Dråpet på Danska Vägen

Ett av de mest sägenomspunna namnen i ÖIS historia är Knut ”Knatten” Lindberg”. Knatten som föddes den 2 februari 1882 var tveklöst en av Sveriges första riktigt stora, internationellt kända, idrottsmän. Under perioden 1902-12 vann han inte mindre än 27 svenska mästerskap, 22 i fri idrott och 5 i fotboll! 9 gånger vann han 100 meter, 4 gånger 200m och 3 ggr 110m häck. Dessutom ingick han i ÖIS segrande lag på 4×100 meter vid 8 tillfällen. Men han var bra i stort i allt han företog sig. Vid OS 1906 gick han som ende Europé till final på 100 meter. Han kom sexa i finalen vilket nog inte var riktigt vad han hade tänkt sig. Då vann han istället en silvermedalj i spjut (45.17m) och kom dessutom femma i antik femkamp (där bland annat brottning ingick).

Knatten var som sprinterlöpare känd för sin blixtrande finish, men var i gengäld ganska så trög ur blocken. Många lopp avgjorde han över de sista 20 meterna.

1906 stod han vid 24 års ålder på toppen av sin förmåga. Vid en tävling i Malmö den 6 augusti tangerade han det svenska rekordet på 100 meter med 10,8 sek. Det var dock inget emot vad som komma skulle tre veckor senare! På sin hemmaplan Balders Hage (ÖIS egen idrottsplats, belägen vid nuvarande Liseberg) gjorde han den 26 augusti sitt livs lopp. För en gångs skull fick han en perfekt start och ledde loppet redan efter 10 meter. Sedan lämnade han motståndarna långt efter sig och nådde mållinjen på nya världsrekordet 10,6 sekunder!

Visst var dåtidens tidtagning högst tvivelaktig, men Knatten hade under året visat världsklass genom att flera gånger besegra den kände engelsmannen JW Morton. Knatten tid togs på tre ur vilka visade 10,2 (!), 10,4 och 10,6. Enligt dåtida svensk regelbok var det den sämsta tiden av de tre som gällde.

I ÖIS klubbtidning kunde man ett par dagar senare läsa följande, relativt anspråkslösa, notis:

Ö.I.S:s Täflingar

Världsrekord i hundrameterslöpningen

 Ö.I.S:s allmänna täflingar i går i Balders Hage voro synnerligen lyckade. Ett för idrottstäflingar lämpligt väder var hela dagen rådande. Kl 11 började täflingarna med löpning 100 meter. Bland deltagarne häri voro herr K.Lindberg, ÖIS, vår sedan flere år välbekante svenske mästare på denna distans.

   I slutheaten löpte af de sex deltagarne, utom Lindberg, A Zachrisson GIF, E Thorsell ÖIS och P Oléhn GIF.

   Hvad som annars aldrig är fallet med Lindberg skedde nu: han kom godt i väg i starten, ehuru dock ej först af de fyra, men kraftigt startade han, så att redan 10 meter på väg är han i téten och drager obevekligt som vanligt ut på afståndet mellan sig och medtäflarne, vinnande som alltid med stort försprång.

   Lindbergs tid var 10,6 sek som är nytt rekord å 100 meter, det föregående var 10,8 sek, satt vid de första svenska mästerskapstäflingarna i Helsingborg år 1896 af den på sin tid så framstående idrottsmannen och särskilt famöse hastighetslöparen Harald Arbin, Göteborg.

 

En av ytterst få bevarade bilder på Knatten visar honom vid OS på Stadion 1912.

En av ytterst få bevarade bilder på Knatten visar honom vid OS på Stadion 1912.

Vid OS 1908 var han inte i samma toppform och slogs ut i försöken på såväl 100m som 200m. Sverige deltog även i den olympiska fotbollsturnering där Knatten också betraktades som självskriven i den svenska elvan. OS-uttagningen föregicks dock av en rad stridigheter och märkligt nog återfanns han inte i den svenska truppen.

