Idag kommunicerar vi via vår hemsida och diverse social medier. Men en gång i tiden gav ÖIS ut sin egen klubbtidning. Det första numret gavs ut i mars 1918 och länge kom tidningen ut en gång i månaden. För ett antal år sedan kom jag över en riktig dyrgrip i ett antikvariat, nämligen de två första årgångarna av ÖIS-aren inbundna!
I dessa kan man hitta en hel del fantastiska beskrivningar av dåtidens idrott. Jag kan inte låta bli att dela med mig några riktiga guldkorn från idrottens barndom:
Så här skriver man inför säsongen 1919: Ett år som kommer. Njut av språket!
”Ett nytt år har börjat fjäta sig fram! Ett år med mängder av förhoppningar och drömmar breder sina vingar. Ty ”vänta bara, nästa år!” har många gånger under det förflutna året sagts högt eller tänkts tyst av mer än en ÖISare. Och vi ha, icke minst i medlemsbladet, talat djärva ord om glänsande segrar, om ”vårt standar, om lagrar och ära som det nya året skall föra med sig åt gamla ÖIS.
Nu nalkas efter helgdagarnas vila och vederkvickelse den ”döda tidens” slut. En ny idrottssäsong står för dörren. ”Nästa år” är kommet. Nu gäller det att visa, att det inte var uppblåst skryt vi öste omkring oss, utan att vi kunna hålla det vi mer eller mindre tydligt lovat.
Rusta därför i tid! Som en tjuv om natten är säsongen över dig! Då visar det sig om du är välberedd, trogen ordhållare eller endast en storording och grannpratare. Nu är det du skall börja din träning, om du skall göra det med allvar.
Det är icke för en tarvlig utmärkelse du skall träna och rusta dig, fastän det kan tyckas så. Den välförtjänta segerns, det pliktfyllda arbetets glädje är dig vinning nog. Den som blott vill gå och dagdriva och slöspatsera, kan svårligen bli en karl, en sådan som den äkta idrottsmannen blir – senstark och vidbröstad, viljestark och vidhjärtad.
Må 1919 föra ÖIS till seger, idrotten till gagn och fromma.
En klassisk ÖIS-are som kanske inte är så känd är Otto Nilsson, ”Våran Otto” vanligen kallad i klubben. Under åren 1899-1909 vann han 11 SM-guld i kula och diskus. Han var dessutom en riktig spelevink eller som det stod i ÖIS-aren 1919: ”Till det yttre den lugnaste bland de lugna var han dock så full av upptåg, att det gränsar till de otänkbara. Otaliga är berättelserna om Otto.”
Här är en av de berättelserna: Resan till Olympiska Spelen 1908.
”Undertecknad, som även startade som aktiv deltagare i den minnesvärda färden, kom därigenom i närmare kontakt med allas vår Otto. Resan började utan vidare upptåg från Ottos sida, ända tills middagen serverades nere på mellandäck, då Otto helt plötsligt klämde iväg bordets kumminost så att den fastnade i skeppsväggen. Antagligen var det meningen, att den skulle träffa Fritz Larsson, den bekante tungviktsbrottaren. Lyckligtvis träffade inte projektilen. Vi hade just då kommit i närheten av Vinga och finge känning av en hård kultje. Då försvann Otto plötsligt från bordet och återfanns liggande på sin brits – vi lågo 25 man på vardera sidan om mellandäck. Här låg hjälten slagen av den förskräckliga sjösjukan. Fritz och undertecknad tog nu en ljuv hämnd på honom, i det vi målade honom i ansiktet med svart färg, så att han såg ut som en zuluneger. Otto önskade att han finge dö, men lovade oss i händelse att han överlevde resan en förfärlig hämnd, då vi anlände till London. Faktum är att han låg hela överresan ända in i Tilbury Dock, dit vi anlände en söndagsmiddag.
