Emma bombsäkert till tionde raka mästerskapsfinalen utomhus!

Allt snack om ömma hälsenor syntes som bortblåst när Emma lekande lätt kvalade in till VM-finalen på torsdagsmorgonen. Det krävdes faktiskt bara två hopp, 1.88 och 1.92, innan hon kunde knalla tillbaks till hotellet och käka lunch. I bägge hoppen hade hon åtskilliga centimeters marginal till ribban och det såg minst sagt imponerande ut!

.
Detta innebär att Emma nu gått till sin TIONDE RAKA mästerskapsfinal utomhus sedan succédebuten i Helsingfors 2005. Frågan är om någon annan svensk friidrottare utfört en liknande prestation. Carolina Klüft slapp ju kvaltävlingar i sjukamp. Det skulle väl möjligen handla om Stefan Holm i så fall.
.
Äntligen känns det också som om media sent omsider börjat inse Emmas storhet. Länge har hon fått stå i skuggan av Kajsa Bergkvist och man har allt som ofta fått höra att hon inte får ut sin fulla kapacitet. I själva verket har hon ALLTID presterat på topp när det varit dags för mästerskap. Att Kajsa var en sagolik hoppare på sin tid och klarade världsrekord 2.08m inomhus innebär inte att allt skall jämföras emot detta. Två meter är fortfarande en drömgräns som bara en handfull (i år två stycken hittils) tjejer lyckades bemästra.
.
I kvalet var det främst ryskorna Chitjerova och Shkolina som imponerade medan årets statistiketta (2.04m) Barrett tog ingångshöjden 1.83m först i tredje försöket. Gör dock inte misstaget att räkna bort henne ur guldstriden! Det är en inspirationsmänniska som mycket väl kan hoppa en bit över två meter i finalen.
I vilket fall som helst kan vi se fram mot en spännande final där Emma faktiskt har en liten medaljchans om allt stämmer. Man skall dock komma ihåg att 12 av tre finalister har klarat 1.95m eller högre i år, det vill säga lika högt som Emma. Det kommer förmodligen krävas två meter för en bronspeng.
.
Så här ser Emmas makalösa mästerskapssvit utomhus ut:
.

2005 VM Helsingfors 3. 1.95m / kval 1.91m
2006 EM Göteborg 11. 1.92m / kval 1.92m
2007 VM Osaka =7. 1.94m / kval 1.94m
2008 OS Peking 9. 1.96m / kval 1.93m
2009 VM Berlin =7 1.96m / kval 1.95m
2010 EM Barcelona 2. 2.01m / kval 1.92m
2011 VM Daegu 11. 1.89m / kval 1.95m
2012 EM Helsingfors =3 1.92m / kval 1.90m
2012 OS London 8. 1.93m / kval 1.93m
2013 VM Moskva  ? ?          / kval 1.92m

.


Så sent som i mars månad tog Emma sin senaste mästerskapsmedalj när hon kom trea vid Inne-EM i Scandinavium.
.
Så här ser finalfältet ut i finalen som avgörs på lördag med start kl 16.00
.

PB  SB
Airine Palsyte Litauen 1.96m 1.95m
Alessia Trost Italien 1.98m 1.98m
Anna Chicherova Ryssland 2.07m 2.02m
Emma Green-Tregaro Sverige 2.01m 1.95m
Irina Gordeeva Ryssland 2.04m 1.97m
Ruth Beitia Spanien 2.02m 1.95m
Svetlana Shkolina Ryssland 2.03m 1.98m
Brigetta Barrett USA 2.04m 2.04m
Xingjuan Zheng Kina 1.95m 1.92m
Kamila Stepaniuk Polen 1.99m 1.99m
Justyna Kasprzycka Polen 1.95m 1.95m
Levern Spencer Saint Lucia 1.98m 1.95m
Marie-Laurence Jungfleisch Tyskland 1.95m 1.95m

.

Också den andre ÖIS-aren i Moskva, Alhaji Jeng, svarade för en högklassig insats. Ja, i själva verket gjorde han sitt bästa mästerskap sedan Inne-VM 2006 just i Moskva.
.
Få hade räknat med en finalplats efter de svaga insatserna vid fjolårets mästerskap. Via 5.40m i första försöket och 5.55m i andra med imponerande marginal till ribban gick han dock igenom det nervpressande kvalet.
.
Väl i finalen kom det oroande rapporter om hälsenesmärtor vid inhoppningen. Ett avbrutet första försök på tuffa starthöjden 5.50m gjorde inte oss åskådare mindre nervösa.
Sedan klarade han dock i rask takt såväl 5.50m som nya personliga årsbästat 5.65m!
Årets bästa resultat i årets viktigaste tävling gav en slutlig niondeplats i en riktigt högklassig final. Sensationellt nog fick jättefavoriten Lavillenie stryk av tyske Holzdeppe.
.

