Örgryte IS Friidrottsklubb
Friidrottens Väg 7
414 76 Göteborg
Besöksadress:
Friidrottens Hus
Kontakt
Telefon: 031-415775
E-post: friidrott@ois.se
Friidrottens Väg 7
414 76 Göteborg
Besöksadress:
Friidrottens Hus
Telefon: 031-415775
E-post: friidrott@ois.se
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
AccepteraWe may request cookies to be set on your device. We use cookies to let us know when you visit our websites, how you interact with us, to enrich your user experience, and to customize your relationship with our website.
Click on the different category headings to find out more. You can also change some of your preferences. Note that blocking some types of cookies may impact your experience on our websites and the services we are able to offer.
These cookies are strictly necessary to provide you with services available through our website and to use some of its features.
Because these cookies are strictly necessary to deliver the website, refusing them will have impact how our site functions. You always can block or delete cookies by changing your browser settings and force blocking all cookies on this website. But this will always prompt you to accept/refuse cookies when revisiting our site.
We fully respect if you want to refuse cookies but to avoid asking you again and again kindly allow us to store a cookie for that. You are free to opt out any time or opt in for other cookies to get a better experience. If you refuse cookies we will remove all set cookies in our domain.
We provide you with a list of stored cookies on your computer in our domain so you can check what we stored. Due to security reasons we are not able to show or modify cookies from other domains. You can check these in your browser security settings.
These cookies collect information that is used either in aggregate form to help us understand how our website is being used or how effective our marketing campaigns are, or to help us customize our website and application for you in order to enhance your experience.
If you do not want that we track your visit to our site you can disable tracking in your browser here:
We also use different external services like Google Webfonts, Google Maps, and external Video providers. Since these providers may collect personal data like your IP address we allow you to block them here. Please be aware that this might heavily reduce the functionality and appearance of our site. Changes will take effect once you reload the page.
Google Webfont Settings:
Google Map Settings:
Google reCaptcha Settings:
Vimeo and Youtube video embeds:
The following cookies are also needed - You can choose if you want to allow them:
Hösttankar
Med lite distans till VM i Sydkorea sorterar jag lite bland minnena. Sally Pearsons uppvisning på korta häcken är nog det som kommer att sitta kvar i hjärnbarken när det gått ytterligare några år. 12.28 gav en utklassningsseger och är en tid som bara överträffats av två dunderdopade bulgariskor på åttiotalet.
.
För knappt två år sedan körde vi vår traditionella lördagsträning på Skatås en ganska regntung oktoberdag. Det var trångt i trappan, ett tjugotal aktiva och några tränare. Det stod också en medelålders tant (förmodligen i min egen ålder…) och studerade alla våra märkliga övningar, ivrigt skrivande och filmande. Hon kom tillsammans med Yannick och jag trodde det var en intresserad morsa till någon aktiv.


.
Trapphoppning på Skatås
.
I en paus började jag språka med den engelsktalande damen och det visade sig vara en tränare från Australien som fått ett stipendium att åka runt i Europa och studera friidrottsträning. Detta hade på vindlande vägar lett till att hon stod på Skatås denna regniga oktoberdag.
.
Hon gillade vår träning. Dagens aktiva tränar alldeles på tok för mycket på konstunderlag vilket sliter oerhört på kroppen, enligt hennes åsikt. Hemma i Australien körde hon mycket på sandunderlag med sin träningsgrupp och strävade efter att minimera tiden på allvädersbanor så mycket hon bara kunde.
Man måste bygga upp stor hållfasthet i leder och muskelfästen för att tåla elitträning. Detta når man med omfångsrik lågintensiv träning på mjukare underlag.
.
Detta var ljuv musik för mina öron, precis vad jag själv predikat för en omgivning som inte alltid hållit med. Nu, vet jag i och för sig inte om hon åkte hem till Australien och började köra grodhopp, enbens parhopp eller ”Wennerbecksidioten” med sina aktiva, men damen ifråga har i alla fall varit skapligt framgångsrik.
.
Ni har säkert redan fattat att jag talar om Sally Pearsons kvinnliga tränare, Sharon Hannan. Hon har tränat Sally från åtta års ålder och gjort henne till suverän världsetta. Ett lysande exempel på en självlärd tränare som utvecklats parallellt med den aktive.
.
Sharon och Sally – en sällsynt framgångsrik duo
.
Vårt korta möte har fått mig att fundera än mer på hur vi bedriver vår grundträning inom svensk friidrott. Som ingen kunnat undvika att notera så har vårt elitskikt under senare år varit mycket skadedrabbat. Kanske inte bara eliten, utan att ha något statistiskt belägg tycker jag mig uppfatta att också tonåringar har betydligt mer förslitningsskador, typ stressfrakturer, än vad som var fallet för 20-30 år sedan.
.
Jag vill ställa en hypotes att detta beror på:
* För mycket träning på konstunderlag
* För mycket grenspecifik specialträning och för lite lågintensiv grundträning
* För tidig specialisering och därav följande ensidig träning
.
Efter VM 1995 hade vi besök av Dan Pfaff, mest känd som tränare för Donovan Bailey som var världsrekordhållare på 100m och vann VM 95 och OS 96 Han hade vid denna tidpunkt en ca 15 personer stor träningsgrupp som inkluderade VM-deltagare i så vitt skilda grenar som 100m och kvinnlig diskus.
