Klubbmästerskap för ungdomar på Vallen!

Som bekant så är tävlingsmöjligheterna i nuläget ytterst begränsade. Men ungdomar 18 år och yngre får faktiskt tävla under förutsättning att man följer 50-regeln. Tävlingen får alltså inte omfatta mer än 50 personer totalt, tävlande, funktionärer och åskådare inräknat.

Därför bjuder vi nu in till ett Klubbmästerskap i Trekamp för våra yngsta aktiva, pojkar och flickor födda 2007 och senare. De tre grenarna på programmet är längdhopp (zonhoppning), kula och avslutningsvis 200 meter.

Vi har tre olika träningsgrupper för respektive ungdomar födda 2007 – 2008 och 2009. Ni är välkomna att deltaga. Vi är tacksamma om ledarna kan skicka in en preliminär deltagarlista (till Per Crona) så att vi kan förbereda startlistor och stämma av antalet.

Tävlingen går på Slottsskogsvallen söndag den 10 maj. Vi samlas kl 12.00 och värmer därefter upp gemensamt inför tävlingen.

Inbjudan Klubbmästerskap Ungdomar 10/5

I dessa HELTRISTA tidevarv där allt bara ställs in, så känns det fantastiskt roligt att kunna bjuda in till denna utomhuspremiär!

Sluta deppa – börja tävla!

 


Jessica med sina 08-or! Snabba som vesslor!

Den störste av ÖIS-are!

Den störste av alla ÖIS-are jag träffat genom åren är tveklöst Kell Areskoug!

Jag kände Kell under 20 år tids och hade privilegiet att kunna kalla honom min vän. Han föddes den 18 augusti 1906 i Jönköping. 1920 skrev Kell in sig som medlem i ÖIS och kom att bli en av våra allra främsta idrottsmän genom tiderna

I barnaåren hade Kell blivit allvarligt blyförgiftad av målarfärgen i sitt rum och den lille sjuklige grabben hade tidigt med bestämd stämma satt upp OS som sitt stora mål. I unga år gick han också till sjöss och tillhör dem som rundat Kap Horn och Godahoppsudden med segelfartyg!

Vid ett tillfälle visade han mig pressbilder från OS-finalen på 400 m häck i Los Angeles 1932. Av en bild framgick att han ledde klart över den femte häcken! Kell öppnade som en furie, var först in i andra kurvan, men kroknade och blev slutlig sexa. ”Gick du inte ut lite för hårt”, dristade jag mig då att fråga. ”Jag sprang inte för något jäkla brons” blev det något kärva svaret! Brons tog han däremot vid Europamästerskapet 1938.


Så här skildrades OS-finalen i Svensk Idrott:

   Allt såg ganska lovande ut för Areskoug vid finalen i långa häcken. Svensken drog nämligen liksom i semi-finalen innerbanan och hade finalens långsammaste man, den gamle italienaren Facelli, närmast framför sig. På tredje banan stod den tippade segraren, irländaren Tisdall, sedan kom veteranen Morgan Taylor, USA, på femte banan Amsterdamsegraren lord Burghley, England och på ytterbanan Hardin, den amerikanske favoriten.

   Areskoug kom fint iväg, gick ut blixtsnabbt, något för hårt tycktes det, och var omedelbart uppe Facelli och gick förbi honom på första häcken. Andra häcken passerade svensken först – han ledde alltså nu över det olympiska fältet.          

Över tredje och fjärde häckarna var Areskoug alltjämt först och han var nu nästan i jämnbredd med Tisdall på tredje banan. När denne märkte detta började han sträcka ut, gick lätt ifrån och nu fick Areskoug pröva på verkningarna av sin sprinterfart på de första 100 meterna. I kurvan var han tydligen alldeles slut av den mördande farten, han stapplade efter passerandet av sjunde häcken och måste se irländaren definitivt dra ifrån. Efter nionde häcken var Tisdall klart överlägsen – men så fastnade han i den 10:e och rev omkull den.

   Gamle Taylor som låg närmast tycktes få nya krafter vid irländarens missöde, men Tisdall gick i mål och vann utan att vara hotad med en klar meter på 51,8. Hardin kom med en kolossal finish från sin ganska undanskymda plats på ytterbanan, tog in tre meter på Taylor och slog honom med en handsbredd (52,0 sek).

   Facelli låg sist i fältet ända till upploppet, då han gick förbi Areskoug, som nu var alldeles färdig och lade av. Svensken nöjde sig med att trippa in över mål och togs där om hand, totalt utpumpad.