En riktigt stark insats i Moskva av Alhaji!
.
Så passar vi också att gratulera Magnus Jomyr som den kommande helgen deltar i den Nordiska Juniorlandskampen för 19-åringar som avgörs i finska Leppävaara.
Han kvalificerade sig via en andraplats vid JSM i Västerås på personrekordet 4.83m.
.

Magnus Jomyr åker till Finland i helgen
.
På hemmaplan pågår också uppladdningen inför den andra seriematchen som avgörs i Varberg den 24:e augusti. Efter den första holmgången i Habo har vi ett par poängs ledning över ärkerivalen MAI, men kampen är långt ifrån vunnen än. Ett positivt besked kan vi dock lämna redan nu. Långtidsskadade Robin Lindgren är tillbaks på banan igen och kommer att springa 1500 meter. Faller det väl ut kan det också bli SM-start på hinder i Borås helgen efteråt.
.
Lagkapten Erik Olsson återkommer inom kort med laguppställningen inför denna viktiga drabbning.
.
Får vi anledning att jubla också den 24:e?

Första steget taget – MAI besegrades i Habo!

Det blev en veritabel klang och jubelföreställning när ÖIS gjorde sin första seriematch sedan 1997! I ett härligt sommarväder drabbade vi på lördagen samman med våra klassiska kombattanter Malmö AI och fyra andra föreningar på Slättens IP i Habo.

Förväntningarna var högt uppskruvade vilket märktes redan under resan dit… Mattias Ström genomförde en mycket elegant Mooning vilket gav full stilpoäng. Vi replikerade dock med att något senare ställa av minibussen bakom en hästtransport och anlända till Slättens IP med klar tidsmarginal.

När tävlingarna sedan inleddes så stod det mycket snart klart att det handlade om en ren duell mellan MAI och ÖIS, övriga hade mycket litet att sätta emot. Så här gick det gren för gren:

200 meter

Felix gjorde en lysande insats trots att han fick se sig knappt besegrad av supertalangen Austin Hamilton. Denne var snabbast ur blocken och hade en meterledning efter 50 meter. Sedan jobbade sig Felix allt närmare och var i det närmast ikapp vid 150m. Sedan blev han lite spänd och Austin kunde dryga ut sin ledning något. 21.54 emot 21.68 var suveräna tider i en marginellt för stark medvind av 2.2 sekundmeter.

400 meter

På bilden ovan har startskottet just avlossats och än så länge har motståndarna kontakt med Jonathan Carbe. Redan 50 meter senare var dock loppet i praktiken avgjort då Carbe petade i högsta växeln och passerade 200m på 22,9 trots motvind på bortre lång. I sin ensamhet höll han stilen bra hela vägen in och hade en segermarginal på 1.69 sek när han passerade mållinjen efter 49.18 sekunder. En alldeles glimrande säsongsöppning.

800 meter

Daniel Skatt fick ett ganska perfekt upplägg av loppet. Han tog rygg på löparna från MAI och Udd och kunde jogga runt första varvet på ca 61 sek. Sedan skruvades tempot upp något och 600m passerades på 1.30, fortfarande med Skatt som trea. På upploppet var det dock spel mot ett mål och vår stolte representant seglade ifrån till en klar seger på personrekord och banrekord 1.59.63. Med tanke på att första varvet gick på 61 och andra på 58½ finns det kapacitet att kapa både 2 och tre sekunder på den tiden.

5000 meter

Joakim Johansson inledde stark med en första kilometer på ca 3.07. Strax därefter skruvade dock den starke MAI-löparen upp tempot och hakade av Jocke. Därefter handlade det om att rädda andraplatsen och fem poäng för en ganska så sliten ÖIS-are, märkbart tagen av hettan. Det lyckades han också med, men tiden 16.59 vill han nog glömma så snart som möjligt…

110m häck

Oliver Åstrand skulle göra sin debut på seniorhäckarna var det tänkt. Han hade dock drabbats av en halsinfektion och såg så dimmig ut på uppvärmningen att vi beslöt oss för att spara honom och kasta in en reserv i form av Daniel Lennartsson. Denne gjorde ett antal inlöpningar som avslöjade en alldeles utmärkt teknik. När startskottet ljöd så gick han till täten före MAI:s deltagare redan efter ett par häckar och drygade sedan ut försprånget för varje häck. 15.67 är ett imponerande resultat i det första loppet någonsin på höga häckar för Daniel. Dessutom i en motvind av 0.6 m/sek

Höjdhopp

När samtliga motståndare rivit ut sig gick Daniel Lennartsson in på 1.92m – och rev grovt i första försöket! Pulsen hos ÖIS-arna sjönk dock till acceptabla nivåer han lätt klarade i sitt andra försök. Sedan fortsatte han med att sätta banrekord med 2.05m innan 2.10m slutligen blev lite för högt.

