Världsrekord i hårdhet!

Jag fick låna en bok om vår historiske storlöpare Dan Waern, skriven av den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen. Det finns ett kapitel som jag bara MÅSTE dela med mig av…

VÄRLDSREKORD I HÅRDHET
Den månad- och drygt det – som nu följde hör till idrottshistoriens märkligaste. Jag undrar om inte Dan Waern satte ett världsrekord i hårdhet. Man hade gågn på gång anledning att utropa ”Hur orkar karln”?!

Waern blev ”repsoldat” vid Bohuslänningarna i Uddevalla, innehade sergeants grad och tillhörde alltså det befäl, som blev inkallad tio dagar före ”truppen” för en förövning. Han gjorde vanlig trupptjänst, inte tal om något slag av specialkommendering på idrottsexpeditionen eller sådant – i stil med den militärtjänst de ungerska stjärnorna, Valentin med flera hade.

Ja, hur orkade Waern – det var något rent fantastiskt med denna kombination av militärövningar, tävlingar, nästan varje kväll på olika håll i landet, ilfärd i bil till dessa, nattlig hemfärd i egen bil, flyg då och då, ständig brist på sömn – men ändå storseger och rekord!


OS-finalen på 1500m i Rom 1960. Waern med nummer 347 på bröstet kom fyra

Dan Waern har själv i Idrottsbladets julnummer skildrat hur det gick till, och jag citerar ett par stycken – trots att det är att gå händelserna i förväg. Han berättar för Sverker Benson, som ställde följande fråga och fick svar:
”Hur såg egentligen ditt dags- och nattprogram ut under militärtjänsten, när var det som hårdast?”

”Jag vet inte vilket som var värst, men ett av de mest ansträngande var i samband med 3000-meters-loppet på Stadion… kanske för sträckans skull, för det var långt med 2 x 1500m ovanpå varandra.

På måndagskvällen sprang jag 880 yards (=804.67m) i Norrköping på 1,49 och resan dit startade jag från Uddevalla klockan 12.00. Jag hade alltså permission från 12 till tjänstens slut kl 17.00. Efter tävlingarna bilade jag hem och var framme i Uddevalla vid 3-snåret på natten.

På tisdagen var det revelj klockan 6 som vanligt, varpå jag militärtjänstade till kl. 12.00, då jag bilade till Torslanda utanför Göteborg för flygresa till Stockholm och taxi från Bromma direkt till Stadion, dit jag anlände trött och sömnig. Jag letade upp en vrå i ett omklädningsrum och där lade jag mig omedelbart för att sova som en stock i halvannan timme, då jag väcktes av grabbarna, som berättade att tidningarna – jag hade inte hunnit titta i några – gjort reklam om rekordförsök, vilket jag just då absolut inte kände mig mogen för. När jag joggat upp mig och kom ut på Stadion möttes jag av applåderande åskådare, som kommit dit för att se mig sätta rekord. Det Hjärtliga och förväntansfulla mottagandet spolade bort all trötthet och jag gav mig i stället tusan på att visa publiken hur man slår rekord, vilket jag också lyckades med. Efter loppet fick jag brådstörta i bil till Bromma för att flyga tillbaks till Torslanda, varifrån jag själv fick ratta min Volvo de ca tio milen till Uddevalla. Morgonen därpå var det revelj som vanligt klockan 06.00.


Dan med Herb Elliott efter världsrekordloppet på Ullevi

  Det var ett par jobbiga dygn framförallt på grund av den knappa sömnen, men dom hade varit roliga, ty det är skoj att kunna utföra något som ingen tror att man orkar med, någonting utöver det vanliga. Sånt stärker självförtroendet och skänker en inre tillfredsställelse, som man bara kan känna, när man gjort någonting riktigt bra.

En annan vecka, som jag känner mig nöjd med, fortsätter Dan Waern,  är den mellan den 8:e och 13:e september, då jag vid sidan av militärtjänsten genomförde följande tävlingar (placeringar inom parentes):

8 sept Ullevi Gbg 1500m 3,40,7 (1) Svenskt rekord
9 sept Ullevi Gbg 800m  1,47,9 (2) 0,1 sek från rekordet
10 sept Lund 880yards 1,49,0 (2) Tangerat rekord
11 sept Uddevalla 2000m  5,05,6 (1) Svenskt rekord
12 sept Trelleborg 880 yards 1,48,8 (2) Svenskt rekord
13 sept Hagfors 1000m  2,21,0 (1) ”Plump i protokollet”
   För dessa 6 tävlingar på lika många dagar behövde jag bara söka permission för den i Lund. Alla de andra hann jag med på min fritid.

   Jag tog ledigt så lite som möjligt, för att det inte skulle bli en massa gnäll i tidningarna om att Waern får permission, men inte lantbrukare Karlsson, som har skörden att sköta om. Nu blev det i alla fall gnäll i pressen, men det rådde inte jag för. Jag gjorde mitt bästa i militärtjänsten och på tävlingarna, så jag hade rent samvete och tog inte åt mig, när tidningarna skrev att jag fick för mycket ledigt i samband med landskampen i Paris och stortävlingen i London.

   Så långt Dan Waern.

   Det kan – fortfarande inledningsvis – nämnas, att man på många håll i utlandet förvånade sig över att inte Waern fick mycket mer ledigt ändå, t.ex. för tävlingarna i Rom, i betraktande av den kolossala reklam han gjorde för Sverige. Det borde, ansåg man, vara ett svenskt intresse att se till att han kunde vara i toppform. Me de tiotusentals män som gjorde reptjänst spelade det väl ingen roll, tyckte man, om en enda hade befriats. Det var för resten många svenska, som tyckte detsamma. Men Waern själv ville inte ha någon undantagsställning! Jan är en god medborgare och ville göra sin plikt – med lite förmån av extra permission, vilket han också fick av förstående befäl. En enda gång fick hans ledighetsansökan gå ända upp i regeringen, som gav honom tillstånd att resa.

Waern intervjuas i Friidrottens Hus  på vår 125-årsdag 2012


0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

två + 17 =