten om att han framför sig hade den man, som i fyrtiotre år varit Norges konung och som inte bara blivit norrmännen utan även oss så kär genom det sätt, på vilket han ledde Norges frihetskamp.
Holmenkollenstafetten har blivit en triumf för ÖIS, men framför allt är det en triumf för norsk idrott. Det är en ståtlig syn att se dessa tusentals löpare i den underbara Holmenkollenterrängen, men det är framför allt en mäktig syn att se norrmännen applådera det främmande lag, som efter kriget legat i toppen. Det hade varit rätt naturligt om norrmännen sagt: Nu efter kriget är vi så svaga, att vi inte kunna bjuda svenskarna kamp. Vi vilja inte se en fyra, fem svenska lag i toppen av prislistan. Vi hålla tävlingen för oss själva. Men norrmännen resonerade inte som så. De kände av sin av kriget framkallade svaghet, men inbjöd i alla fall vem som ville komma till tävlan och var särskilt angelägna att få med ”nordens bästa löpareklubb”, Örgryte. Det är typiskt norskt – typiskt för ett folk, som betraktat världen som sitt fält.
Och det var idrottsligt sett riktigt handlat. Norrmännen få genom denna generositet veta vad som är nordisk standard och de få något att sträva för. Före kriget voro norrmännen nästan omöjliga att slå i ett Holmenkollenlopp, och den dag kommer, då det på nytt blir en norrman som bryter snöret. Och vilken triumf blir inte det. Norrmännen ha visserligen förlorat de tre senaste Holmenkollenstafetterna, men de ha samtidigt gjort Holmenkollenstafetten till Nordens främsta masstävling. Öisarna ha blivit furstligt mottagna av sina norska värdar, och de ha ständigt fått höra att man så länge inte ett norskt lag har utsikter helst ser öisarna i spetsen.
Göteborg ligger mycket nära Norge!
Harry Hjörne
PS: ”Munvige” Lennart Nilsson är ett fantastiskt uttryck! Den som någon gång träffat Lennart ”Räven” Nilsson kan intyga att detta var en ”snackegubbe” av gigantiska proportioner. Läs gärna också ”När räven överlistade Gunder”.
Omslaget av julinumret ÖISaren 1948. Kung Haakon i samspråk med Lennart Nilsson.