Han fick oss att spärra upp öron och ögon när han berättade att under hösten körde han under ett par månader en identisk uppbyggnadsträning för samtliga sina aktiva, oavsett grengrupp! Inget konstigt med det tyckte han, alla behöver utveckla en allmän grund av kondition, styrka, rörlighet osv oavsett gren.
.
Inte helt i linje med dagens svenska träningsfilosofi, eller vad säger ni?
.
Dan Pfaff kommer för övrigt på nytt Sverigebesök när han medverkar vid Tränarsymposiet i Falun i November. Då har ni chans att fråga ut honom på denna punkt.
.
När Friidrottens Hus var nybyggt hade vi en helgkurs med världens mest framgångsrike trestegshoppare, Viktor Sanejev (tre OS-guld 1968-76 samt silver 1980). Han presenterade det träningsprogram som fört honom till sådana exempellösa framgångar och det innehöll enorma mängder mångstegshoppning.
.
Jag försökte greppa träningsomfånget och kom fram till att han under sex vintermånader hoppade 180 KILOMETER mångsteg, det vill säga i snitt en kilometer om dagen. För er som inte vanligtvis tränar tresteg kan jag avslöja att detta är OERHÖRT mycket.
.
När jag försökte tala om för honom att detta kan ingen mänsklig kropp tåla utan skador så berättade han att han utförde all hoppning under vinterhalvåret på gräs eller grus och i träningsskor. Alltså en enorm mängd lågintensiv hoppning på ett skonsamt underlag. Skulle man istället gjort detta i exempelvis Friidrottens Hus hade kroppen inte klarat av mer än maximalt 20% av denna hoppning, det är min absoluta övertygelse.
.
Varför sliter gummibanorna så på kroppen? Jag kan inte ge någon glasklar vetenskaplig förklaring men vet att rekylen blir för kraftig, vi får tillbaks för mycket energi in i kroppen. Det är bättre med ett mjukare underlag som ger efter utan att ”ge tillbaks”. Det första konstunderlaget, tartan, togs fram för travbanor i början sextiotalet. Man slutade dock använda det relativt omgående eftersom hästarna blev skadade. En liten fingervisning redan där…
.
Är det rent av så att de så hyllade Friidrottshallarna gör mer skada än nytta?
.
Nej, så långt vill jag inte dra det här resonemanget. Vi är slavar under vårt klimat, mycket av vår träning utförs inte speciellt effektivt i minusgrader. Men tveklöst tränar vi alldeles för mycket på konstunderlag och för mycket i spikskor. Till viss del beroende på lättja, det är varmt och skönt inomhus (inte minst för tränarna).
Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi skall lösa det här problemet. Vi skall inte nödvändigtvis träna utomhus, men vi måste träna på rätt underlag. Idag gör många 80% av sin träning på konstunderlag när den korrekta siffran kanske borde vara 20%.
.
Skall vi köpa fler gymnastikmattor där vi kan göra många övningar utan skor?
Skall vi rentav bygga träningshallar med kolstybb eller ta fram ett konstunderlag med ”gräsmattelika” egenskaper?
Vi måste i alla fall diskutera de här frågorna, en massa tonåringar med stressfrakturer är ett tecken på att vi är fel ute.
.
För mycket grenspecifik träning
.
För att hålla mig till den gren jag känner bäst, tresteg, så är det en övning som sliter oerhört på kroppen.
.
Ju mindre man hoppar tresteg som tonåring, desto bättre är det!
.
Ledbrosket hos människan är inte färdigutvecklat förrän vid 23 års ålder, det kan vilken idiot som helst räkna ut att det inte är speciellt bra för kroppen att hoppa tresteg med full ansats vid 15 års ålder.
.
Men hur blir man bra i grenen om man inte utövar den. Jovisst skall man hoppa, man skall dessutom hoppa väldigt mycket mer än man gör idag. Men det skall vara lågintensiva skolningsövningar av alla de slag, övningar som utvecklar balans, teknik, rytmik och långsamt utvecklar stor hållfasthet i kroppen. På mjukt underlag och nästan aldrig med spikskor. Fart dödar och det gäller att aldrig hoppa med mer fart än vad din teknik och fysik klarar av.
.
Personligen skulle jag vilja lägga om grenprogrammet vad gäller tresteg. Till och med 15 års ålder bara med begränsad ansats, 16-19 års ålder ett begränsat antal tävlingar/år.
.
Jag är så odemokratisk att jag vill begränsa det fria tävlandet.
.
4 tävlingar inomhus och 6 utomhus med minst 14 dagars mellanrum räcker mer än väl. Utveckla de fysiska kvaliteterna i lugn och ro istället för att tävla ihjäl er!
.
Jag tror att många tränare lider av överambition! I jakten på effektiv och kvalitativ träning skär man ofta bort för mycket allmän allsidig uppbyggnadsträning.
.
En sprinter blir inte långsammare av att jogga 40 minuter i skogen, jag skull vilja påstå att han i förlängningen blir snabbare!
Rejäla pass med medicinboll och cirkelträning är en nödvändig grund för att senare utveckla explosiv maximalstyrka.