Trestegshopp

Mattias Ström började med att äta lunch och att ligga och sova på gräsmattan. Därefter höjde han banrekordet med drygt två meter till förnämliga 15.90m i en medvind av 1.5 m/sek. Han inledde tävlingen med 15.74w (+2.2 m/sek) och hade sedan några ogiltiga innan segerhoppet kom i den femte omgången. En stabil och lovande säsongsöppning för Mattias.

Diskuskast

Jonathan Gren gjorde en sensationellt stark insats med fyra kast över 41 meter och sitt gamla personrekord. Hans 42.06m räckte faktiskt till ledning ända fram till tävlingens allra sista kast då den yngsta brodern Gardenkrans (Jakob född 1997) lyckades få till en träff på 42.25m. Lite försmädligt men ändå en femstjärnig insats av den gode herr Gren.
.

Spjutkastning

Lagledare Olsson var satt under stark press när det var dags hans sjätte och sista kast. Hans inledande kast var långt ifrån fullträffar (hans ställde upp spjutet för mycket) och han låg på en fjärdeplats närmast efter Per-Ola Åkerman. I sitt sista kast visade han dock sig vara en ytterst värdig lagledare genom att vräka på på ett nytt personbästa med dryga tre meter. 48.94m och avancemang förbi nämnde Åkerman.

Stafett 4×100 meter

Tävlingen avslutades med ett fantastiskt spännande stafettlag. Målsättningen var en andraplats med säkra växlingar för att inte riskera några missöden. Men det blev en järnhård duell med MAI där vår slutman Carbe vräkte sig över mållinjen, absolut jämnsides med Malmökillen. Nervös väntan vidtog innan det annonserades att MAI vunnit med TVÅ TUSENDELARS marginal, bägge lagen på 42,03 sek!
Tiden var betydligt bättre än vi kunnat drömma om och tillkom som sagt med mycket säkra växlingar.
Daniel Norgren gladde med en förnämlig förstasträcka, en febersjuk Oliwer fixade sin andrasträcka utmärkt trots att han inte var i bästa slag. Herrar Francois och Carbe sprang lysande och hade dessutom en perfekt sistaväxel.

När poängen summerats kunde vi glädja oss över att ha besegrat våra kombattanter Malmö AI med 54 poäng emot 51½! En ledning som känns väldigt bra att luta sig emot inför nästa match som går i Varberg i slutet av augusti.
.

Stolta segrare vrålar ut sin glädje på Slättens IP i Habo
 
Yannick Tregaro tog alla de fina bilderna och skrek och jublade dessutom så att det ekade
över hela Vättern!

Pekka Dalhöjd har gått bort

Den 21 april drabbades vi av beskedet att vår vän och tränare plötsligt gått bort. Stämningen i Hallen var länge ytterst dämpad, för väldigt många av oss var detta en mycket svår personlig förlust.

Tillsammans med Pekkas son Anjin tog beslutet att begravningsakten skulle förrättas mitt i Friidrottens Hus, något annat var egentligen helt otänkbart. Det blev en vacker ceremoni, mitt i kretsen av Pekkas alla för detta och nuvarande aktiva. Vi tog fram 400 stolar, ändå räckte det inte till alla som villa ta ett sista farväl.

Jag blev ombedd att hålla ett minnestal över min vän och detta var mina ord:   /Per Crona/

I stiligt badplagg vid ett träningsläger söderut

I stiligt badplagg vid ett träningsläger söderut

.

För nästan exakt 40 år sedan skrev jag på för Örgryte IS. Det skedde borta på Vita Bandet en fin vinterdag. Jag var hemma på helgpermis från ”Lumpen”, så länge sedan var det att vi hade allmän värnplikt.  En av de allra första jag mötte i föreningen var Pekka. Han hade själv börjat friidrotta två år tidigare ute i Bergsjön. Det var Ingemar Weisbach som startade upp en grupp som innehöll storheter som Bröderna Wennerbeck och Janne Aronsson, nästan i världseliten på 800 meter. Man sprang tuffa löppass runt Bergsjön och körde i Sandeklevsskolan vintertid.

