Leo Zikovic – rår du på Einar Nilsson?

ÖIS klubbrekord i kulstötning lyder på 26.16m!

Jo det är faktiskt sant – på sätt och vis… Visserligen är Stefan Blomqvists 19.38m från 2002 den längsta stöten i ÖIS 136-åriga historia, men man har inte alltid tävlat på samma sätt.
Från började tävlade man sammanlagt, man kastade med både höger och vänster hand och la ihop resultaten. Vid SM tävlade man från starten 1896 fram till 1925 på detta sätt i såväl kula, diskus som spjut! Först därefter tävlade man i kast med bästa hand.

Detta är skälet till mitt påstående att Einar Nilsson har klubbrekordet i kula med 26.16 meter. Detta resultat uppnådde han 1922 efter att ha noterat 14.25m + 11.91 m. Det sista svenska rekord som registrerades i grenen var 27.67m av Bertil Jansson, Örebro SK 1924.

Einar Nilsson föddes den 8 juni 1891 i Råneå. Han tävlade först för Djurgårdens IF och från 1918 för ÖIS. Han deltog i två Olympiska Spel, 1912 i Stockholm och 1920 i Antwerpen. 1912 var han med i såväl femkamp, tiokamp som kula och diskus. 1920 hade han specialiserat sig på kula där han tog en fin femteplats. Han vann fem SM i kula och två i diskus. Som bäst noterade han 14.44m i kula 0ch 42.42 i diskus. Dessutom hoppade han fina 1.80m i höjd vilket inte var illa för en reslig herre på 190 cm och 92 kg.

Han dog endast 45 år gammal i Partille år 1937.

Einar Nilsson i aktion i kulringen på tiotalet.

Med andra ord har vi ett klubbrekord som är drygt 101 år gammalt! Härmed följer en officiell anmodan till den gode Leo Zikovic att till sommaren göra en rekordattack. Med ett resultat på 17 meter med bästa hand så krävs det inga stordåd med ”fel” hand för att sudda ut rekordet. Bestäm ett datum bara så utlyser vi en rekordattack!

Ett 101 år gammalt klubbrekord redo för avskrivning Leo!

Vad är då världsrekordet i denna udda gren? Jo på sjuttiotalet gjorde den dåvarande världsrekordhållaren (21.82m) Al Feuerbach, USA en tävling där han noterade imponerande 21.38 + 15.67 = 37.05m!

Filip Almqvist har den bästa ÖIS-noteringen i spjut sammanlagt med 101.27m noterat 1923. C.A. Seimertz innehar klubbrekordet i diskus sammanlagt med 77.97 från år 1922.

När vi ändå är inne på avdelningen ”udda klubbrekord” så skall jag väl även nämna rekordnoteringarna i stående höjd och längd. I dessa grenar avgjordes SM inomhus från åren 1909 till 1965. Vår suverän rent historiskt är Allan Gustafsson som vann inte mindre än 14 SM-tecken (10 höjd o 4 längd) under åren 1939-1952. Hans toppnoteringarna skrevs till 1.63m och 3.37m. Men då skall det understrykas att höjdnoteringen kom till med SAXTEKNIK! Testa vad ni gör i stående saxhopp så fattar ni att karln var spänstig! Stående längd utfördes med avstamp från en ansatsbräda och landning på gymnastikmatta.

Sigvard Nordman
var Sällskapets andre store ståendehoppare. Han vann sju stycken SM-guld i stående längdhopp 1931-40. 1937 skrevs segerresultatet till 3.38m vilket också var nytt svenskt rekord. När vi körde klubbmästerskap i grenen under pandemin 2020 så överträffade dock spänstfenomenet Tobias Carlryd denna notering med ett hopp på hela 3.41m.

Tobias landar efter ett stående längdhopp på hela 3.41m i mars 2020.

Favorit i repris

Så här i mellandagarna är det lite magert på nyhetssidan varför vi kör en favorit i repris, nämligen:

ÖIS-are som slagit världsrekord

Visste du att Håkan Lidman slagit världsrekord på 100m häck – inomhus?!

Johanna Gelfgren årets kvinnliga traillöpare

Johanna Gelfgren är framröstad som årets bästa Svenska kvinnliga traillöpare.

Johanna Gelfgren inledde säsongen starkt med att bli tvåa i Hoka Torekov-Båstad, vann Ultra-Trail Snowdonia och Kia Fjällmaraton, samt var 23:a på VM 45 km. Genom segrar i Bocksten Trailrun, Rya Åsar Trailrun och John Bauer Trail Run, kunde hon ta hem totalsegern i Trailrunning Sweden Trailtour i en tät jaktstart.

Läs intervjun på trailrunningsweden

Man kan inte låta bli att undra över vad den oerhört löpstarka Johanna skulle kunna prestera på maratondistansen….

ÖISarna kommer…

Här kommer ytterligare ett sagolikt klipp från gångna tider, närmare bestämt ÖIS-aren juli 1948. Det handlar om den klassiska Holmenkollenstafetten och ”Svenne” som omnämns är den legendariske ledaren och 400m-löparen Svenne Strömberg. Och den som skrivit texten är självaste Harry Hjörne, legendarisk chefredaktör på GP från 1926 till sin död 1969.