Undertecknad blev sedermera inkvarterad på ett pensionat vid Lancaster Gate och fick till rumskamrat – Otto. Nu började alla upptågen och revansch för lidna oförrätter. En natt kastade han sig över mig och som jag låg i en så kallad dragspelsäng, brakade den ihop med en förfärlig smäll, som väckte hela pensionatet. Jag rusade upp i tanke det var en inbrottstjuv men lugnades med ett grin av Otto, som låg på golvet tillsammans med rummets tvättfat – det senare i flera stycken, men Otto hel. På min fråga, vad detta skulle betyda svarade Otto: ”Det är bara träning för Olympiska Spelen”.
En kväll blev stående höjdhopparen Bengtsson utelåst och fick lov att ligga i vårt rum, men Otto hade aldrig tyckt om densamme, så jag förstod att något extra skulle stunda. Bengtsson placerades på golvet, fick en madrass och en filt. Då jag sovit ungefär en timma, väckte Otto mig och föreslog, att vi skulle leka indianer och överfalla Bengtsson. Ett par handdukar doppades i handkannan, och krypande på golvet närmade vi oss offret. Så drogs filten av och vi lade de finaste kompresser på B:s mage. Bengtsson rusade upp under fruktansvärda tjut, varpå Otto jagade ut B på ett plåtskjul, som låg i nivå med vårt fönster, varefter fönstret stängdes och B fick sitta minst en timme på taket. Så förlöpte dagarna under liknande upptåg.
Revanschen på hemresan uteblev tyvärr. Ty Otto hade blivit en riktig sjöman, en riktig gast och vistades uppe hela resan. Men jag fick ändå tillfälle att döpa Otto en natt med iskallt havsvatten, vilket du må förlåta din gamle vän.”
(undertecknat Rathis)
PS: Otto Nilsson tog för övrigt brons i spjut vid OS 1908. Kompisen Erik Lemming vann men Otto besegrade samtliga fyra finländare!
Erik Lemming ja, det är ju en legend i den svenska idrottshistorien. Inte bara för att han var den förste svenske superstjärnan i idrott med flera OS-segrar. Han var dessutom en mycket skicklig pianist och uppskattad ”sällskapsmänniska”. I tidningen skildras en tävlingsresa till Lidköping och det handlade inte bara om idrott utan också en hel del ”trevligheter” också. Så här avslutas reportaget från tävlingen:
”Så voro tävlingarna slut och efter en anslående prisutdelning och – underligt nog – dito supé samlades deltagarna på inbjudan av de arrangerande föreningarna till ”en enkel danstillställning på Stadshotellet”, som lämnade intet övrigt att önska vare sig ifråga om glatt humör eller förtjusande unga damer, på vilka senare Lidköping visade sig äga en icke ringa tillgång. Lemming ”glänste” även här genom att med känd bravur på piano exekvera några solonummer, som livligt senterades av de närvarande. Dansen fortsatte till in på småtimmarna under den bästa stämning, och jag tror, att vi alla kände oss nöjda med vår Lidköpingsresa såväl med avseende på resultaten som på allt övrigt.”
Intressant från denna tidpunkt är ju att Spanska Sjukan rasade över världen från hösten 1918. En pandemi som får vår Corona att verka närmast löjlig i sin litenhet. Totalt dog emellan 50 och 100 miljoner människor under åren 1918-20! Mellan 3-6 procent av jordens totala befolkning dog under ca 18 månaders tid. Officiellt dog 37.753 svenskar. I ÖIS-aren hittar jag endast följande rader angående ”Spanskan”:
”Våra kastare ha varit illa däran. Almqvist har legat i spanskan men är sedan en tid i full träning. Robert Olsson är nyss uppkommen och Lemming ligger fortfarande i samma sjukdom.”
I nästa nummer av ÖISaren läser man sedan följande: Lemming ligger på landet och rekreerar sig efter sin spanska. Förströr sig med kulstötning, som tycks arta sig bra.
Läser man på wikipedia om Spanska sjukan så anges Erik Lemming som en av de mest kända svenskar som dog i sviterna efter sjukdomen. Det är dock ett lite tvivelaktigt påstående då Lemming fick sjukdomen hösten 1918 och avled 1930, alltså 12 år senare! Tveklöst var dock hans lungor skadade efter sjukdomen.