På somrarna tillbringade man mycket tid vid Bergsjöbadet som låg nära hemmet. Man slog volter och dök från en bergsavsats 4-5 meter hög. Givetvis handlade det om att ”stajla” sig för brudarna och Pekka lyckades nog bra med det. Snygg, vältränad och dessutom dök han från den högsta klippan! I ÖIS-statistiken 1973 dök de här killarna upp i en massa olika grenar. Pekka gjorde allt från 12,0 på 100m till 4,39 på 1500m. Stav provade han på första gången 1974 då han som bäst klarade måttliga 3 meter som 18-åring. Skaplig i det mesta men inte stjärna i något. Därför inriktade sig han och trogne träningskompisen Mikael Wennerbeck på allvar mot den svåra tiokampen.

Många vill skriva några ord i Minnesboken i Friidrottens Hus

Många vill skriva några ord i Minnesboken i Friidrottens Hus

Min egen ständige träningskamrat Mikael Bernhardt hade börjat på universitet i USA och jag började träna allt fler pass ihop med Pekka, trots att jag inriktade mig främst på tresteg. Det föll sig naturligt, vid hade samma syn på träning. Pekka såg inga konstigheter i att springa 12x200m i 10 minusgrader eller att träna klockan 8 en lördagskväll.

Våren 1976 var vi riktigt genomtränade och förberedda för DM i tiokamp i slutet av maj. Vi hade bestämt oss för att ge fjolårsmästaren Ove Gerth från Mölndal en riktig fight, och så blev det också! När krutröken skingrats fick Ove nöja sig med fjärde plats och vi knäckte 6.000 poäng alla tre, Pekka, Mikael och jag. Pekka höjde sitt personrekord med 1.039 poäng och blev trea på 6.000 jämnt.

Senare på säsongen avgjordes JSM i Karlskrona. Inför det avslutande 1500m-loppet låg Mikael tvåa, men hela 220 poäng eller 35 sekunder efter ledande Nyström från Skellefteå. Det borde vara avgjort, men Pekka ville annorlunda… Han erbjöd sig att vara draghjälp för Mikael och drog stenhårt upp till 1100 meter. Mikael spurtade i mål på lysande 4,16,9 och eftersom Nyström inte förmådde bättre än 4,53 så vann Mikael guldet med ett par poängs marginal. En händelse så typisk för Pekka – han offrade sig för att bäste kompisen skulle kunna vinna och gladde sig som om segern vore hans egen.

pekka

Vid den här tiden hade Pekka och hans mamma flyttat från Bergsjön och bodde några hundra meter från Slottsskogsvallen. Jag var hemma hos honom och fikade ibland även om jag hade väldig respekt för hans collie som var väldigt vaksam, för att inte säga folkilsken. Man satt väldigt stilla i soffan med sin kaffekopp med hunden en meter framför stint stirrande och allt annat än svansviftande.   För länge sedan hörde jag en historia om hur Pekka fick hunden, det är som sagt en gammal historia och jag kan inte garantera varje detalj men vill ändå dela den med er. Varje gång Pekka gick till skolan i Bergsjön så passerade han hunden som stod på en balkong och skällde på alla som gick förbi, bunden vanvårdad och olycklig Till slut gick Pekka och ringde på och sa ”Kan ni inte sköta er hund så är det bättre att jag tar hand om den”. Märkligt nog så gick ägaren med på detta, var väl trött på skällandet kan tänka och collien fick ett nytt o bättre liv. Han älskade sin husse och vaktade honom, ständigt beredd att utdela ett kraftigt bett till den som hotade – så man satt väldig still i soffan…

Sin bäste tiokampsnotering gjorde Pekka 1978 med 6.697 poäng. Nu hade han också börjat få lite ordning på stavhoppet och klarat 4.30m som bäst. Efter säsongen 1978 la han ner mångkampen och koncentrerade sig på stavhoppet. Han hade ju alltid varit intresserad av simhopp och gymnastik så det var ett ganska logiskt val. Sakta men säkert förbättrade han sig, 1981 var han uppe på 4.60m och 1982 hela 4.80m. Inomhussäsongen 1983 klarade han 4.90m vid en tävling i den lilla, mörka kombihallen som ligger bortanför nuvarande Atleticum. Drömmen om det första femmetershoppet levde stark inför utesäsongen men en allvarlig ljumskskada kom i vägen och det stannade vid en dröm. Man kan säga att den skadan i praktiken avslutade hans egen idrottskarriär.