OS 1912 kom att bli Knattens stora final. Han var ankare i det starka svenska laget på 4×100 meter. Ett lag som för övrigt till 75% bestod av ÖIS-are (Ivan Möller och Charles Luther var de övriga två). Finalen bestod av endast tre lag, Sverige, Storbritannien och Tyskland. Knatten var trea över mållinjen men fick ta emot ytterligare en olympisk silvermedalj efter att tyskarna diskats för överväxling. En intressant detalj är att det svenska laget under ett antal minuter faktiskt var inofficiella världsrekordhållare på sträckan.. I det andra semifinalheatet vann man nämligen på 42,5. I det tredje och sista sprang Tyskland sedan på 42,3 vilket också kom att bli det första officiella rekordet på sträckan.

Historien om Knatten Lindberg innehåller dock betydligt mer dramatik än så här! Att han över huvud taget fick lov att ställa upp i OS 1912 var mycket omdiskuterat efter en händelse två år tidigare.

 

Den här artikeln fanns intagen i 1996 års oktobernummer av tidningen Friidrott. Författare är Thomas Pettersson som tillsammans med Lennart K Persson även skrivit boken svensk Friidrott 100 år. Jag finner läsningen så intressant att den nu även återges på vår hemsida.

 

 danskavagen

 

Hur skulle det se ut idag om en svensk idrottsstjärna hade slagit ihjäl en taxichaufför? Förmodligen hade rubrikerna varit jättelika och för ”dråparen” hade idrottskarriären med all sannolikhet varit över.

1910 hände just detta med den tidens superstjärna – sprintern Knut ”Knatten” Lindberg. Då blev det också stora rubriker. Däremot tystades händelsen snabbt ned och ”Knatten” kunde göra comeback efter sju månaders straffarbete. En klassdom menade den socialdemokratiska pressen.

 

Likt en flygande holländare gled taxibil o 74 tyst in mot droskstationen mitt emot Stora Teatern i Göteborg en lördagsnatt i februari 1910. Med släckta strålkastare och knappt styrfart genom snömodden gav bilen ett övergivet och spöklikt intryck. Först när bilen stannat med ett ryck upptäckte stationens nattvakt en hopsjunken figur på väg att glida ut genom den långa sidodörren. Nattvakten hann fånga upp chauffören, Frans Söderberg, innan han föll ur bilen. Söderberg var översköljd av blod från två stora krossår i huvudet och på väg in i medvetslösheten men hann i alla fall få fram några ord: ”Jag ville ha betalt, och då slog dom mig i med en flaska i skallen, så bitarna flög”. Med polisens hjälp fördes Söderberg till Sahlgrenska sjukhuset där han avled av sina huvudskador dagen därpå.


Dådet upprörde hela Göteborg. I tidningen lade man pussel över Söderbergs sista timmar i livet och försökte hitta motiv för dråpet. Av hans osammanhängande och förvirrade tal kunde man sluta sig till att han kände igen sin baneman. När två gärningsmän kunde gripas efter en vecka förstod man varför. Den ene av de två var ingen mindre än ÖIS:aren Knut ”Knatten” Lindberg, hela Sveriges sprinterkung och en av landets mest kända idrottsmän. Knatten och hans medbrottsling, frisören Anders Björnkvist erkände direkt ”Dråpet på Danska vägen” som tidningarna landet runt döpt den ouppklarade dödsmisshandeln till.


Nyheten om Knatten Lindbergs häktande och förpassning till Härlanda fängelset för rannsakning och dom spred sig snabbt landet runt genom dagspressen. Han tillhörde det unga idrottssveriges första stora idoler och kunde rada upp meriter som få svenska idrottsmän.


Idrottskarriären började på allvar när han som reslig, talangfull 19-åring 1901 tog steget från kvarters-klubben Framåt till landets främsta idrottsklubb, Örgryte IS. Som alla andra idrottare i pionjärgenerationen levde han högt på talang och fysiska förutsättningar – utan träning saxade han elegant över 175 cm i höjd eller stötte 90 kg på raka armar utan att ha tagit i en skivstång. Fruktad inner och back i ÖIS mästarlag i fotboll under det första decenniet efter sekelskiftet. Men det var som sprinter han blev legendarisk. Trots att han aldrig kom över sin stora svaghet, den långsamma starten, besegrades han bara vid ett tillfälle av en svensk sprinter under det tiotal år han var aktiv på landets löparbanor. Av alla svenska mästerskap han ställde upp i på 100 meter vann hann samtliga – han segrade dessutom på 200 meter och 110 meter häck vid flera tillfällen. I den olympiska finalen på 100 meter i Athen 1906 slutade han som sjätte man och han tillhör därmed den lilla exklusiva skara svenska sprinters som nått en olympisk final. Den långsamma starten såg till att hålla Knatten från den olympiska pallen men en olympisk medalj blev det likafullt. Han erövrade lite överraskande en silvermedalj i spjuttävling  efter legendariske Eric Lemming. I Stockholms-OS 1912 ökade han senare på den olympiska skörden med ett silver i stafett 4×100 meter.

