Vår Olle har gått bort

Idag drabbas vi av sorgebeskedet att Olle Johansson gått bort under slutet av sitt åttiofjärde levnadsår.

Det är bra precis femtio år sedan jag själv blev ÖIS-are. Hemma på permission från Lumpen hade jag bestämt träff på Vita Bandet med Olle. Han bjöd på kaffe & bakelse och berättade om ÖIS. Efter detta skrevs övergångshandlingen på och Olle hälsade mig välkommen i Sällskapet.

Olle själv gick med i ÖIS alldeles i början av femtiotalet vilket innebär att han varit verksam i vår förening i mer än halva dess totala livslängd!

Ytterst få människor har betytt lika mycket för ÖIS friidrott som Olle. Han har innehaft i stort sett alla poster i vår styrelse och ingen uppgift var honom främmande. Fram till 2019 var han fortfarande höggradigt aktiv i ÖIS och satt med i ledningsgruppen för Blodomloppet.
Länge var han kassör i klubben och han var verkligen urtypen för en sådan. Lite lagom grinig när man kom med en räkning han inte riktigt gillade…

Och han har tävlat i höjdhopp nästan hela denna tid. Efter att ha gjort sitt första tvåmetershopp 1961 klarade han den barriären varje säsong till och med 1976. Därefter höll han klassen långt upp i åren och vann ett par Veteran-VM i utklassningsstil. Sin sista tävlingen gjorde han vid den klassiska HUNDRAMANNAHOPPNINGEN 2011 då han klarade 1.40m och placerade sig som nummer 97 .
Än idag innehar han de svenska veteranrekorden i höjdhopp i klasserna M55 och M60.

Hos mig finns otaliga goda och glada minnen av Olle. På sjuttiotalet var vi ofta på träningsläger i Italien. Vid ett tillfälle upptäckte Olle vid bussresa till idrottsplatsen att han glömt sina idrottsskor. Vi stannade till vid en sportbutik och Olle inhandlade raskt ett par stiliga skor i vad som föreföll vara blå mocka.
Under träningen började det dock regna och då visade det sig att det istället för mocka handlade om någon form av pressad papp! Denna löstes upp av regnet och klubbkompisarna fick ett mycket gott skratt när Olles tår började sticka upp genom ovanlädret (eller snarare ”ovanpappret”).

Vid Blodomloppet var Olle länge ansvarig för vätskekontrollerna. Vid ett tillfälle gick det dock inte enligt plan. När Olle installerade en vattenpost så kärvade det och han drog helt enkelt sönder mekanismen. Följden blev en ca tio meter hög, mycket kraftig, vattenstråle! Olle kämpade förgäves och det slutade med att brandkåren fick rycka ut och hjälpa till. Efter detta snackades det ofta om ”Olles fontän” i Slottsskogen.

Höjdpunkten i Olles idrottsliga karriär var givetvis den sensationella SM-triumfen 1966. Då klarade han 2.10m i dykstil vilket var fenomenala 32 cm över hans egen kroppslängd (178cm). Samtidigt blev detta också hans största bevikelse då han inte nominerades till EM utan tvåan, trean och fyran fick åka! Olle berövades sitt största ögonblick i karriären,  man kan verkligen tala om ett justitiemord.

Olles kära hustru Anita gick bort för ett par år sedan och han sörjs närmast av döttrarna Lotta och Linda.

 

Låt oss avsluta med en intervju i serien ”Veckans ÖIS-are” som gjordes i december 2018.

 

Tack för allt Olle! Du är en av de allra starkast lysande stjärnorna i vår klubbs historia.