ÖIS stavhistorik del 1

Söndagen den 10 september 1891 anordnades den första stavtävlingen i Göteborg. Närmare bestämt i Balders Hage, ÖIS klassiska första idrottsplats som låg på nuvarande Lisebergs område. Man kan läsa följande i tidningen ÖIS-aren 1918:

Då till tävlingen i stavhopp endast en tävlande anmält sig, var det ju strängt taget endast en uppvisning, men Leopold Englund (Lyckans Soldater)erhöll första pris för han klarade höjderna 2,20, 2,30 och 2,40 cm. Stavhoppet var härmed introducerat på svenska idrottsbanorna och länge dröjde det ej innan andra tävlande anmälde sig, som gjorde rangen stridig med dagens tävlande. Resultaten på den tiden ej bliva så synnerligen goda. ty dels var tekniken dålig och dels användes massiva trästavar, vilka voro obekväma och tunga att hantera.

ÖIS första framstående stavhoppare hette Oscar Odén. Han vann SM såväl 1897 (2.70m) som 1898 (2.60m).

1895 hade han hoppat 2.95m vilket gällde som inofficiellt svenskt rekord fram till 1902. Oscar skall ha varit en mycket atletisk och gymnastiskt man och skall vid ett tillfälle ha gått på händer uppför trapporna till ett fyravåningshus! Gör om det den som kan!

Vid SM 1903 höjdes klubbrekordet till 3.00m då Gustaf Bergström segrade efter en batalj med självaste Erik Lemming (också 3.00m) som då tävlade för Lyckans Soldater. Det finns ingen ytterligare information om Bergström som bara finns i resultatlistorna detta enda år. Men SM vann han!

1910 höjde Waldemar Nordström klubbrekordet till 3.30m, men den nästa SM-medaljen kom inte förrän 1918. Höjdspecialisten Hans Jagenburg (OS-nia 1920) gjorde ett tillfälligt i grenen och tog brons på 3.40m. Året dessförinnan hade han tagit över klubbrekordet med 3.50m.

Under 40- och 50-talet närmast prenumererade ÖIS på Standaret som bästa svenska klubb. Men några framstående stavhoppare ingick inte i dessa starka årgångar. I själva verket tog vi inte en enda SM-medalj från 1917 fram till 1960!

Klubbrekordet togs 1930 av Finn Wigfors med 3.60m. Därefter höjde Gunnar Andreasson det i ett etapper via 3.70m, 3.80m till 3.85m 1941

Det tog inte fart på allvar förrän junioren Tore Carbe (Jonathans farfar) vann Junior-SM 1957. Året innan hade han blivit vår förste fyrametershoppare med 4.06m som bäst. 1960 tog han silver vid Senior-SM på 4.15m

1961 avgjordes SM på Nya Ullevi och det kom att bli en stavtävling som går till historien! Uppsalas Svante Rinaldo var favorit men på hemmaplan vägrade Tore ge sig! Efter klarade 4.20m var de exakt lika och det krävdes omhoppning… igen och igen… Det kom att krävas 12 omhopp innan Tore kunde koras till Svensk Mästare efter att ha klarat 4.30m i omhopp. Det var också det sista SM-tecknet som togs med stålstav!

Tore höjde klubbrekordet till 4.40m året efter men valde sedan att satsa helhjärtat på tiokampen istället. 1964 blev han svensk mästare även i denna gren.

Den förste ÖIS-aren att behärska den nya glasfiberstaven på allvar var brandmannen Kenny Johannesson (numera Björck). 1969 var han mogen att höja klubbrekordet till utmärkta 4.60m. 1970 fick han sällskap i klubben av den unge (född 1949) Peter Olsson som kom från Malmö AI. Som 21-åring höjde han klubbrekordet till stiliga 4.80m! Tyvärr blev hans karriär alltför kort och redan efter säsongen 1972 la han staven på hyllan (en lång sådan…).

Kenny Johannesson kämpade dock på och 1976 fick han lite av ett andra genombrott efter fyllda 30! Efter ett överraskande brons vid SM (4.70m) fick han till och med göra landslagsdebut vid Finnkampen i Helsingfors.

Vid den här tiden var det dags för den viktigaste personen i vår stavhistorik att kliva in på arenan. Pekka Tapaninaho, sedemera Dahlhöjd, var själv allt annat än framgångsrik i stavhopp inledningsvis. Han satsade på tiokamp och låg på 3.20-3.40 de första åren. Inför säsongen 1978 valde han dock att satsa fullt ut på stav och då kom också resultaten. 1981 hade han jobbat sig upp till 4.60m och året efter hela 4.80m. Vintern 1983 klarade han hela 4.90m i den lilla, trånga kombihallen i Malmö (bredvid nuvarande Atleticum).

Nu var jakten på fem meter igång. En besvärlig ljumskskada tidigt under utesäsongen kom dock att innebära slutet på hans egen aktiva karriär. Samtidigt innebar det starten på en 30-årig tränargärning utan motstycke.

Det är inte lätt att beskriva Pekkas tränarskap i några få ord – han levde för stavhopp med en fullständig och total passion. Hans vetgirighet var oändlig och han sökte ständigt kunskapen om hur grenen skulle bedrivas. Varje människa som var intresserad av stavhopp var han villig att hjälpa, oavsett ålder eller idrottslig nivå. Tillsammans med tränarkollegan Thomas Kyöttilä kom han att forma en oerhört stark tränarkonstellation som utvecklades stavhoppare i parti och minut.

Jörgen Carlsson (född -67) var ÖIS-are sedan barnsben men var ingen superstjärna från början. 1989 hade han tagit klubbrekordet (4.86m) och 1990 var det dags för det första femmetershoppet. Innan året var slut blev det hela 5.05m.
Året efter fick Jörgen en ny träningskompis i form av Billy Tornström (tidigare Lerum Friidrott). De sporrade varandra till allt högre höjder. 11 juli höjde Jörgen klubb- och distriktsrekord till välklingande 5.15m vid MAIK-spelen.

Rekordet blev tre dagar gammalt! Den 14 juni tävlade de på en internationell gala i Tyskland Såväl Billy som Jörgen klarade först 5.10 och sedan även hela 5.20m!

Men ännu var säsongen inte över. Den fjärde augusti 1991 hade de bägge en sagolik duell på Stenkullen i Lerum. Bägge klarade i rask takt först 5.04m och sedan 5.14m. Ribban höjdes till mäktiga rekordhöjden 5.24m – OCH BÄGGE KLARAR! De borde varit nöjda men kampen går vidare på 5.34m och bägge har faktiskt alldeles utmärkta försök på denna världshöjd.

Fortsättning följer….