En unik bild som bekräftar att Areskoug från sin innerbana (egentligen bana 2) verkligen ledde OS-finalen 1932.

Till saken hör också att Kell redan i försöket satt personrekord med 53,2 sek och uppenbarligen var i sitt livs bästa form. När han nu verkligen var i den OS-final han drömt om sedan barnsben, var det otänkbart att inte satsa allt och lite till för segern.

På specialdistansen 400m häck radade han upp sju SM-segrar.

När den unge Håkan Lidman dök upp i slutet av Kells karriär så var det givetvis Kell som lärde ut häcklöpningens alla tekniska detaljer och dessutom sparrade på träningspassen. 1936 gjorde de sällskap till OS i Berlin. Kell hade nu fyllt 30 och passerat zenit på sin karriär och blev utslagen i försöken. Han kunde dock glädja sig åt att sin unge klubbkamrat som kom fyra på 110m häck. 1940 slog Håkan Europarekord på 110m häck (14,0 sek) och var världsetta i grenen. Han fick dock inte chansen att vinna OS eftersom detta ställdes in då Andra Världskriget rasade som värst.

Efter den aktiva karriären blev Kell en ryktbar sjukgymnast, en verksamhet som han bedrev in i det sista. Han tränade sin kära gymnastikgrupp av äldre gentlemän tills han var nästan 90 år! Under en sjukdomsperiod ledde han träningen från en rullstol.

Som tränare kunde man alltid vända sig till Kell när man behövde hjälp och råd med någon särskilt besvärlig skavank hos någon aktiv. Kell var även en mycket uppskattad gymnastiklärare på Samskolan, där han fostrade skaror av kommande idrottsmän.

 

Tre klassiska svenska häcklöpare på en och samma bild. Utifrån Håkan Lidman, Sten-Pelle Pettersson och Kell Areskoug. Sträckan 200m häck på Stockholms Stadion.

Efter avslutad karriär satte Kell upp en stilig silverpokal i pris till den som kunde slå hans klassiska klubbrekord på 53,2 på 400m häck från 1932. Ett klubbrekord som visade sig stå i hela 63 år ända till den 20/8 1995 då Fredrik Meister vid JSM i Uppsala ångade varvet runt på 52.80 sek! Gissa om jag som ung tränare var stolt när jag ringde upp Kell och berättade att hans rekord var slaget… Fenomenet Kell kom då, sina 89 år till trots, på lätta fötter ner till Slottsskogsvallen och överlämnade sitt pris.
Ja, inte nog med det, han demonstrerade för Fredrik hur man på effektivaste sätt skulle klippa häckar när man sprang långhäck! Han var förbluffande rörlig för sin ålder, ja för vilken ålder som helst… Vi som tittade på var livrädda att en lårbenshals skulle ryka.

Ett av mina sista minnen av Kell var när jag körde hem från träningen i snöfall en vinterkväll i början av nittiotalet. I backen upp mot Sahlgrenska ser jag en liten envis figur skjuta en rullstol framför sig i snömodden. Det var Kell som tog ut sin älskade hustru på sin dagliga tur, oavsett väderlek, väl inlindad i filtar. Hon hade blivit för sjuk för att vara hemma hos Kell längre utan låg på en avdelning på Sahlgrenska. Men Kell kom dit varje dag efter frukost och skötte om henne hela dagen. In i det sista med förhoppningen att hon skulle kunna komma hem till lägenheten igen.

Det allra sista året av sitt liv började hälsan svikta och han flyttade till ett vårdhem i närheten av sin dotter i Örebro. När jag pratade med honom endast någon månad före hans bortgång, vad var samtalsämnet…? Ja, rakt inte hans egna krämpor, utan vad klubbens unga talanger presterade på träning och tävling! Han var överlycklig över att Fredrik Meister äntligen raderat ut hans gamla klubbrekord.

Kell var ÖIS-are in i själen, den störste av dem alla enligt min mening. Vi hade många samtal jag aldrig glömmer. Vid ett tillfälle beskrev jag den flerfaldigt Oscarsbelönade idrottsfilmen ”Triumfens Ögonblick” för honom. Den handlar om de båda brittiska olympiasegrarna Lidell & Abrahams samt häcklöparen lord Burgley. Kell lyssnade intresserat och avslutningsvis frågade jag Kell om han sett filmen: ”Nej, men jag har slått dom” blev det sagolika svaret!