.
Kvalitetsträning utan underbyggnad är som att bygga hus på ”lösan sand”. För övrigt ett citat från bibeln där det slås fast att man bör bygga sitt hus (och sin idrottsliga karriär) på hälleberget och inte på ”lösan sand”.
.
Lena Berntsson, ett lysande exempel på att långvarig träning lönar sig
.
På tävlingsprogrammet har tillkommit en mängd juniormästerskap sedan jag själv var aktiv. Det var jättebra med 19-årsmästerskapen, ännu bättre med 22-års som underlättade den svåra övergången till senioråldern. Men 17-årsmästerskap kan verkligen ifrågasättas. Vi försöker på alla sätt motverka en alltför tidig specialisering men inför samtidigt tävlingar som leder till just detta. Måste vi verkligen vara med på alla mästerskap de internationella förbunden inför?
Borde vi inte ifrågasätta deltagande när mästerskapen går allt längre ner i åldrarna?
.
För ett par veckor sedan stod jag vid staketet och tittade på tre dagars tävlande vid Junior-SM i Vellinge. Det var ett par år sedan sist och ärligt talat blev jag lite deprimerad. Det fanns gott om fysisk begåvning hos de tävlande men jag upplevde den tekniska nivån och koordinativa skolningen som genomgående låg. Då tänker jag främst på längd/tresteg och häcklöpning eftersom det är de grenarna som ligger mig närmast hjärtat.
.
Vi måste vara självkritiska och våga ifrågasätta vår verksamhet. Alla vägar leder verkligen inte till Rom, procentuellt sett är det faktiskt ganska få som gör det.
.
Statistiskt sett är det väldigt få vägar som leder till Rom!
.

Man kan inte träna hur som helst för att bli bra.
.
Vi har duktiga tränare i vår idrott, men de är alldeles för få! Idag känns det mest som slump om en talang hamnar i rätt miljö, hos rätt tränare. Det slumpade sig så att en rad exceptionella talanger kom fram ungefär samtidigt och i stort sett av egen kraft blev bäst i världen. Men det var inte på grund av att Sverige hade ett speciellt bra system för att utveckla talanger, snarare upplever man en närmast total brist av ett sådant.
.
När jag själv var 16 år kom jag med i svensk trestegsuppföljning som då leddes av Roger Norman, far till Mikael som nu är utbildningsansvarig på Svenska Friidrottsförbundet. Roger skickade mig ett detaljerat träningsprogram där varje löptid, varje styrkeövning fanns angiven. Därmed inte sagt att jag tror på en stenhård central styrning, men det gav mig en trygghet i vardagsträningen. Roger baserade sitt träningsupplägg på den polska skolan och han gjorde åtskilliga studiebesök hos Tadeusz Starszynski, allmänt betraktad som världens främste tränare i grenen.
.
Roger hade en noga utarbetad plan för grenen tresteg som han förmedlade till en relativt bred grupp aktiva. 20-30 hoppare ingick på den tiden i uppföljningen. När han tillträdde hade Sverige två 15-metershoppare, fem år senare var vi 14 stycken. En siffra som snart 40 år senare aldrig överträffats (2011 är det 9).
.
Roger var och förblir en förebild för mig. Jag har fortfarande kvar de program och den träningslära han byggde upp för svenskt tresteg.
.
Det är viktigt att varje enskild gren har en plan, att vi har en klar uppfattning att ”Just så här skall den här grenen tränas utifrån vårt klimat och våra förutsättningar i övrigt”. Det känns inte som det är så, åtminstone inte i alla grengrupper.
.
Roger byggde upp svenskt tresteg från grunden
.
Svensk friidrott måste bli bättre på att identifiera talangerna och se till att befinner sig i en miljö där de får möjlighet att utveckla sin begåvning så långt som bara är möjligt.
.
Tränaren måste ha en kompetens som motsvarar den aktives talang – denne måste erbjudas utbildning eller också i vissa fall ersättas. Finns det något mer tragiskt än en otillräcklig tränare som klamrar sig fast vid en aktiv trots att det kan spoliera en lovande karriär.
.
Den här texten spred sig åt alla håll, så kan det bli om man är engagerad i ett ämne. Syftet med de här raderna är att vara lite provokativ, lite göteborgskt ”tyken”. Jag hoppas att ni inte håller med om allt, men däremot att ni tycker till och debatterar vår verksamhet. Det behövs för svensk friidrotts skull!
.
Per Crona (Krönika hämtad från GFIF.se)
Världsrekord i Hundramannahoppning!
En oförglömlig tävling!
2011-03-27
Filmat av Firma DECA
Vi räknade in 149 tävlande som kom i alla upptänkliga åldrar och former! Härliga gamla idrottskompisar som man inte sett på år och dag, blandades friskt med dagens elithoppare och våra ungdomsgrupper. Lägg därtill ett gäng idrottsföräldrar och ett härligt gäng från ÖIS brottarsektion och succén var formidabel.
Resultatet för de 100 bästa blev 160 meter och 16 cm!
Komplett Resultatlista Hundramannahoppning 26/3 2011
Bodil Meijer fotograferade friskt och här kommer ett urval av hennes bästa bilder:
En inte helt optimal ribbpassage demonstreras av denna ÖIS-brottare!