 

Knatten var känd, erkänd och – ökänd. Den första generationens stjärnor var inte precis några renlevnads män utan glada gossar som levde högt på talang, inspiration och temperament. För Knattens del innebar idrottslivet att det föga glamourösa knoget som bokhållare i Trädgårdsföreningens Fröhandel varierades med tävlingsturnéer utomlands i de svenska färgerna. Medaljer, uppmärksamhet o respekfullt bemötande från högreståndspersoner satte guldkant på tillvaron. Inte konstigt då att de nyfunna möjligheterna gav upphov till ”vilda upptåg”, ”lössläppt livslust” och talesättet att ”idrottsmännen aldrig fick bo mer än en gång på varje hotell”. I klartext innebar det mer eller mindre öppna spritfester, ofta åtföljda av practical jokes som blev riktiga klassiker inom klubben. Knatten var känd för sin snabba, rappa och ofta spefulla humor som tyvärr ibland kunde slå över i rena spydigheter. Vid flera tillfällen hade han bötfällts av polisen i Göteborg för ”oljud” och förargelseväckande beteende. Oftast var han dock ett roande, rappt skratt-centrum i ÖIS nöjesliv. Paradnumret var en på-pricken imitation av prins Wilhelm. Knattens och andra idrottsmäns nöjesvanor var ingen hemlighet och knappast uppseendeväckande idag. Det skulle dröja åtskilliga år innan kraven på renlevnad och disciplin slog igenom inom svensk idrott.

 

I det svenska silverlaget på 4x100m vid OS 1912 var 75% av laget ÖIS-are! Knut Lindberg, Charles Luther och Ivan Möller.

I det svenska silverlaget på 4x100m vid OS 1912 var 75% av laget ÖIS-are! Knut Lindberg, Charles Luther och Ivan Möller.

 

För flera ÖISare kom avslöjandet och gripandet av Knatten inte som någon överraskning. Inom föreningen hade pratet gått man-och-man emellan allt sedan det blev klarlagt att vichyvattenflaskorna som hittats på brottsplatsen var av samma sort som serverats på en fest i Balders hage, ÖIS gamla klubblokaler, samma kväll som dråpets inträffade. Knatten hade varit med Björnkvist i sällskap varit på festen någon timme innan det var dags för avrundningen. Knatten hade köpt fyra flaskor Kallebäcks vichyvatten innan han i sällskap med Björnkvist och tre andra idrottsmän lämnat festen i den droskbil som senare visade sig vara den olycklige Frans Söderbergs. På fredag eftermiddag veckan efter dråpet gick några ÖIS:are till polisen med vad som var en allt starkare övertygelse om att det var Knatten med sällskap som misshandlat Söderberg till döds. Gripandet var dock redan på gång efter ett tips från läraren och scoutledaren Ebbe Lieberath.

 

Under förhören med Knatten, Björnkvist och de tre andra idrottsmännen rullades den tragiska historien upp. Eller rättare sagt, polisen fick höra den historia som var förövarnas och de tre medpassagerarnas version av händelsen. Omedelbart inställde sig frågan om det var en tillrättalagd och friserad version av händelseförloppet som förhörsledarna fick ta del av. Det faktum att det gått över en vecka utan att varken vittnen eller gärningsmän kontaktat polisen minskade de inblandades trovärdighet betydligt. Ingen av de tre medpassagerarna kunde lämna helt säkra uppgifter om händelseförloppet vid brottsplatsen vid förhören.