Ett samtal med Kell var en titt in i idrottshistorien.

Han somnade in under sitt nittioförsta levnadsår den 21 december 1996.

 

Per Crona

Mästerregissör Glenn slår till igen!

Allt sedan 2013 brukar vi avsluta våra träningsläger med ett tufft löptest. 3x (3-2-1) min löpning med en minuts gångvila.

I år blev det av kända skäl inget träningsläger men vi körde ändå ”3-2-1:an” tillsammans på Skatås. Hela 40 stycken aktiva kom till start i ett härligt vårväder! Vår egen mästerregissör Glenn Johansson fanns på plats och förevigade det hela. Se och njut!

Lite att sätta tänderna i!

Inom friidrotten ryms det en skara så kallade ”Statistikbitare”. Det är människor med ett onaturligt intresse för siffror och rekord. Vanligtvis är statistikbitaren en lätt grånad, aningen dammig, gentleman över 50 år, även om det finns undantag. Onekligen är det ju ändå så att friidrotten väldigt mycket är uppbyggd kring tider och längder samt allehanda jämförelser.

För denna skara människor, ja alla intresserade, har vi plockat fram några rejäla godbitar att sätta tänderna i!

Vår statistiksida innehåller ett jättelikt dokument på 115 sidor innehållande ÖIS årsbästalistor år för år sedan bildandet. Givetvis är det ganska så tunt de första åren men det blir allt mer heltäckande ju längre fram vi kommer. Har du tur kanske du hittar dig själv någonstans…

Olympiasegraren på kort häck Harrison Dillard omgiven av de bägge ÖIS-arna Håkan Lidman och Arne Alvegren.

Klickar du på den här länken så får du upp samtliga segrare i Världsungdomsspelens historia! Dokumentet är på 38 sidor och här kan du hitta såväl kända som okända namn allt sedan premiärupplagan 1996.

Har Yannick Tregaro vunnit Världsungdomsspelen någon gång? Svaret finner du i ovanstående dokument.

Göteborg har ju tilldelats Veteran-VM i friidrott. Med tanke på detta kan det ju vara intressant att ta en titt på rekordlistorna. Nu för tiden är det förbluffande hög klass på rekorden.

Världsrekord Män                          Utomhus   Inomhus
Världsrekord Kvinnor                   Utomhus   Inomhus
Svenska rekord Män/Kvinnor     Utomhus   Inomhus

Ola Carlsson är vår främste veteranfriidrottare idag. På bilden ovan visar han glatt upp sin guldmedalj vid Veteran-VM 2019. I år går han upp i 45-årsklassen. Vill han slå världsrekord så måste han överträffa Charles Austins mäktiga 2.05m! Austin som vann OS 1996 och fortfarande innehar det amerikanska rekordet med sina 2.40m.
Det svenska rekordet däremot sitter väldigt löst när Ola väl får tävla igen. Det lyder på 1.88m och innehas av en annan ÖIS-are, nämligen Olle Johansson (från 1986). Men än så länge får Ola träna hemma i vardagsrummet på grund av Spaniens hårda Coronabestämmelser.


Träningsvideo från Ola Carlssons hem! Enbenshopp i vardagsrummet och distans i köket..

Lite annat smått och gott…
ÖIS adelskalender sprint
ÖIS adelskalender hopp
Göteborgs statistik genom tiderna utomhus
Göteborgs statistik genom tiderna inomhus
ÖIS SM-vinnare genom alla tider
ÖIS statistik genom tiderna utomhus

Varför inte ställa in Världsungdomsspelen redan idag?

Ovanstående fråga kan ställas mot bakgrund av beskedet att såväl Gothia som Partille Cup i dagarna meddelat att man ställer in sommarens upplagor.

Partille Cup var ju i år tänkt att gå samtidigt som Världsungdomsspelen med Gothia Cup veckan efter.

Man skall dock ha klart för sig att vår tävling på många sätt skiljer sig avsevärt från dessa två jättearrangemang. De har helt enkelt en betydligt ”längre bromssträcka” än vi har.
De har procentuellt sätt en betydligt högre andel utländska deltagare och chansen att dessa skall kunna komma till Sverige i redan i juli är mycket liten. Ut- och inreseförbud samt en närmast obefintlig flygtrafik lär inte försvinna i första taget.

Vidare är ju fotboll och handboll kontaktidrotter i motsats till friidrott. Boendet sker dessutom till stor del i skolsalar vid dessa cuper medan det nästan uteslutande handlar om hotell vid VU.