Brottartrikå utanpå kostymen – dagens stilfullaste tävlingsdräkt!
Christian Olsson hoppade högst av alla med sina 2.04m
Patrik Sjöberg segrade i klass +100 kg
Flerfaldiga svenska trestegsmästaren Johan Brink visade prov på god teknik!
Svenske mästaren från 1966, Olle Johansson, demonstrerade dykstil i sin renaste form
ÖIS brottarsektion ställde en stark trupp på benen
En saxande indian i form av Daniel Norgren
Gustav Hultgren döljer sig under peruken
Inte behöver du deppa över att du kom sist i tävlingen Andy
Hanna-Mia visade grym form och nosade på sitt personrekord
En fulltalig publik hade mycket att jubla över
Tarja glädjer sig åt att få höja den röda flaggan…
149 ÖIS-are hoppade höjd i Friidrottens Hus!
TV-sport har varken lukt eller smak!
Jag är uppvuxen under en tid då sport i TV var en exklusivitet som man aldrig missade. För det mesta var det bara Tipsextra på lördagseftermiddagarna.
Nuförtiden kan den som utrustar sig med paraboler och boxar låta sig översköljas av sportsändningar i stort sett dygnet runt. Fotbollen tar givetvis det största utrymmet men de flesta smakriktningar tillgodoses. En snabb blick i tablåerna visar även rodeo, curling, sumobrottning, innebandy och poker!


.
Frågan är bara om det inte smyger sig in en känsla av likgiltighet ju större utbudet blir.
Själv måste jag erkänna att jag senaste åren blivit allt mer blasé inför TV-sport. Det är numer ytterst sällan jag blir sittande framför rutan. Teven står på och man tittar till den allt emellanåt.
.
Handlar det bara om tilltagande ålder och slapphet hos betraktaren eller finns där något annat?
.
Samtidigt som jag tröttnar på Teven så uppskattar jag nämligen ”levande” idrott allt mer! Och det måste inte nödvändigtvis vara elitidrott… I somras följde jag och Lasse Jönsson div.5-laget Knipplas kamp för seriesegern.
Att se Knippla spela hemma är en upplevelse. Man tar färjan till Hönö och därefter ytterligare en färja till Nordöarna i Göteborgs skärgård. Knipplas hemmaplan ligger insprängd bland bergsknallar alldeles intill vattnet. Den är vidare osedvanligt liten och man har dispens för seriespel.
Att sitta på bohusgranit och följa spelet samtidigt som båtarna passerar i farleden utanför är en gudomlig upplevelse! Kaffet smakar ljuvligt, fiskmåsarna skriker och havsbrisen smeker ditt ansikte.
.
Låt mig kasta mig över till en annan och än färskare idrottupplevelse. Tillsammans med samme Jönsson for jag till Oslo för att bevista den klassiska femmilen på skidor i Holmenkollen. Snacka om tradition och stämning! Natten före loppet övernattar tusentals människor i tält längs skidspåren. Man tänder eldar och äter och dricker så det står härliga till. Jag har aldrig sett något liknande! Under själva loppet är det ett sagolikt engagemang och det var uppseendeväckande hur sportslig publiken var, man hejade på alla… utom Christian Hoffman som buades ut när han åkte förbi. Österrikes dopinghistorik accepteras helt uppenbart inte alls av den initierade skidpubliken. När Anders Södergren övertog ledningen så bars han fram av publiken som om han vore en av de egna.
Vi värmde oss kring en brasa och språkade friskt med såväl norrmän, svenskar som en och annan finne.
.
Lädersoffa och groggbord i Holmenkollen!
.
Mitt livs allra största idrottsupplevelse tillkom dock i en betydligt ”osundare” miljö! Det låter kanske inte riktigt klokt, men ingenting kommer ens nära den extas jag upplevde när Anders ”Lillen” Eklund blev Europamästare i tungviktsboxning efter att ha knockat den hittills obesegrade Steffen Tangstad. Matchen gick i den slitna och rökfyllda Bröndbyhallen i Köpenhamn. Man sålde starköl i hallens fyra hörn och de flesta av åskådarna verkade ha förfriskat sig omsorgsfullt.
.
I Sverige behandlades ”Lillen” med någon slags hatkärlek. Få svenska idrottsmän har hånats så mycket av media som denne tystlåtne norrlänning. När han som 22-årig nybörjare togs ut till OS i Moskva blåstes han av media helt omotiverat upp som ett medaljhopp för att sedan brutalt sågas när han utmanövrerades av den rutinerade ungraren Istvan Levai.
.
Mot Tangstad gavs han på förhand ingen chans och det var kanske just därför vi medresta svenskar gick så fullständigt upp i limningen när Tangstad slogs ut i den fjärde ronden. Vi dansade på norrmännens huvuden och hånade Ingo som kallat Lillen för en nolla!
.
Triumfens ögonblick!
.
Proffsboxning är en stundtals blodig och brutal sport, men det är också samtidigt kampen i sin allra mest renodlade form! Och knockouten är den fullständiga och kompromisslösa segern. Utan kamp är idrott ointressant. Det är därför en seriefinal i division fem kan vara en större idrottsupplevelse än den fyrtioandra spelomgången i hockeyns elitserie eller en vänskaps-landskamp i fotboll.