 

Knatten och frisören Björnkvist hade, enligt de egna vittnesmålen, efter en krogrunda på stan tagit sig ut till Balders Hage till fots där en stor idrottsfest gick av stapeln. Efter en del punsch, lite kamratligt brottande och glatt ”tjötande” sökte sig Knatten och Björnkvist hemåt vid 01.30-tiden på natten. Med fyra vichyvattensflaskor i fickorna stötte de på en droskbil som nyss lämnat av två festdeltagare, medan tre satt kvar i bilen för fortsatt färd. Knatten och Björnkvist gavs plats i droskan och resan startade mot Knattens hem i stadsdelen Kärralund. Om Söderbergs fortsatta färd fanns sedan inga oberoende vittnesuppgifter utan bara de i taxifärden och dråpet inblandades vittnesmål. Enligt samtliga inblandade gick resan lugnt tillväga längs Danska vägen men bilen började krångla och gå orent. Sällskapet fick hoppa ut och skjuta på i några backar.

 

Stämningen var god, trots motorproblemen. Vid Örgryte gamla kyrka mitt emot villa Wilhelmsberg stannade bilen. Söderberg och de fem passagerarna steg ur bilen. Vägen saknade gatubelysning och Söderberg tog en av bilens strålkastare, ställde den i motorrummet och började justera bilens förgasare. Tiden gick, passagerarna började i kylan och mörkret bli otåliga. En ordväxling uppstod mellan i första hand Söderberg och Knatten, bland annat om betalningen för resan. Irritationen steg och utan förvarning slog Söderberg ett hårt slag med en skruvnyckel rakt över munnen på Knatten, enligt Björnkvist och Knattens vittnesmål. Knatten föll till marken, medan Björnkvist rusade till, skrikande: Människa, vad gör ni? Skall ni slå ihjäl karl´n? Söderberg, som var stor och kraftig, tog några steg framåt: – Jag kan slå ihjäl dig med!

 

Björnkvist retirerade respektfullt cirka 30 meter. Under tiden hade Knatten kommit på benen och spottat ut en tand som han visade förskräckta medpassagerare innan han följde efter Söderberg för att undsätta Björnkvist. Söderberg vände dock tillbaka och började åter reparera bilen. Han lämnade motorrummet och drog sig mot bilens bakre delar. I detsamma hördes en våldsam smäll i mörkret. Knatten hade, enligt egen uppgift, från cirka 2,5 meter kastat en flaska i huvudet på Söderberg som han trodde var på väg för att hämta ett tyngre tillhygge.

 

Söderberg föll som en klubbad oxe. När Söderberg var på väg att resa sig följde Björnkvist upp med en kastad flaska på 1 meters håll vilken också träffade i huvudet. Söderberg föll på nytt till marken och blev liggande. De två åtalade flydde sedan från platsen med Söderberg liggande kvar i snön. För att komma hem var de tvungna att passera samma väg tillbaka och kunde då konstatera att Söderberg reste sig upp och fått fart på bilen. Först på måndagen fick de både genom tidningen reda på den olyckliga utgången. Knatten höll sig därefter hemma och meddelade sjukdom till arbetet, medan frisören Björnkvist arbetade som vanligt.

 

Dråpet väckte stor uppmärksamhet både i lokal- och rikspress. Man upprördes starkt över att Söderberg dödats under tjänsten och på så uppenbart brutalt sätt. Men, skrev en insändare i Ny tid, västsveriges största socialdemokratiska tidning, när det blev känt att det var en bemärkt idrottsman som var den skyldige vände allmänna opinionen och så även tidningarnas beskrivning av fallet. Man började, skrev insändare som uppenbarligen också förde fram tidningens mening, leta fel på chauffören och hitta förmildrande omständigheter för ”våran Lindberg”. Ville man söka de verkliga orsakerna till dråp var naturligtvis den främsta orsaken alkoholen, menade insändaren. Men, även idrotten måste ta på sig en stor del av ansvaret.

 

”Låt bli att höja en stor idrottsman till skyarna. Gör honom ej till en halvgud som med förakt ser ned på genomsnittmänniskan. Vänj honom av med att vara övermodig och lär honom att han är en vanlig människa, överlägsen i ett, underlägsen i annat. Och framförallt! Ni idrottsmän! Sluta upp med era vilda ”gasker”! Det är det vilda kroglivet med åtföljande nattliga strövtåg som förråar och sänker ned dem som brukar utnyttja sin fritid inom idrottens område”.

 

Rättegången följde redan efter några veckor i Askims häradsrätt. Idrottsmän i Göteborg samlade ihop pengar för att Knatten skulle kunna få en skicklig advokat. Häradshövding Berndt Drakenberg åtog sig försvaret och de båda åtalade fick därigenom en både respekterad och respektingivande försvarare. Drakenberg drev linjen att båda handlat i nödvärn och att Söderberg haft alkoholproblem.