Några entusiastiska norska fans hejar fram sin favorit!

Situationen just nu är helt exceptionell så till vida att det inte finns några besked om vad som gäller för framtiden. Smittskyddsmyndigheterna kan bara se och tala om två veckor framåt, allt annat är spekulation och gissningar.

Skulle vi fatta ett beslut om VU-spelen idag så kan detta endast bli att vi ställer in! Motsatsen går ju inte i nuläget, allt seniortävlande är i skrivande stund helt förbjudet.
Samtidigt är allt oerhört föränderligt! Det kommer nya besked i stort sett dagligen och många länder har börjat öppna upp sina samhällen igen.

Skulle vi ställa in nu och det sedan kom ett beslut om att större friidrottstävlingar tillåts från 1 juli så hade det känts som vi tagit ett katastrofalt förhastat beslut.

Det är så oerhört lite vi vet. Först och främst hur ”kurvorna” för smittspridningen kommer att se ut de närmsta månaderna och vad följderna blir av detta.
När öppnar Liseberg?
När spelas fotbollsallsvenskan igen inför publik?
När blir det några konserter på Ullevi?
Blir det en friidrottssäsong över huvud taget…

Givetvis kommer vi följa de råd, rekommendationer och restriktioner som kommer från såväl regering, smittskydd som SFIF.

Upprop 300m F15! 2017 var det 91 anmälda i F15 men ännu fler (94 st!) i klass F14!

Idag är det tio veckor kvar till ett tänkt Världsungdomsspel. Låt oss ha lite is i magen och följa utvecklingen så kanske vi kan få lite fler svar att bygga vårt beslut på!

Givetvis är det jobbigt att inte kunna ge klara besked till föreningarna, men ovisshet är den situation vi lever med idag. Vi kommer lämna ett slutligt besked senast 1 juni. Om enskilda klubbar dessförinnan tar ett eget beslut att inte delta i sommar så är det givetvis deras ensak. Glöm inte att hotell skall avbokas senast 30 dagar i förväg.

Skulle däremot tävlandet släppas på säg den 1 juli så skulle det finnas ett oerhört uppdämt intresse för att få tävla igen!

Hur stor är denna chans? Ja, inte är den speciellt stor… Det är vi nog alla överens om.
Det skulle möjligen kunna bli tal om ett mer eller mindre nationellt arrangemang. Ca 3.000 starter är minimum för att tävlingen skall gå ihop ekonomiskt då ett arrangemang på Ullevi innebär relativt höga fasta kostnader.

Det är en jobbig tid för oss idrottsklubbar! Pandemin kommer utsätta vår ekonomi och vår hela verksamhet för svåra påfrestningar. Det är lätt att tappa modet och ställa in och lägga ner när det tar emot på alla håll och kanter.

Detta går inte för sig! Upp med hakan – det kommer bättre tider. Låt oss få behålla hoppet om VU-spelen ännu ett tag. Skulle vi sedan tvingas ta ett tråkigt beslut så laddar vi om för 10.000 starter 2021. Men där är vi inte än!

 

Per Crona
Projektansvarig Världsungdomsspelen


ÖIS-legendarer: Folke ”Pytta” Jansson

När nu all idrott avstannat så kan det vara läge att istället kika tillbaks lite på vår fantastiska historik. Många är de legendariska idrottare som iklätt sig ÖIS-dräkten under de drygt 132 år som vi varit igång.

Vi tar klivet tillbaks exakt 100 år och hamnar på 1920 där vi stämmer möte med en trestegshoppare vid namn Folke ”Pytta” Jansson. Hans meritlista placerar honom som klar ÖIS-tvåa i grenen genom tiderna efter Christian Olsson.

Folke föddes i Jönköping den 23 april 1897. Han tävlade för Jönköpings AIK fram till 1918 då han flyttade till Göteborg och bytte till ÖIS. Civilt jobbade han som försäkringstjänsteman.

Folke Jansson var en reslig karl med en kroppsvikt på 80 kg fördelad på hela 187 cm. På bilden är han iförd den svenska landslagsdressen.

1918 kom det stora genombrottet i och med att han slog Ivar Sahlins svenska rekord (14.77m). Det var vid en tävling i Oslo den 29 juni som han fick till ett hopp på hela 14.92m. Nu var jakten på drömgränsen 15 meter igång! 1919 vann han SM för andra gången med 14.71m men 15-metershoppet lät dröja till 1920. Det var vid en internationell tävling i Paris den 28 augusti som han studsade iväg hela 15.09m! Det skall jämföras med Ville Tuulos europarekord på 15.30m och Ahearnes gällande världsrekord på 15.52m.