Pekkas allra högsta stavhopp - 4.90m i den lilla kombihallen i Malmö

Pekkas allra högsta stavhopp – 4.90m i den lilla kombihallen i Malmö

1978 hade Pekka bytt sitt efternamn från Tapaninaho till Dahlhöjd, inte minst till alla friidrotts-speakers lycka. Jag minst speciellt en olycklig man som efter 3-4 misslyckade försök att bemästra hans efternamn helt resolut döpte honom till Pekka TOPP! Det fick han höra i många år efteråt.

Det var inget halvdant med Pekka! Han tog stora och bestämda beslut i sitt liv. Han bytte namn, blev vegetarian och plågade oss med sitt grönsakssnack i flera år. Han gick ur svenska kyrkan och blev enligt egen utsaga buddhist. Han blev helt uppslukad av skärmflygning under några år och tillbringade mycket tid med att sväva omkring i skyn. Men det kapitlet slutade inte bra. 1992 kraschade han svårt mot ett klippblock och skadade bägge benen illa. Han kom att genomgå ett dussintal operationer och hade svår värk livet ut. För att hantera den var han tvungen att äta värktabletter i större mängd än som var riktigt hälsosamt.

Pekka och Anneli fick sonen Anjin 1986. Självfallet hade vi kompisar starka synpunkter på valet av namn. ”Du kan inte döpa honom till Anjin, han kommer få stryk i skolan!” Men Pekka hade sett TV-serien Shogun och var mycket fascinerad av den japanska kulturen. Huvudpersonenen hette Anjin och var sjökapten och lots vilket namnet också betyder.  LOTS – en person som leder andra genom svåra farvatten, förbi rev och bränningar. Något som stämde väldigt mycket in på Pekka själv. Han har lotsat många trassliga ungdomar genom tonårens ofta besvärliga passager och svårigheter. Det låg nog betydligt mer eftertanke bakom det namnvalet än vad vi dumskallar förstod då.

På väg till Gotland med en nyfödd Anjin

På väg till Gotland med en nyfödd Anjin

Pekkas värsta fiende var det egna temperamentet. Stubinen har varit kort i alla år och det har försatt honom i en hel del bekymmer. Den klassiska historien är när Mikael och Pekka sökte in som brandmän. Fystesterna innebar inga som helst problem, i själva verket toppade Pekka den delen.

Men sedan vidtog en mer djuplodande intervju där syftet var att provocera och testa gränserna hos den sökande. Och givetvis blev Pekka förbannad och skällde ut intervjuaren efter noter! Resultatet blev att Räddningstjänsten gick miste om en brandman av världsklass. Men det tog Pekka hårt att hans bäste vän blev antagen och inte han. Istället hade han en del olika jobb som kanske inte alltid var så roliga. Han jobbade på intaget hos polisen och körde buss några år innan han så småningom hamnade på exakt rätt plats. Han blev världens bäste stavtränare i världens bästa friidrottsklubb! Tyvärr var kanske inte lönen av världsklass. Det går inte att tala om tränaren Pekka utan att också nämna Thomas Kyöttilä. Den högljudde och hetsige Pekka och den lågmälde, eftertänksamme Thomas skapade tillsammans en sagolikt stark enhet, de kompletterade varandra perfekt.  Deras gärning de senaste 25 åren är unik i sin omfattning inom svensk friidrott. Det är ingen slump att Sveriges genom tiderna tre främsta manliga stavhoppare, Jansson, Klüft och Jeng, haft Pekka som tränare genom ungdoms och juniorår ändå upp i seniorålder. När tjejerna fick stav på programmet under nittiotalet så hakade man på direkt. OS-tvåan Vala Flosadottir flyttade till Göteborg för att träna med Pekka. Hanna-Mia Persson kom hit för att träna höjd med Viljo. Hon skadade dock sin hoppfot och Viljo dog. Istället lärde Pekka henne hoppa stav och när hon avslutade sin karriär så var hon mångfaldig svensk mästarinna i grenen.

Pekka och Hanna-Mia på Ullevi 1999, några dagar efter Viljos bortgång

Pekka och Hanna-Mia på Ullevi 1999, några dagar efter Viljos bortgång

De flesta så kallade elittränare brukar nöja sig med att få fram en stjärna och sedan försöka sola sig i glansen av denna så mycket o länge som möjligt! Icke så i Pekkas och Tomas ”stavhoppsfabrik”. Det var något av en massrörelse där nya ungdomar ständigt slussades in. Ja ungdomar förresten, han hjälpte alla som ville förkovra sig i stavhopp. Bara häromveckan körde han med ett par veteranhoppare från Kville. Jag sa något småtyket om nya talanger men det bet inte alls på Pekka. 10 år eller 80, det kvittade – Pekka såg bara en människa som ville bli bättre på att hoppa stav.

