Carl och Melker Svenska Mästare!

Årets upplaga av Friidrotts-SM gick av stapeln på Tingvalla IP i Karlstad, detta nästan på dagen hundra år efter att idrottsplatsen invigdes med just ett SM i friidrott på samma mark. Väderprognosen bekymrade ett flertal av de tävlande, men lyckligtvis slapp vi undan det mesta av det värsta ovädret och förutsättningarna för bra resultat var goda.

I det manliga stavhoppet var Melker Svärd Jacobsson storfavorit och efter att ha seglat över ingångshöjden 5.18 var det tredje raka SM-guldet utomhus i praktiken säkrat. Han fortsatte med att felfritt ta sig över även 5.40 och 5.50 innan 5.60 blev för högt för dagen.

Mer spännande var det då Carl Bengtström sprang till sig guldmedaljen på 400m häck. Vi var flera som var lite osäkra på den europeiske juniormästarens form, då han inte kunnat tävla de senaste veckorna på grund av en skadekänning, men efter ett förtroendeingivande försökslopp skruvades förväntningarna upp ordentligt. Finalen utvecklade sig till en högintressant kamp mellan Bengtström, sverigetvåan Hampus Widlund och den regerande mästaren Isak Andersson. Bengtström skaffade sig en liten ledning in på upploppsrakan och höll stilen så pass bra att de andra aldrig fick en riktig chans att utmana. Segertiden 50.38 var den snabbaste i SM-sammanhang på 14 år, så visst var det ett högklassigt lopp vårt långhäcksess bjöd på!

En intressant comeback stod den 24-årige Isak Persson för i det manliga tresteget. Han hoppade 16.23w/15.65i under säsongen 2015 men hade nu inte gjort en tävling på lite drygt fyra år. Efter en lite mer sammanhängande träningsperiod under sommaren var det äntligen dags att dra på tävlingslinnet igen och konkurrera mot Sverigeeliten. Tävlingsovanan gjorde sig emellertid påmind tidigare än väntat då han av misstag signerade vid Artur Engströms namn på avprickningslistan istället för vid sitt eget!

Ute på banan inledde såväl Isak som Artur lite sisådär, men i den tredje omgången slog Isak till med ett storstilat hopp som mättes till 15.12 (+3,0)! Detta visade sig räcka hela vägen till en överraskande bronsmedalj – Isaks första i seniorsammanhang – och vi får nu hoppas att denna storstilade insats ger inspiration till en fortsatt satsning. Artur lyckades inte bjuda på riktigt lika fin hoppning som på Finnkampen helgen dessförinnan men tog sig över 15 meter och sluta femma. Han kompletterade senare denna insats med att sätta årsbästa i längd med 6.95 (+0,6).

En silvermedalj fick vi med oss hem då Michaela Meijer svingade sig över 4.32 i stavhoppet. Att Michaela börjar bli riktigt meriterad är tydligt då det var hennes åttonde SM-medalj utomhus och fjortonde totalt.
Naturligtvis fick vi även detta år uppleva några nosningar. Av dessa var Filip Björklunds insats den som gladde mest. Filip inledde säsongen på Stafett-SM med att åka på en bristning i lårets baksida, men har verkligen hittat formen under sensommaren. Nu noterade han 14.21 i en minusvind på 2.3 m/s och var endast elva hundradelar från guld och nio från medalj.

Rebecka Abrahamsson gjorde ytterligare en tävling över 13 meter, men nådde inte hela vägen upp till pallen i en jämn och spännande trestegsfinal.
Damernas höjdhoppsfinal var något alldeles extra då arrangören byggt upp en specialläktare för att ge publiken chansen att komma riktigt nära de tävlande. Det var tydligt att initiativet blev uppskattat från hopparna som gick in i tävlingen med sprudlande energi. För ÖIS-hopparnas del slutade tävlingen emellertid inte på bästa sätt då Vendela Corswant fick nöja sig med 1.68 och då Maja Nilsson fick en omdiskuterad rivning på 1.82 som visade sig vara ett helt avgörande hopp för medaljstriden. Saken var nämligen som så, att mattan slog emot ställningen och fick ribban att darra till då hopparna landade i mattan. I Majas fall föll ribban till synes exakt i samband med landningen och det var svårt att avgöra vad som verkligen fick ribban att trilla ned. Man kan bara beklaga att arrangörerna inte valde att åtgärda det uppenbara problemet och att vi nu tvingas leva i ovisshet gällande vilken den korrekta slutplaceringen för Maja skulle blivit.

Dubbla sjundeplatser tog Johanna Larsson som tillsammans med Hanna Michaëlsson och Hanna Kumlin försvarade ÖIS färger på de längre sträckorna. Tjejerna kämpade tappert men visst saknade vi många av våra andra löpare som skämt bort oss med framskridna placeringar de senaste åren.

Fyra medaljer var väl en något sämre utdelning än vi hoppats på men den största missen skedde otvivelaktigt under hemresan då Erik Olsson körde rejält vilse och blev påkommen med sin felkörning endast två mil från norska gränsen! Därefter styrde han minibussen på extremt svängiga vägar, något som fick Alexander Andreasson, Samuel Wiik och Judith Wagersten att bli rejält illamående. Det hela var faktiskt ganska nära att sluta med en illaluktande sörja i baksätet, men lyckligtvis hittade Olsson så småningom ut på bättre vägar och lyckades slutligen lämna tillbaka minibussen i tid med en knapp minuts marginal.

 

/Jonathan Carbe/

 

ÖIS Svenska Mästare genom tiderna (3/9 2019)