Uppenbarligen var Folke i absolut toppform inför säsongens höjdpunkt, OS i Antwerpen som gick bara ett par veckor senare. Spelen uppdrogs efter krigsstilleståndet 1918 åt Paris att arrangera men fransmännen avstod som en gest till det belgiska folket. De arrangerades under primitiva förhållanden i ett Belgien som fortfarande var härjat efter kriget.

Trestegstävlingen kom att avgöras under fullständigt urusla förhållanden. Banan som redan från början var mjuk och ojämn, förvandlades under regnväder till rena GEGGAMOJJAN, vilket effektivt omöjliggjorde toppnoteringar. Finske Ville Tuulos var förhandsfavorit med ett färskt europarekord (15.30m) i bakfickan. Han lyckades ta segern med ett nödrop – Hans 14.50½ var 2½ cm längre än Folke Janssons längsta hopp! Varför man mätte halva centimetrar har jag inget svar på. Ytterligare ett bevis på hur usel banan var är det faktum att världsrekordhållaren Dan Ahearne (15.52m) endast kom sexa på 14.08m!

 

Här är medaljtrion vid OS 1920 uppradad efter genomförd tävling. Segraren Tuulos i mitten och Folke till vänster. Notera speciellt hur banan bakom Jansson ser ut! Trots att fotot är suddigt framgår det tydligt hur urusel den är! Klädseln hos funktionären till höger avslöjar också något om  väderlek och temperatur under tävlingen.

Vid OS fyra år senare var arrangemangen betydligt bättre. Det var också konkurrensen eftersom världen nu hjälpligt hunnit läka såren efter första världskriget. Tuulos kom också denna gång till start som huvudfavorit då han höjt europarekordet till fina 15.48m. Trots att han gjorde fina 15.37m så räckte det endast till en bronsmedalj denna gång. Sydafrikanen Nick Winter vann och höjde Ahearnes gamla världsrekord med en halv centimeter (!) till 15.525m.

Folke Jansson gjorde även vid sin andra OS-start en lysande insats! Med 14.97m gjorde han sitt livs näst bästa resultat vilket räckte till en slutlig femteplats.

Totalt vann ”Pytta” SM sju gånger, varav sex iförd ÖIS-dräkt. Det sista 1924. Man kan dock finna honom i ÖIS årsbästalistor fram till 1929.

Hans svenska rekord på 15.09m (från 1920) kom att stå ändå till 1931, då folkskoleläraren Erik ”Spänst” Svensson från Falkenberg slog det med 15.13m. Också denne tog för övrigt OS-silver då han 1932 höjde rekordet till 15.32m i Los Angeles.

Folke Jansson är Stor Grabb nr 40. Han avled den 18 juli 1965.

Tresteg är ju något av favoritgren i ÖIS. Folke var den allra förste men sedan dess har ytterligare 24 klubbmedlemmar hoppat över 15 meter. Den förste att hoppa 16 meter var Mikael Bernhardt (16.03 år 1975) och den förste över 17 meter var givetvis Christian Olsson.

Mikael Bernhardt var förste ÖIS-are över 16 meter 1975. Bilden ovan dock tagen drygt 40 år senare och det är Mikael som är gubben närmast på bilden…

 

 

 

 

 

Förlängt avtal med Länsförsäkringar!

Vi är väldigt glada att kunna presentera Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän (LF) som Örgryte IS Friidrottsklubbs (ÖIS) fortsatta huvudsponsor. Det innebär att ÖIS rödblå logga fortsatt kommer att kompletteras med LF:s rödblå logga på ÖIS jackor och tävlingskläder.

Kommentarer:

Anna Linner Bassani, Klubbchef ÖIS

Vi är stolta och glada över att LF vill fortsätta att vara vår huvudsponsor och samtidigt också få dela med oss av vår kompetens inom friskvård. Avtalet ger oss resurser att ge våra aktiva och tränare möjlighet att utvecklas. Tillsammans med LF blir vi en starkare förening!

 

Louise Karlsson , sponsoransvarig på LF

”ÖIS är en fin anrik förening och vi har haft ett fint samarbete under det gångna året som nu fortsätter även detta år. Vi på LF verkar för bl.a. hälsofrämjande aktiviteter både för vår personal och barn och ungdomar och det är något som ÖIS möjliggör, samtidigt som de aktiva får en bra förutsättning att lyckas på arenorna runt om i världen.”