Gissa hur många SM-medaljer aktiva från Pekka o Thomas träningsgrupper tagit i stav 1990-2013? Senior, junior och ungdom inräknade – 370 stycken! Smaka på den siffran, 370 stycken! Ett monument över en livsgärning! Och han nöjde sig inte med de egna träningsgrupperna. När tränare från andra klubbar och länder kontaktade honom så ställde han alltid upp och öste ur sin kunskapskälla. Tyskar, britter, nordbor, ja senast var det ett gäng japaner som körde med honom. Inför den här dagen har mängder av utländska tränare hört av sig och betygat sin aktning och sorg!

Pekka hade många, många tillfällen att vara stolt över sina aktiva. Men kanske aldrig mer än när Oscar Janson sommaren 2003 klarade svenska och nordiska rekordet 5.87m. Han hade tränat Oscar sedan 12 års ålder och nu var denne, under ett par sommarveckor etta på världsstatistiken, bäst i hela världen.

Pekka har sammanställt ett 130 sidor omfattande kompendium om stavhopp som är något av det allra främsta som skapats inom svensk friidrotts träningslära. Anjin och Thomas har beslutat sig för att slipa på layout och språk för att kunna lämna ett bestående dokument över Pekkas träningsmodell.

Något som inte alla kände till var ett han i många år jobbade för TV vid internationella mästerskap, bland annat 3 senaste Sommar-OS. Han var ovärderlig som s.k. ”Spotter” eftersom han kunde namnen på snudd på varje aktiv och tränare i publiken. Så sent som vid OS i London kunde man emellanåt se honom skymta förbi emellanåt på innerplan.

Johan Brink var oförståndig nog att utmana Pekka på en Bodybuildingstävling vid ett träningsläger i dåvarande Jugoslavien

Johan Brink var oförståndig nog att utmana Pekka på en Bodybuildingstävling vid ett träningsläger i dåvarande Jugoslavien

PEKKA DAHLHÖJD ÄR EN BRÅKSTAKE!  Jo tack, de orden har vi hört en eller annan gång. Och han var en bråkstake, i ordets allra bästa bemärkelse! Pekka tolererade inte orättvisor, falskhet och mänsklig dumhet och ställde sig alltid på den svages sida. Om man, som jag, alltför ofta av feghet tiger när jag borde protestera – viker under när jag borde ta strid, så kändes Pekkas frispråkighet som en högst beundransvärd egenskap!

Jag har tusen goda minnen av Pekka. Speciellt minns jag ett tvåmans träningsläger i finska Vierumäki en vinter i slutet av 70-talet. Först åkte vi tåg till Stockholm sedan tog vi Finlandsfärjan. Vi hade inte råd med någon hytt så vi sov under några bänkar på passagerardäck. Ekonomin tillät heller inte några restaurangbesök utan vi hade ett jättepaket smörgåsar med oss under resan. Sedan åkte vi buss på små slingrande skogsvägar omgivna av meterdjup snö. I Vierumäki tränade vi 2-3 pass/dag, åt, sov och spelade Stones från morgon till kväll på en gammal sliten bandspelare. Det var bara Stones som gällde för oss båda på den tiden. När vi reste hem hade vi med oss ritningar till hallen i träningsväskan, det var innan det fanns någon friidrottshall i Sverige.  Jag gav dem till Ulf Jarfelt som var dåvarande ordförande i Gbgs förbund och tillika arkitekt. När den här hallen så småningom projekterades så ingick den ritningen i grundmaterialet.

Pekka var en av mina allra, allra bästa vänner. Men också kanske den som jag bråkat med allra mest. Det gick inte att föra en lugn och sansad diskussion med Pekka, det blev alltid höga röster och viftande armar! Att vi bägge är personer som alltid har rätt gjorde inte saken lättare.  I ärlighetens namn skall dock sägas att han lugnade ner sig lite på senare år. Vårt sista gräl är inte ens en månad gammalt. Jag skällde ut honom för något dumt han skrivit på Facebook och han replikerade i god stil. MEN DET BETYDDE INGET – vår vänskap låg på ett betydligt högre plan och tålde ett praktgräl då och då. Pekka visste att jag alltid fanns i hans ringhörna ändå. Bara några dagar efter vårt sista gruff kom han fram till mig med en liten bok om boxning från femtiotalet. ”Jag såg den här och tänkte att den måste du ha”.  Han kände till mitt boxningsintresse. Så typiskt! Pekka var otroligt omtänksam och tillgiven sina vänner. För två år sedan gick jag själv igenom en svår period, och den allra förste att stödja och trösta var givetvis Pekka. Jag vet att otaliga av Er som sitter här framför mig kan berätta liknande historier. Han gav allt för sina vänner – han kunde skälla ut oss efter noter ibland – men han gav ALLT han hade att ge! Han hade alltid sina aktiva i tankarna. När en av dem blev sjuk i vintras var det allt han pratade med mig om, trots att hans egen hälsa var allt annat än bra. Att en annan satt uppe på nätterna och spelade dataspel istället för att sova bekymrade honom mycket!