Carl Eldhs skulpturgrupp Löparna, som finns i flera versioner, bland annat utanför Stockholms stadion samt i Gränna, avbildar Sven Strömberg tillsammans med Lennart Strandberg, 1930-talets främste svenske sprinter.

Svenne kom in till mig. Hans i vanliga fall allvarsamma drag hade fått något av en ljusnande vår över sig. Han lade en tidning framför mig påbordet, pekade stolt på en tvåspaltig rubrik och sade: ”Läs”! Och jag läste: Öisarna komma…”. En idrottsförening i en av våra grannstäder hade säkrat en öistrupp och man tillkännagav triumferande. Tidningen förstod vad det betydde.

”Öisarna komma…”

Ja – allt går tämligen väl. Livet är en blandning av framgångar och motgångar, glädjeämnen och missräkningar. Ett idrottssällskap, som är så gammalt som ÖIS och som varit med om så mycket och kan se tillbaka på så stora framgångar, tar allting med ett visst jämnmod. Motgångarna slå inte ner öisarna och framgångarna stiga dem inte åt huvudet. Nog kan man säga att året har börjat bra. Vårt mål för friidrotten är i år liksom i fjol: Seger i Nordens främsta masstävling och ståtligaste idrottsfest:
*   Holmenkollenstafetten
*   erövring av mästerskapsstandaret
*   seger i svenska serien

Holmenkollenstafetten blev en strålande triumf för ÖIS. Sällskapet vann för tredje gången i rad denna tävlan med över 3.000 aktiva och till vilken Nordens främsta klubbar sänt sina bästa män. Aftenpostens vandringspokal har nu hamnat för gott i Örgrytes prismonter. Det kan tänkas att en och annan öisare denna sommar varit lite smutsig om händerna. Det beror i så fall på att han av alldeles särskild anledning inte tvättat sig. Han har troligen haft äran att trycka den hand, med vilken Lennart Nilsson tryckt kung Haakons hand. En sådan hand tvättar man inte.

När ÖIS hade segrat gick kungen ner och gratulerade handtryckligt vårt femtonmannalag. Han tryckte Lennarts hand flera gånger och underhöll sig länge med denne munvige göteborgare. Vår lagkapten klarade sin representativa uppgift med bravur. Han var tillräckligt frimodig och originell för att intressera kungen, men ändå i varje ögonblick medveten om att han framför sig hade den man, som i fyrtiotre år varit Norges konung och som inte bara blivit norrmännen utan även oss så kär genom det sätt, på vilket han ledde Norges frihetskamp.

Holmenkollenstafetten har blivit en triumf för ÖIS, men framför allt är det en triumf för norsk idrott. Det är en ståtlig syn att se dessa tusentals löpare i den underbara Holmenkollenterrängen, men det är framför allt en mäktig syn att se norrmännen applådera det främmande lag, som efter kriget legat i toppen. Det hade varit rätt naturligt om norrmännen sagt: Nu efter kriget är vi så svaga, att vi inte kunna bjuda svenskarna kamp. Vi vilja inte se en fyra,  fem svenska lag i toppen av prislistan. Vi hålla tävlingen för oss själva. Men norrmännen resonerade inte som så. De kände av sin av kriget framkallade svaghet, men inbjöd i alla fall vem som ville komma till tävlan och var särskilt angelägna att få med ”nordens bästa löpareklubb”, Örgryte. Det är typiskt norskt – typiskt för ett folk, som betraktat världen som sitt fält.

Och det var idrottsligt sett riktigt handlat. Norrmännen få genom denna generositet veta vad som är nordisk standard och de få något att sträva för. Före kriget voro norrmännen nästan omöjliga att slå i ett Holmenkollenlopp, och den dag kommer, då det på nytt blir en norrman som bryter snöret. Och vilken triumf blir inte det. Norrmännen ha visserligen förlorat de tre senaste Holmenkollenstafetterna, men de ha samtidigt gjort Holmenkollenstafetten till Nordens främsta masstävling. Öisarna ha blivit furstligt mottagna av sina norska värdar, och de ha ständigt fått höra att man så länge inte ett norskt lag har utsikter helst ser öisarna i spetsen.

Göteborg ligger mycket nära Norge!

Harry Hjörne

PS: ”Munvige” Lennart Nilsson är ett fantastiskt uttryck! Den som någon gång träffat Lennart ”Räven” Nilsson kan intyga att detta var en ”snackegubbe” av gigantiska proportioner. Läs gärna också ”När räven överlistade Gunder”.

Omslaget av julinumret ÖISaren 1948. Kung Haakon i samspråk med Lennart Nilsson.

Ho! Ho! Ho alla ÖIS-are!

Ho! Ho! Ho alla ÖIS-are!

Året har varit väldigt framgångsrikt för vår förening, jag vill tacka er alla för ert fina och engagerade arbete både på och utanför banan för Örgryte Friidrottsklubb under 2023.

Att vara ÖIS-are är nog det bästa man kan vara. Jag vill önska er alla en riktig God Jul och Gott Nytt År!

Vi ses 2024!

Många hälsningar!

Christer Strand, ordförande 


Ordförande Strand i lite olika roller!