Drömmar och hopp…

I dessa eländiga och ovissa tidevarv kan det vara skönt att drömma sig tillbaks till en lyckligare tid! Närmare bestämt lördag den 29 juni 2019. Nedanstående lilla film från Världsungdomsspelen utspelar sig nämligen den soliga högsommardag. Njut av de härliga bilderna och behåll hoppet att vi skall kunna genomföra tävlingen, en stund till i alla fall.  Eller som det uttrycktes i ett mail från Norge igår: ”Vi krysser fingrene og håper at stevnet lar seg gjennomføre”.

 

Händer det något?

Av kända skäl händer det ytterst lite på tävlingsfronten dessa dagar.

Ju närmare sommaren vi kommer desto mer kommer dock behovet av att få tävla i någon form att växa. Det gäller att finna tävlingsformer i ”miniformat” utifrån den givna begränsningen på 50 personer. Säkert kommer vi få se en del intressanta tävlingar växa fram. ”Nöden är uppfinningarnas moder” är ett klassiskt ordspråk som passar bra i nuvarande situation.

Erik Barr Zeilon är en löpare född 1997 som ingår i Middes träningsgrupp. Han tävlar för ÖIS men studerar för närvarande i Uppsala. I påskhelgen sprang han Mantra Marathon och kom tvåa på halvmaraton på nya personrekordet 73.22. Erik tävlar i såväl orientering som friidrott. Inomhus sprang han 3000m på 8.59.02 (1 februari).

Målspurt på halvmaran för Erik Barr-Zeilon!

På lördag springs det ett testlopp över 10 km, Massetjärnsloppet, på en snabb kilometersslinga i centrala Mölnlycke. Man springer två heat, kl 09 och kl 10. Vi hittar sju stycken ÖIS-are i startlistan. Johanna Larsson, Hanna Kumlin och Desiree Lilliehöök på damsidan samt Jesper Evervall, Jonas Gustafsson, Niklas Gunnarsson och Mohammed Nuur på herrsidan.

Borta i Texas har bröderna Blomqvist tävlat i en resultattävling i diskus. Ben (född 2004) kastade 31.54 med 1,6kg-diskus och Noah (född 2008) 29.03m med enkilosredskapet. Ben skall tävla i höjd nästa lördag på Kangaroo Club Covid Classic i Houston. Det är en virtuell tävling där man bokar in halvtimmes hopptid och sedan tävlar man själv mot andra som gör samma sak! Tävlingen går över 2 dagar. Tävlingen livestreamas pa Instagram. Den som är lite bevandrad i det tekniska kan kolla själv på Kangarootrackclub Instagram konto. Som sagt ”Nöden är uppfinningarnas moder”!

Och på lördag är det Skatåsträning igen. Bjuder Carbe på nya, konstiga övningar?

 

 

 

Emma vann Superstars!

Superstars är TV5:s svar på Mästarnas Mästare. Till årets upplaga hade man fått ihop ett suveränt startfält, åtta verkliga idrottslegendarer.

Peter ”Foppa” Forsberg (ishockey), Magdalena Forsberg (skidskytte), Jesper Blomquist (fotboll), Torgny Mogren (skidor), Emma Igelström (simning), Magnus Wieslander (handboll), Hanna Marklund (fotboll) och så Emma Green (friidrott).

Igår avgjordes finalen och när krutröken lagt sig så stod Emma som segrare! Först slog hon ut Torgny Mogren med minsta möjliga marginal för att sedan få möta hockeylegenden Peter Forsberg i finalen.

I de avslutande fysiska momenten så visade Emma verkligen prov på den enorma kämpaglöd och vinnarinstinkt som så präglade även hennes friidrottskarriär. Det är verkligen fascinerande att se hur dessa ”gamla” stjärnor verkligen tänder till när det är dags för tävling. Då ser man vad det var som gjorde dem till de superstars de var. Skrapar man bara lite på ytan så finns samma järnvilja kvar även när åren går.

Stort grattis till segern Emma!

Bilderna är Emmas privata som hon varit vänlig nog att skicka över.

Här hittar du samtliga avsnitt av Superstars!
Här kan du läsa mer om Emmas fantastiska karriär!

Golf är kanske inte Emma allra bästa gren…

Förberedelser inför en av vattentävlingarna.

En stunds vila emellan tagningarna.

Segern är vunnen!