.
I alla dessa fall handlar det om helhetsupplevelser som ger så oändligt mycket mer än en TV-skärm, oavsett hur många expertkommentatorer dom än prackar på dig….
Visst har jag haft oförglömliga upplevelser i TV-soffan: Beamons 8.90m – Gärderuds och Bernt Johanssons olympiasegrar – straffdramatiken i fotbolls-VM 94. Stunder som de här vill jag inte vara utan, men det är likväl endimensionella upplevelser. TV-sport har varken lukt eller smak!
.
Att sitta på bergsknalle i Skärgården och se en dribbling i division fem, att värma sig vid en eld i Nordmarkaterrängen medan Södergren slåss om segern, att se en nederlagstippad boxare knocka sin motståndare – det är liksom upplevelser på en helt annan nivå!
.
Syftet med denna betraktelse är att nå fram till en kraftfull maning: Stäng av dumburken, lätta från TV-soffan och gå ut och se på levande idrott istället! Se er omkring och upptäck att ni omges av fantastisk mycket bra idrott på alla olika nivåer.
.
Ett stavhopp över 4.50m är mycket högre i verkligheten än ett 5.80-hopp i Teve, en slalombacke är ett stup i verkligheten och en liten kulle i rutan.
.
Fram för mindre TV och mer verklighet!
.
Per Crona (Krönika publicerad på GFIF.se)
Vad är målet med idrotten?
Vi befinner oss i en årstid av sammanfattning och planering. Samtidigt som vi färdigställer statistik och gör bokslut, slipar vi på våra framtidsplaner och visioner. Om man som jag arbetar heltid med idrott, översköljs man i höstmörkret av rekord&statistik, budgetar och miljoner kors och tvärs, och allehanda drömmar om expansion och förväntade medaljer.
Men så händer något som får dig att stanna upp och ställa frågan: Varför håller vi på? Vad är syftet med idrotten? Är OS-medaljer allt det handlar om?


.
När vi stod cirka 300 personer, de allra flesta medlemmar i min egen idrottsförening, på en frostig gräsmatta utanför vår klubbstuga och sörjde en av vår största idrottsmän så gjorde sig frågan närmast fysiskt smärtsamt påmind.
.
”För oss som hade förmånen att känna Mikael, kommer bragderna och prestationerna snart förblekna. Kvar finns kamratskapet, omsorgen och kärleken.” Orden som kyrkoherde Lennart Widing sade har dröjt sig kvar.
.
Hur mycket är ett OS-guld värt? I Mikael Ljungbergs fall inte speciellt mycket.
.
Den hjälpte honom inte att få frid i en plågad själ. För honom hade det varit oändligt mycket viktigare att finna ro och harmoni i vardagen. Han sa ofta efter OS-triumfen att hans enda mål var att bli en vanlig Svensson. Därmed inte sagt att Mikael inte fick ut mycket positivt av idrotten, det är jag tvärtom övertygad om att han fick. Så mycket att det blev ett tomrum så stort att det var svårt att fylla när karriären tog slut.
.
.
Inom idrotten är vi ofta otydliga när det gäller att förklara syftet med vår verksamhet. Givetvis finns det många olika syften men vi måste rangordna dem på ett sätt som inte kan misstolkas. Visst är det fantastiskt roligt när guldmedaljerna vinns, när rekorden slås och vi drar in nya miljoner till vår verksamhet men det är inte det viktigaste!
.
För varje liten nybörjare som kommer till vår idrott har vi ett ansvar.
Kamratskap är nyckelordet i alla föreningar oavsett om vi talar lagidrotter eller det som vi lite felaktigt kallar individuella idrotter. Vägen till kamratskap går via respekt för, och omsorg om varandra. Och det är inte alltid självklarheter, värderingar som man fått med sig från hem- och skolmiljö.
Vi idrottsledare och tränare har ett större ansvar för ungdomars utveckling än vad vi kanske alltid inser. Idrotten handlar om att sätta upp mål och lära sig jobba för dem. Om det handlar om en OS-seger eller att kvala till Götalands mästerskapen är inte det viktigaste. Att klara av sina målsättningar, ja även att lära dig hantera misslyckanden, stärker dig som människa.
Ungdomsträning stärker inte bara muskler och senor. Det bygger också självförtroende, medmänsklighet och självkänsla. Att förverkliga sina drömmar är en vacker fras som vi gärna svänger oss med. Och visst, låt gå för det, bara de små drömmarna också duger.
.
.
Men vi använder ofta tvivelaktiga uttryck som ”Det är bara segern som räknas” eller ”Seger till varje pris”. Om bara segern räknas, betyder det att alla andra är förlorare och det stämmer ju inte! Du kan komma sist i en tävling och ändå ha gjort en förnämlig prestation, kanske satt ett nytt personbästa. Och seger till varje pris, innebär ju i förlängningen att man också kan överväga att dopa sig? Det finns alltid ett pris som är för högt att betala för en seger!
.