Trött i bussen hem från Pallasspelen

Trött i bussen hem från Pallasspelen

Att vara en av Pekkas aktiva var sannerligen ett privilegium, men säkert också krävande emellanåt. Han ställde höga krav på er – det berodde på att han såg oändliga möjligheter i varje individ, och trodde mer på er än vad ni ofta gjorde själva! Det var fysiskt jobbigt för honom att se någon hoppa 4.50m när han VISSTE att det istället kunde vara 5.00m!

Pekka avskydde bortslösad talang, han ville verkligen plocka fram mästaren han såg i varje liten flicka och pojke han tränade. När det gällde stavhopp var han en vulkan av passion och känslor!

För 5-6 år sedan blev Pekka svårt sjuk, värre än de flesta känner till. Han fick bland annat en lätt stroke. Han kämpade sig tillbaks med järnvilja och gjorde stora förändringar i sin livsföring. Han körde till och med egen fysträning med sin gamle aktive Jörgen Carlsson. Krafterna var visserligen lite begränsade, men det var aldrig något gnäll, och framför allt inget snack om att dra ner på tränarskapet.

Jag är inte orolig för att Pekkas livsverk inte kommer att leva vidare. Han har lärt ut alldeles för mycket om stavhopp till alltför många människor. Många av hans tidigare aktiva fungerar redan idag som tränare och kommer säkert kliva fram ytterligare i framtiden. Jag hoppas dessutom att den andra halvan av SUPERDUON – Thomas Kyöttilä – kommer att återfinna glädjen och kraften att fortsätta sitt goda arbete länge än! Pekka lämnade oss plötslig och alldeles för tidigt, han gick bort på sin 57-årsdag. Vi som lämnats ensamma kvar skall vårda hans minne och se till att hans gärning fortlever. Till hans aktiva vill jag bara säga: SÖRJ IDAG OCH SLÅ PERSONREKORD IMORGON! Det allra bästa sätt ni han hedra Pekka på är med ett perfekt stavhopp. Ni kan lita på att han kommer att ha koll på er i fortsättningen också!
.

Anjin – Var stolt över din far! Det är en av de allra bästa människor jag någonsin träffat!

Pekka och Thomas

Pekka och Thomas

Succé vid Götalandsmästerskapen i Växjö!

Hela 12 stycken ÖIS:are hade kvalat in till Götalandsmästerskapen i tillsammans 32 grenar. Ett sjukdomsfall och ett knä ur led gjorde dock att vi blev 10 aktiva som åkte ner till Växjö och tävlade under helgen.
.
Tävlingen började lite halvknackigt då fiolårets mästarinna i längdhopp, Alva Murtoniemi Gräbel hade blivit rejält förkyld och fått feber. Alva kunde inte göra sig själv till rättvisa och fick tyvärr avstå både tresteg och 200m. Otur för Alva som bortsett från helgen har gjort en helt fantastisk säsong! Är övertygad om att Alva kommer att ta revanch under sommarens mästerskap!
Med i F14 längdhopp fanns även Della Månsson som även hon har leget sjuk den senaste tiden. Della kämpade väl och studsade i väg 4,44m utan någon riktig fullträff. Della genomgick i januari en ljumskoperation vilket gjorde att hon var borta en period från tävling och träning. Trots detta kan Della räkna in 4 nya personliga rekord under säsongen!
.
Den som glänste allra mest under helgen var inte helt oväntat vinterns komet Joel Mumbongo som även han började lite halvknackigt. Ansatsproblem i längdhoppet gjorde att Joel bara fick ett godkänt hopp på 5.13m vilket räckte till en 8:e plats. Men Joel vaknade sedan till liv. Nytt personligt rekord i försöken på 60m (7,57) och i finalen knep han silvermedaljen trots en inte allt för bra start. Joel sprang in på 7,59s vilket är en strålande tid för en 14-åring! Smålands Kristoffer Karlssén vann på finfina 7,51s vilket innebar svenskt årsbästa!
.
Men Joel nöjde sig inte med att ”bara” komma tvåa. Tredje grenen för Joel var höjdhopp och med ett nysatt personligt rekord på 1,78m var han en av favoriterna till guldet. Några nervösa rivningar på vägen gjorde dock inte att Joel skulle få problem på 1,83m som han gled över med lätthet i första försöket. Detta blev också segerhöjden. Seger för Joel med hela 7cm. Dessutom nytt svenskt årsbästa.
.


