Den störste av alla ÖIS-are jag träffat genom åren är tveklöst Kell Areskoug!
Jag kände Kell under 20 år tids och hade privilegiet att kunna kalla honom min vän. Han föddes den 18 augusti 1906 i Jönköping. 1920 skrev Kell in sig som medlem i ÖIS och kom att bli en av våra allra främsta idrottsmän genom tiderna
I barnaåren hade Kell blivit allvarligt blyförgiftad av målarfärgen i sitt rum och den lille sjuklige grabben hade tidigt med bestämd stämma satt upp OS som sitt stora mål. I unga år gick han också till sjöss och tillhör dem som rundat Kap Horn och Godahoppsudden med segelfartyg!
Vid ett tillfälle visade han mig pressbilder från OS-finalen på 400 m häck i Los Angeles 1932. Av en bild framgick att han ledde klart över den femte häcken! Kell öppnade som en furie, var först in i andra kurvan, men kroknade och blev slutlig sexa. ”Gick du inte ut lite för hårt”, dristade jag mig då att fråga. ”Jag sprang inte för något jäkla brons” blev det något kärva svaret! Brons tog han däremot vid Europamästerskapet 1938.
Så här skildrades OS-finalen i Svensk Idrott:
Allt såg ganska lovande ut för Areskoug vid finalen i långa häcken. Svensken drog nämligen liksom i semi-finalen innerbanan och hade finalens långsammaste man, den gamle italienaren Facelli, närmast framför sig. På tredje banan stod den tippade segraren, irländaren Tisdall, sedan kom veteranen Morgan Taylor, USA, på femte banan Amsterdamsegraren lord Burghley, England och på ytterbanan Hardin, den amerikanske favoriten.
Areskoug kom fint iväg, gick ut blixtsnabbt, något för hårt tycktes det, och var omedelbart uppe Facelli och gick förbi honom på första häcken. Andra häcken passerade svensken först – han ledde alltså nu över det olympiska fältet.
Över tredje och fjärde häckarna var Areskoug alltjämt först och han var nu nästan i jämnbredd med Tisdall på tredje banan. När denne märkte detta började han sträcka ut, gick lätt ifrån och nu fick Areskoug pröva på verkningarna av sin sprinterfart på de första 100 meterna. I kurvan var han tydligen alldeles slut av den mördande farten, han stapplade efter passerandet av sjunde häcken och måste se irländaren definitivt dra ifrån. Efter nionde häcken var Tisdall klart överlägsen – men så fastnade han i den 10:e och rev omkull den.
Gamle Taylor som låg närmast tycktes få nya krafter vid irländarens missöde, men Tisdall gick i mål och vann utan att vara hotad med en klar meter på 51,8. Hardin kom med en kolossal finish från sin ganska undanskymda plats på ytterbanan, tog in tre meter på Taylor och slog honom med en handsbredd (52,0 sek).
Facelli låg sist i fältet ända till upploppet, då han gick förbi Areskoug, som nu var alldeles färdig och lade av. Svensken nöjde sig med att trippa in över mål och togs där om hand, totalt utpumpad.
En unik bild som bekräftar att Areskoug från sin innerbana (egentligen bana 2) verkligen ledde OS-finalen 1932.
Till saken hör också att Kell redan i försöket satt personrekord med 53,2 sek och uppenbarligen var i sitt livs bästa form. När han nu verkligen var i den OS-final han drömt om sedan barnsben, var det otänkbart att inte satsa allt och lite till för segern.
På specialdistansen 400m häck radade han upp sju SM-segrar.
När den unge Håkan Lidman dök upp i slutet av Kells karriär så var det givetvis Kell som lärde ut häcklöpningens alla tekniska detaljer och dessutom sparrade på träningspassen. 1936 gjorde de sällskap till OS i Berlin. Kell hade nu fyllt 30 och passerat zenit på sin karriär och blev utslagen i försöken. Han kunde dock glädja sig åt att sin unge klubbkamrat som kom fyra på 110m häck. 1940 slog Håkan Europarekord på 110m häck (14,0 sek) och var världsetta i grenen. Han fick dock inte chansen att vinna OS eftersom detta ställdes in då Andra Världskriget rasade som värst.
Efter den aktiva karriären blev Kell en ryktbar sjukgymnast, en verksamhet som han bedrev in i det sista. Han tränade sin kära gymnastikgrupp av äldre gentlemän tills han var nästan 90 år! Under en sjukdomsperiod ledde han träningen från en rullstol.
Som tränare kunde man alltid vända sig till Kell när man behövde hjälp och råd med någon särskilt besvärlig skavank hos någon aktiv. Kell var även en mycket uppskattad gymnastiklärare på Samskolan, där han fostrade skaror av kommande idrottsmän.
Tre klassiska svenska häcklöpare på en och samma bild. Utifrån Håkan Lidman, Sten-Pelle Pettersson och Kell Areskoug. Sträckan 200m häck på Stockholms Stadion.
Efter avslutad karriär satte Kell upp en stilig silverpokal i pris till den som kunde slå hans klassiska klubbrekord på 53,2 på 400m häck från 1932. Ett klubbrekord som visade sig stå i hela 63 år ända till den 20/8 1995 då Fredrik Meister vid JSM i Uppsala ångade varvet runt på 52.80 sek! Gissa om jag som ung tränare var stolt när jag ringde upp Kell och berättade att hans rekord var slaget… Fenomenet Kell kom då, sina 89 år till trots, på lätta fötter ner till Slottsskogsvallen och överlämnade sitt pris.
Ja, inte nog med det, han demonstrerade för Fredrik hur man på effektivaste sätt skulle klippa häckar när man sprang långhäck! Han var förbluffande rörlig för sin ålder, ja för vilken ålder som helst… Vi som tittade på var livrädda att en lårbenshals skulle ryka.
Ett av mina sista minnen av Kell var när jag körde hem från träningen i snöfall en vinterkväll i början av nittiotalet. I backen upp mot Sahlgrenska ser jag en liten envis figur skjuta en rullstol framför sig i snömodden. Det var Kell som tog ut sin älskade hustru på sin dagliga tur, oavsett väderlek, väl inlindad i filtar. Hon hade blivit för sjuk för att vara hemma hos Kell längre utan låg på en avdelning på Sahlgrenska. Men Kell kom dit varje dag efter frukost och skötte om henne hela dagen. In i det sista med förhoppningen att hon skulle kunna komma hem till lägenheten igen.
Det allra sista året av sitt liv började hälsan svikta och han flyttade till ett vårdhem i närheten av sin dotter i Örebro. När jag pratade med honom endast någon månad före hans bortgång, vad var samtalsämnet…? Ja, rakt inte hans egna krämpor, utan vad klubbens unga talanger presterade på träning och tävling! Han var överlycklig över att Fredrik Meister äntligen raderat ut hans gamla klubbrekord.
Kell var ÖIS-are in i själen, den störste av dem alla enligt min mening. Vi hade många samtal jag aldrig glömmer. Vid ett tillfälle beskrev jag den flerfaldigt Oscarsbelönade idrottsfilmen ”Triumfens Ögonblick” för honom. Den handlar om de båda brittiska olympiasegrarna Lidell & Abrahams samt häcklöparen lord Burgley. Kell lyssnade intresserat och avslutningsvis frågade jag Kell om han sett filmen: ”Nej, men jag har slått dom” blev det sagolika svaret!
Ett samtal med Kell var en titt in i idrottshistorien.
Han somnade in under sitt nittioförsta levnadsår den 21 december 1996.
Per Crona