Vi måste se upp med de här budskapen. Klimatet har kallnat och hårdnat i vårt samhälle de senaste årtiondena. Det är en oerhörd fixering vid SEGRAREN, och motsvarande förnedring av alla de andra, FÖRLORARNA. Se bara på alla vidriga TV-program i Robinsons fotspår. Vad säger det om oss som människor att många av de mest populära programmen i TV går ut på att konspirera och rösta ut varandra, en efter en?
.
Media har en stor roll i detta. Läser vi sportsidorna, så är det nästan uteslutande den extrema elitaspekten som belyses. Den ytterligt marginella kommersiella delen av idrotten får oproportionerligt stor del av utrymmet.
Man hyllar KAXIGHETEN, älskar att skapa den dubbla effekten man får av (ofta ogrundade) löften om stordåd och det därpå följande misslyckandet (eller möjligen succén, bägge skapar fina rubriker). Lågmäldhet, ödmjukhet och respekt för motståndaren är inte lika populära kvaliteter nuförtiden.
.
I sådana tider är det än viktigare att vi betonar de mjuka värdena i idrottsrörelsen. Att vi kämpar emot den utslagning som tilltar runt omkring oss.
.
Olika generationers kulstötare!
Myggan och Magnus flinar upp sig för fotografen
.
Jag är den förste att inse OS-guldens värde för svensk friidrott, inte minst för att vi fått fantastiskt fina förebilder för kommande generationer. Men samtidigt som allt fler barn söker sig till vår idrott, så är det allt färre som finns kvar i tävlingsverksamheten efter 20 års ålder. Resultatfixeringen är högre och budskapet är tydligt: Är du inte bra nog skall du inte hålla på efter tonåren! Det här måste vi göra något åt! Vi behöver fler ”dåliga” seniorfriidrottare i svensk friidrott. Det enda riktigt legitima skälet att hålla på med idrott är att det är kul, varför då lägga av i förtid?
.
”Gärna en medalj, men först en rejäl pension” är en gammal bekant politisk slogan. Med en lätt travestering kunde vi kanske säga ”Gärna en guldmedalj men först kamratskap, omsorg och glädje”. Ta fasta på Carolina Klüfts ord. Hon betonar alltid dels sin träningsgrupps betydelse, dels att hon måste ha kul när hon idrottar.
.
När karriären är över, lägger man undan sina medaljer i en gammal låda. Rekorden slås och tidningsurklippen bleknar. Men sina idrottskamrater har man ofta kvar livet ut, åtminstone någon eller några. Och jag vet att många, många som stod på gräsmattan utanför ÖIS-gården i fredags plågades av samvetet. Varför kunde vi inte hjälpa en klubbkamrat i nöd, varför förstod vi inte hur illa det var ställt?
.
Kanske kan vi ändå lära oss något. Kanske kan vi lägga lite mer tonvikt på de tunga kvaliteterna i vår verksamhet. De som inte mäts i sekunder, centimeter, medaljer eller kronor.
.
Per Crona (Krönika på GFIF:s hemsida efter Mikael Ljungbergs bortgång)
En magisk afton på Slottsskogsvallen!
”Detta tar priset. Jag har aldrig varit med om något liknande. Redan när jag kom in på banan, då jag såg alla skyltar med Kajsa på, gick det rysningar genom kroppen. Det är häftigt.” (Kajsa Bergqvist GT 28/8)
Christian Olsson satte utomhuspers med 2.24m
Efter tävlingen var det magiskt: Kajsa stod upphöjd som en drottning med hundratals, kanske tusentals unga som ville ha autografer. Drottning Kajsa höll hov och det var bilden av hur Sverige har friidrottsfeber. Sporten har blivit stor igen, unga vallfärdar till friidrotten och störst av alla dess missionärer är världens bästa höjdhoppstjej Kajsa Bergqvist.
Hon stod kvar och skrev. Och skrev. Och skrev.
Det var en syn jag aldrig glömmer.
Inte Kajsa heller tror jag.
(Lasse Anrell, Aftonbladet 28/8)
.
Snacka om stämning.”
(Stefan Holm GP 28/8)
.
När Patrik skulle hoppa på världsårsbästahöjden 5.91 kom publiken ännu närmare. Hela löparbanan fylldes med inrusande ungdomar som jagade Kajsa Bergqvists autograf.
Och hejade fram Patrik.
– Det var det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Vilken grej.
Märkte du dem?
– Om! Jag tänkte bara att ”det här är inte sant”. Det var grymt. Jag kom på mig själv att jag bara stod och skrattade.
Du blev inte störd?
– Nej, det var bara inspirerande.
(Lars Hildingsson GT 28/8)
.
Med allt annat än Patrik i stav är slut får ungdomarna som jagar autografer komma in på löparbanan så att det blir optimalt publiktryck från både vänster (huvudläktaren) och höger (löparbanan).
(A. Lennart Julin SFIFs Liverapportering)
.
For Kristiansson who approached the bar through this tunnel of supportive energy it was an emotional high he had probably never experienced before in his competitive career. At least one of his attempts at 5.91 could be dubbed “brilliant”, although the bar always followed him down into the pit.
(A.Lennart Julin på IAAFs hemsida)
.
Christian Olsson satte utomhuspers med 2.24m
.