Vilket tryck i upphoppet!
.
Som om inte det skulle vara nog så sprang Joel senare 200m på den överlägset snabbaste tiden av en 14-åring detta år. Joel noterade 23,85 vilket innebar pers med en halvsekund och alltså ännu ett guld. Senare förde också Mumbongo pinnen i mål för Göteborg på den avslutande stafetten där Göteborg var totalt överlägsna.
.
En annan som hade en bra helg var Carl Bengtström som efter ett lysande taktiskt 800m lopp spurtade ner de två SAIK:arna på upploppet och knep guldet på nya personliga rekordet 2,18,98s! Carl är inte bara uthållig, han tog sig dessutom till final på 60m och kom 4a på 200m på tiden 27,00 vilket är den näst snabbaste tiden han har gjort. 30 minuter efter sitt guld på 800m sprang även Carl i det vinnande stafettlaget. En riktig fighter!
.

Ett taktiskt upplägg, låt andra göra grovjobbet…
.

och slå sedan på en rökare! Carls grundsnabbhet är överlägsen motståndarnas.

.
Vi kan förutom 3 guld och ett silver även notera 10 nya personliga rekord för ÖIS del under helgen.
Viggo Hahnsson ”persade” i både 60m och 200m. 8,16s respektive 26,39s blev det för Viggo.
Rebecca Strand putsade sitt personliga rekord i tresteg till 9,80m. Det dröjer inte länge innan vi får se den tjejen över 10m! Rebecca tog sig dessutom till semifinal på 60m.


Viggo går från klarhet till klarhet! Nytt dunderpers på 200 meter med 26.39!
.
Olof Ryberg slog även han personligt rekord i tresteg, från 9,50 till 9,68, endast en cm från final. Lite senare sprang Olof 60m häck och sänkte där sitt rekord med 12 hundradelar. Nya personliga rekordet ligger nu på 10,77s!
.

Snart knäcker Olof tiometersgränsen!
.
Mathilda Fogelberg som kanske är den som utvecklats mest under hela säsongen sprang också 60m häck på nya nästperset 10,40s. Detta trots känningar i ryggen.
Nykomlingen Jonas Röst tog sig till semifinal på 60m och noterade tiden 8,15 vilket bara är några hundradelar från sitt personliga rekord.
.
En mycket bra helg för ÖIS alltså. Som grädde på moset vann dessutom Göteborg lagmatchen, vilket inte har hänt på några år!
.

23.85 på 200m är faktiskt det snabbaste en svensk 14-åring noterat i vinter

Daniel Lennartsson 2.13m i höjd!

Redan vid förtävlingen till Inne-EM demonstrerade Daniel Lennartsson god höjdform genom att klara 2.08m. Detta lockade till ännu en tävling innan grundträningen återupptas.
.

På tisdag kväll genomfördes således ”Gunnar Linderantz Memorial” i Friidrottens Hus. Efter det att Yannick Tregaro klarat 1.82m i strumplästen och Erik Olsson persat med 1.86m (samt ett riktigt bra försök på 1.90m) klev så herr Lennartsson in i handlingen.
.

Efter att ha klarat 2.06m och 2.10m med imponerande marginaler så bemästrade han även fina 2.13m i sitt tredje försök. 2.15m blev för högt men han hade åtminstone ett riktigt bra försök.

 .
 .
Tisdagens tävling var benämnd ”Gunnar Lindecrantz Memorial” till åminnelse av ÖIS storhoppare som 1946 klarade det nya svenska rekordet 2.01m vid en tävling i Prag.
 .
Så här beskriver Gunnar Lindecrantz själv sin rekordtävling i Prag 1946:
”Före dagens tävling hade jag denna säsong gjort nio försök på den magiska men ej alls så svåra höjden. Allt gick så lätt denna förunderligt vackra sommarkväll. Den svartrandiga träribban steg programenligt mot höjden, och kan hända var det bara ett tecken på mänsklig ofullkomlighet då jag först i andra omgången klarade 195 cm. Siffrorna 201 översattes till tjeckiska av Arne och det blev en order. Själv klarade jag höjden i sista försöket, då allt jag lärt och tränat flöt samman i en betvingande enhet. Sandgropen nåddes med ett hjärta av jubel, och aldrig har en ribba mellan två stolpar synts mig skönare än denna kväll i detta sydliga land.