Sedan började han växa något alldeles förfärligt och fick rejält ont i sina knän. Då skickade Viljo hem honom med beskedet ”kom igen om ett halvår”. Det var nog ett ganska smart beslut att låta den värsta växtvärken gå över innan träningen återupptogs. När den gängliga kroppen började växa ihop så sköt resultaten i höjden och 1998 var det dags för debut i ungdomslandslaget (2.04m).

Hösten 1998 avgjordes ett kylslaget Junior-DM på Åby Friidrottsarena. Tresteg gick sist på programmet och en något förkyld Viljo gick hem samtidigt som han bad mig, ”Kolla på Olsson, han skall testa tresteg”. Det behövdes bara ett par hopp innan det stod fullständigt klart att han hade talang för den här grenen också. Han höjde sitt gamla personrekord med dryga två meter till 14.48m utan att ens träffa plankan. Jag ringde till Viljo senare på kvällen och tyckte att han nog kunde träna lite tresteg parallellt med höjdhoppet.

Första segern över Jonathan Edwards kom i ett regnigt Helsingfors

.

Sedan gick det oerhört fort. Året efter ökade han två meter till. Han tog silver vid Junior-EM och vann Finnkampen med 16.59 i ett medvindshopp. Men fortfarande var han först och främst höjdhoppare. Han vann Junior-EM och höjde under året sitt personrekord med 18 cm till 2.22m.

I juni månad dog hans tränare Viljo Nousiainen knall och fall (brusten aorta). Träningsgruppen var förkrossad men valde så gott som mangrant att tävla vidare. Christians jämnårige träningskamrat Yannick Tregaro tog snart nog över träningen och tillsammans fortsatte de på den inslagna vägen.
..

Christian tog över kungakronan efter den legendariske Jonathan Edwards

2000 deltog han vid Inomhus-EM och OS, dock utan att lyckas gå vidare från kvalet. VM 2001 gav den första medaljen (silver vid VM) vid ett seniormästerskap.

Åren 2002-2004 var han fullständigt oslagbar och vann samtliga FEM mästerskap som finns i friidrott. EM inne och ute, VM inne och ute samt som kronan på verket OS i Athén. Han och Carolina Klüft är ensamma i den svenska friidrottshistorien om bedriften att vinna samtliga fem mästerskap, vilket enligt min åsikt gör dem till toppnamn inom svensk friidrott genom historien. En bit bakom följer en grupp bestående av Anders Gärderud, Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist samt de mer historiska namnen Erik Lemming och Gunder Hägg.

Christian och Emma med ”Robbans” gamla heldräkt, ett otrevligt plagg…

.
Efter Athén kom det första längre skadeuppehållet. Han jobbade sig dock tillbaks och vid EM hemma på Ullevi var han lika överlägsen som vanligt. Tyvärr följde nya skador och efter sträckningen vid DN-galan 2008 skrevs det en rad minnesrunor.

Än en gång kämpade han sig dock tillbaks och vid ÖIS-mästerskapen på Åby sommaren 2009 gjorde han en lika hemlig som sensationell comeback. Sällan eller aldrig har jag sett Christians ögon glöda av sådan lycka som när jag kunde mäta upp 17.24m i ett hopp som faktiskt var hela 17.57m i effektiv hopplängd.

Trots ständiga skadekänningar lyckades Christian hålla hög internationell klass under säsongerna 2010-11. 2010 gjorde han 9 tävlingar över 17 meter och tog en fjärde plats vid Inne-VM. 2011 blev han femma vid Inne-EM och sexa vid VM i Daegu. Han var bra, men de ständiga skadebekymren gjorde att han inte nådde riktigt fram till prispallen.
.

Hallmästerskap i tyngdlyftning, tekniken är väl sisådär…

.
Det var tänkt att OS i London skulle bli en slutpunkt på karriären. I början av hösten gjordes ett ingrepp i den besvärliga vristen för att försöka rensa upp och förbättra rörligheten. Det blev dock inte riktigt bra och vinterträningen kunde inte genomföras på allra, allra högsta nivå. Ytterligare en mindre operation av fotleden skedde i största hemlighet i slutet av december men till ingen nytta.

När det så small till under en av de första träningsdagarna i San Diego så var beslutet egentligen ganska enkelt att ta: ”Det räcker nu”. Oddsen för att det skall gå att lappa ihop kroppen på den korta tid som återstår till OS är alldeles för dåliga, för att inte säga obefintliga.

Det riktigt glädjande beskedet som Christian var att han dock kan tänka sig en viss fortsättning av sitt friidrottande, men då som höjdhoppare. Om foten bara tål det så är han liten sugen på att avsluta karriären som den började – som höjdhoppare. Utan internationella ambitioner, men kanske kanske med en SM-start i tankarna.
Ett riktigt smart beslut. Att trappa ned utan krav och ”måsten” som ändå innebär att han kan behålla den gemenskap och inspiration som funnits så länge för honom inom träningsgruppen.

Vi ÖIS-are är otroligt stolta över ”Fågelbens” bravader och bedrifter genom åren (trots atthan borde sprungit 3x600m vid UDM 1992). Även om det inte blir något mer tresteg så hoppas vi få se honom i tävlingsdräkten fler gånger. Gärna en eller annan höjdtävling och så givetvis i höstens Castorama.

Per Crona

Resultatutveckling

År	Tresteg			Höjd
1990					1.30i
1991	9.26z			1.45
1992				1.55	1.68i
1993	11.08z			1.68	1.71i
1994	11.37z	11.58zw	11.66zi	1.79	1.80i
1995		12.20w		1.80	1.85i
1996	12.44			1.89
1997				1.93
1998	14.48			2.04
1999	16.30	16.59w		2.22
2000	16.97			2.20	2.22i
2001	17.49				2.20i
2002	17.64		17.80i	2.24	2.28i
2003	17.77	17.92w		2.28
2004	17.79		17.83i
2005	–
2006	17.67
2007	17.56
2008	17.00
2009	17.24
2010	17.41	17.62w
2011	17.29				2.04i