Egentligen borde det inte ha funkat alls…
Säsongen har varit lång och rimligen borde våra världsstjärnor vara slitna efter ett intensivt tävlande efter succén i München.
Och så kom det förbannade regnet – den första regndagen efter en månad av oavbrutet kanonväder. Först ett stilla duggande som övergick i ett allt kraftigare strilande. Vid middagstid tävlingsdagen så var det eftertryckligt ”mungipor ned” på den samlade tävlingsledningen. Hur många tusen åskådare som valde att stanna hemma får vi aldrig reda på.
.
För att inte tala om den strida strömmen av återbud från de aktiva de sista 48 timmarna!
På lördag hade vi lysande startfält i så gott som samtliga grenar men efterhand sjönk deltagandet i somliga grenar ihop som en misslyckad omelett. Speciellt irriterande att så många av Finnkamps-deltagarna hoppade av i sista stund. Inte någon av de allra bästa märk väl, utan de som är snäppet under toppen. Just de som FGP-serien är skapad för, de som inte kommer med på storgalorna och har svårt att finna bra tävlingstillfällen.
Att dessa känner sig slitna och omotiverade trots att de tävlar betydligt mindre än våra yppersta världsstjärnor är förvånande. Men det är väl just därför de inte heller nått ända upp till toppen. De saknar den hårdhet och professionella inställning som t.ex Kajsa, Stefan&Staffan o Christian besitter.
.
Holm försökte på 2.40!
.
Alla våra farhågor kom på skam…
Redan vid femtiden ringlade sig biljettköerna långa och så småningom uppstod ett veritabelt trafikkaos med bilköer långt bort mot Linnéplatsen. Stefan Holm fastnade i denna kön och fick faktiskt hoppa ur bilen och jogga ett 1500m-lopp för att hinna till höjdhoppet!
Det kändes nästan direkt att det skulle bli verkligt högtryck på Vallen, regn eller inget regn! När publiken vecklade ut sina Kajsabanderoller och klappade varje inhopp över 1.85 förstod man att den gamla ”Vallenmagin” fanns i luften.
.
Att vara tävlingsarrangör med dagens svenska friidrottsgeneration är ganska lätt!
Att en hel drös av dem (Kajsa, Carro, Stefan o Christian) är bäst i världen är bra nog i sig – Men framför allt är de så sagolikt utåtriktade och positiva att publiken älskar dem. Man kan inte spåra skuggan av divalater hos någon av dem.
Som Aftonbladets krönikör Lasse Anrell skriver högre upp på sidan är synen där Kajsa står på prispallen omgiven av tusen ungar och skriver och skriver och skriver så länge det finns en enda kvar som vill ha hennes autograf något man aldrig glömmer!
Hon stod där i över en timme – klockan var nästan halv elva innan hon lämnade Vallen.
.
Stefan Holm var inte sämre – han gick fram och tillbaks längs staketet gick och skrev på varje pappersbit som räcktes fram till honom.
Och på läktaren hade Carolina Klüft ett lika hårt program som på finnkampen. Alla ville ha en kram eller en autograf av den senaste i raden av friidrottens ”kelgrisar”.
.
Oscar persade i stav – Bea persade på 300m – Erica var prisutdelare
.
Men så är det något annat också
Idrottsplatsen som oftast klassats som ”Sveriges vackraste” besitter en märklig trolldom…..Det sitter någon form av magi nere i de djupa bjälklagren under de fyra tornen som omger Slottsskogsvallen. Och publiken låter sig gärna smittas av denna!
.
Det finns är närhet och intimitet som förhöjer upplevelsen, du kan nästan sträcka ut handen och ta på stjärnorna. Den nya stavbanan mitt framför huvudläktaren ger en närmast svindlande upplevelse av hur oerhört högt Kirsten&Patrik m.fl. verkligen hoppar.
Och den 7373 personer stora publiken var verkligen med på noterna. Man gav ett öronbedövande bifall för varje lyckad insats.
När till exempel trestegshopparen Jadel Gregorio introducerade ”Den Brasilianska dubbelklappen” så fattade man omedelbart galoppen. Vid prisutdelningen plockade man sedan spontant fram dubbelklappen igen för att hylla segraren.
.
Till och med den gamle VM-maskoten KALO var i kanonform och hetsade publiken som i fornstora dar. Kanske är han på jakt efter en nyanställning till EM 2006.
.
Startern Lars Gustafsson sköt sin sista internationella tävling.
Nu faller han för åldersstrecket
.
Höjdpunkter
Givetvis var det höjd och stav som stod i centrum denna afton. Christian Olsson satte en viss press på Holm&Strand och speciellt den sistnämnde var illa ute när han tvingades klara 2.27m i sitt sista hopp för att sätta uppstickaren på plats. Han insåg säkert att en förlust mot en ”sketen” trestegshoppar skulle innebära en nesa han skulle påminnas om i evinnerliga tider.
Stefan Holm visade eftertryckligt varför han är världsetta i grenen. Efter att ha klarat 2.30m försökte han två gånger på 2.36 och en gång på 2.40 (!), en cm över Patrik Sjöbergs banrekord. Utan att kunna klassas som riktigt ”nära” så var det ändå ett verkligt seriöst försökt som räckt en bit över 2.30m.