 

1901 använde man fortfarande stående start på 100m. Här ett lopp på Balders Hage med Knatten längst till vänster.

1901 använde man fortfarande stående start på 100m. Här ett lopp på Balders Hage med Knatten längst till vänster.

 

Rättegången fick ett gynnsamt förlopp för de båda åtalade. Åklagaren och rättens ordförande var påfallande milda i sina anförande och bedömningar av händelserna runt dråpet. I Ny Tid skärptes tonen under tiden rättegången fortskred. Tidningen påpekade vasst att åklagaren var ovanligt passiv, höll inga korsförhör med vare sig de anklagade eller vittnena och ”tycktes dela domarens mening om att både Lindberg och Björnkvist talat sanning”. När domen föll var den också ovanligt mild: sju månaders straffarbete för båda anklagade.

 

På Ny Tid redaktionen upprördes man över det korta straffet. Knattens berömmelse som idrottsman och företrädare för Göteborgsidrotten hade räddat honom undan en hårdare dom. Domen var ett utslag av borgerlighetens ”klassanda” skrev en insändare och tidningen citerade den allmänna meningen:

”Jaså det kostar numera i detta land blott 7 månader att dräpa en annan genom slag bakifrån, om blott gärningsmannen har lyckan att tillhöra en s.k. välsedd klass”.

 

Tidningen gjorde jämförelser med andra liknande händelser som fanns i färskt minne och kunde inte dra andra slutsatser än att Knatten och Björnkvist fått ett straff som var betydligt kortare än vad som varit fallet om en vanlig arbetare stått inför skranket.

 

Knatten med sin brittiske motståndare Morton.

Knatten med sin brittiske motståndare Morton.

Efter avtjänat straff gjorde Knatten come-back på löparbanorna sent på säsongen 1911. Flera nya SM-medaljer och en ny OS-start på hemmaplan i Stockholm 1912 hann det bli innan han slutade den aktiva karriären. Idrottsbanan fortsatte han sedan som en av de första instruktörerna i Svenska Idrottsförbundet. I den civila karriären avancerade han till direktör för AB Elektralagret i Göteborg och fick så småningom en gata i staden uppkallad efter sig. En hedersbetygelse han delar med en handfull andra berömda idrottsmän, exempelsvis Sven Rydell och Erik Lemming.

 

Ingenstans i den officiella historieskrivningen om Knatten eller svensk friidrott hittar man några som helst uppgifter om ”Dråpet på Danska vägen”. Tystnaden kan tolkas på många sätt. Den rimligaste förklaringen är nog att det unga idrottssverige undvek att göra ont värre för ”den prövade ex-mästaren”, som Göteborgs-Posten uttryckt det vid hans come-back.

Vad bokhållare Knut Lindberg ställt till med behövde inte idrottsmannen Knatten stå till svars för, rollen som moraliska föredömen behövde dåtidens idrottsmän inte spela. Privatlivet och idrottskarriären i offentlighetens ljus blandades inte ihop. Historien blev något av en offentlig hemlighet som föll i glömska hos senare generationer när Knatten inte längre var i livet.

 

Om händelsen inträffat idag hade situationen varit en annan. Med största sannolikhet hade debatt om idrott, droger och idrottsmäns moral rasat i media under lång tid. Knattens idrottskarriär hade varit slut – vilken sponsor vill satsa på en före detta dråpare?  Troligtvis hade han blivit ihågkommen som ”ett tragiskt idrottsöde”. En mängd artiklar om vad som gått snett hade publicerats och mer än en idrottsledare hade fått besvärliga frågor om idrottsrörelsens ansvar för toppidrottsmän på glid. Idrotten handlar idag inte bara längre om att, med Knattens egna ord ”ha förbannat roligt”. Att vara idrottsstjärna idag är att ständigt leva i offentlighetens ljus och bära upp en roll som skall passa allt från sponsorer till ungdomsledare. Stjärnorna lever med små moraliska marginaler, domarna fälls snabbt i media och det är svårt att tas till nåder igen för den som felat, oavsett om man brutit mot idrottens eller samhällets regler.

 

Thomas Pettersson

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fem =