När damernas tävling lite försenat (19.50) kom igång hade temperaturen sjunkit ganska rejält men till publikens dånande bifall lyckades Kajsa även denna gång ta sig över drömgränsen 2.00m. Och på samma sätt som Holm gick hon på nästa höjd, världs- årsbästa 2.06m, med full frenesi.
Världshoppare som Seryogina, Györffi och Efimenko degraderas till närmast B-figurer trots att de hoppade riktigt bra (1.92 resp 2×1.88m).
.
Kirsten Belin är med expressfart på väg upp i yppersta världseliten. Helgens 4.43 blev sannerligen inte långvarigt. Först blev det svenskt rekord med 4.44 och några minuter senare nordiskt rekord med 4.51! Det var Vola Flosadottirs bronsresultat från OS i Sydney som överträffades. Trots att regnet strilade ganska friskt testade hon också 4.60m! Nu stänger hon årets säsong med 29 cm förbättring av personrekordet.
.
Herrarnas A-grupp bestod av endast fyra hoppare som dock samtliga raskt avverkade både 5.24 och 5.38. På 5.51 försvann Alhaji Jeng och Piotr Buciarski trots mycket bra försök. Ullevis EM-finalist Oscar Jansson var dock i storform och pressade Patrik Kristiansson rejält. Först personbästa 5.64 och sedan utmärkt hoppning på 5.75! Detta klarade dock Patrik innan han oförskräckt hissade upp ribban på Världsårsbästa 5.91m. Hans första försök var oerhört bra – han hade definitivt höjd nog men ribban låg lite för långt bort. Men vilken slutpunkt han satte på en sagolik kväll!
.
Ungdomsstafett 8x200m
.
I övrigt kan man konstatera att det var en riktigt internationell gala. Frånsett höjd&stav, samt Anna Söderberg i damdiskus, var det faktiskt bara utländska segrar:
.
Robban Kronberg hade en stentuff häckbatalj men fick ge sig med ett par dec mot den kanadensiske mästaren Charles Allen (13.59 mot 13.66).
.
Lena Nilsson (Täby IS) kommer bli vår nästa kvinnliga medeldistansstjärna, det var ett budskap hon förmedlade mycket klart till göteborgspubliken. Hon bjöd på en rasande upploppsfight emot Brittiskan Joe Fenn och Jamaicanskan Balentine. Den sistnämnda vann med någon halvmeter över Lena med tider på 2.02.
.
I kulringen fick vi beskåda 132 kg Dansk Dynamit i form av Joachim Olsen som gång efter annan pumpade iväg järnklumpen förbi 20-meterslinjen. EM-tvåan presterade denna afton ett segerresultat på 20.52m. Beklagligt nog fick han inte konkurrens av en ryggskadad Jimmy Nordin.
.
På den sällan sprungna distansen 300 m fick vi se resultat av internationellt toppsnitt. Ja Ryska Anastasia Kapachinskayas 36.61 är faktiskt VÄRLDSÅRSBÄSTA enligt IAAFs officiella statistik!
Och unge britten (född 1982) Timothy Benjamins kämpaseger över Saudiern Al Bishi och USAs Jerome Davies på topptiden 32.61 placerar honom som tvåa i världen 2002!
Vi hade hoppats att få se våra svenska toppnamn på distansen, men tyvärr blev det lite av ”tio små negerpojkar” och då snackar vi inte bara om Jimisola Laursen…
,
Kapachinskayas 36.61 är världsårsbästa på 300m!
.
Herrarnas 1500m-lopp bjöd ett ypperligt upplägg för sverigeeliten att sänka sina personrekord. Haren Joakim Johansson drog upp ett perfekt tempo med 59 sek (400m) resp 1.58.5 (800m) och sedan tog brittiske 3.36-löparen Graffin över. John Laselle och 17-årige superlöftet Olle Walleräng var de som hängde med längst och belönades med rejäla (+2 sek) rekordsänkningar på 3.43.88 resp 3.45.89.
.
Slägga kvinnor samt diskus före såväl män som kvinnor var FGP-grenar. Färske rekordslagerskan (Finnkampen) Cecilia Nilsson fick en övermäktig motståndare i amerikanskan Leslie Coons. Till slut skiljde det futtiga 6 cm och segerresultatet 64.08 var tillika banrekord för Vallen.I damernas diskus var vår Finnkampstrio igång. Anna Söderberg vann på 58.15 men också Annika Larsson och Maria Pettersson visade stabilitet på 53-54nivån.
Estländaren Gerd Kanter är ett nytt namn i världseliten i diskus. Med tanke på den hala och blöta ringen var 63.95 i vindstilla ett mycket högklassigt resultat.
.
Jag fick frågan när det var 7373 åskådare senast på friidrott på Vallen, och svaret är att det faktiskt var 27 år sedan sist. När John Walker som förste man i världshistorien sprnag engelska milen under 3.50 år 1975 var det 9000 åskådare på plats!
Hade vi passerat 10.000 med solsken? Ja, jag tror faktiskt det.
.
Men nu har vi receptet! Med svenska världsstjärnor kan vi göra om det igen!
Och då ska ni köpa biljetter i god tid, för då blir det lapp på luckan!
.
Per Crona skrev och Hasse Sjögren tog alla bilderna