Favorit i repris

Friidrottens Hus pryds ju av bilder på fem stora klassiska friidrottare. Från vänster Christian Olsson – Erik Lemming – Arne Andersson – Dan Waern – Patrik Sjöberg. Dessa fem har två saker gemensamt, de är ÖIS-are och de har slagit världsrekord! Det är sistnämnda faktum som gör att de fått denna position, det är inte alltså inte reserverat för vår klubb.

Alla vet väl att Patrik Sjöberg slog världsrekord på Stadion med 2.42m 1987, men vilka är våra övriga klubbkamrater som slagit rekord genom tiderna?
Jag har hittat 14 noteringar som på ett eller annat sätt klassats som världsrekord. Några officiella, några väldigt inofficiella inomhus eller utomhus:

1906   100m                       Knut Lindberg                                    10,6 sek
1912   4x100m                   Sverige (inkl 3 ÖIS-are)                     42,5 sek
1919   Mellanhopp           Hans Jagenburg                                 454½cm
1942   En engelsk mil      Arne Andersson                                   4,06,2
1943   1500m                    Arne Andersson                                   3,45,0
1943   En engelsk mil      Arne Andersson                                  4,02,6
1945   Häck 110m inne    Håkan Lidman                                     14,4
1958   1000m                    Dan Waern                                           2,18,1
1959   1000m                    Dan Waern                                           2,18,0
1959   1000m                    Dan Waern                                           2,17,8
1985   Höjd Inne              Patrik Sjöberg                                      2.38
1987   Höjd Inne              Patrik Sjöberg                                      2.41
1987   Höjdhopp              Patrik Sjöberg                                       2.42
2004   Tresteg Inne         Christian Olsson                                 17.83

Knut ”Knatten” Lindberg

Rekord 1   100m  10,6 sek – 26/8 1906  Balders Hage Göteborg
Rekord 2   4x100m  42,5 sek  – 8/7 1912  Stockholms Stadion

Ett av de mest sägenomspunna namnen i ÖIS historia är Knut ”Knatten” Lindberg”. Knatten som föddes den 2 februari 1882 var tveklöst en av Sveriges första riktigt stora, internationellt kända, idrottsmän. Under perioden 1902-12 vann han inte mindre än 27 svenska mästerskap, 22 i fri idrott och 5 i fotboll! 9 gånger vann han 100 meter, 4 gånger 200m och 3 ggr 110m häck. Dessutom ingick han i ÖIS segrande lag på 4×100 meter vid 8 tillfällen. Men han var bra i stort i allt han företog sig. Vid OS 1906 gick han som ende Europé till final på 100 meter. Han kom sexa i finalen vilket nog inte var riktigt vad han hade tänkt sig. Då vann han istället en silvermedalj i spjut (45.17m) och kom dessutom femma i antik femkamp (där bland annat brottning ingick).

Knatten var som sprinterlöpare känd för sin blixtrande finish, men var i gengäld ganska så trög ur blocken. Många lopp avgjorde han över de sista 20 meterna.

1906 stod han vid 24 års ålder på toppen av sin förmåga. Vid en tävling i Malmö den 6 augusti tangerade han det svenska rekordet på 100 meter med 10,8 sek. Det var dock inget emot vad som komma skulle tre veckor senare! På sin hemmaplan Balders Hage (ÖIS egen idrottsplats, belägen vid nuvarande Liseberg) gjorde han den 26 augusti sitt livs lopp. För en gångs skull fick han en perfekt start och ledde loppet redan efter 10 meter. Sedan lämnade han motståndarna långt efter sig och nådde mållinjen på nya världsrekordet 10,6 sekunder!

Visst var dåtidens tidtagning högst tvivelaktig, men Knatten hade under året visat världsklass genom att flera gånger besegra den kände engelsmannen JW Morton. Knatten tid togs på tre ur vilka visade 10,2 (!), 10,4 och 10,6. Enligt dåtida svensk regelbok var det den sämsta tiden av de tre som gällde.

I ÖIS klubbtidning kunde man ett par dagar senare läsa följande, relativt anspråkslösa, notis:

Ö.I.S:s Täflingar

Världsrekord i hundrameterslöpningen

 Ö.I.S:s allmänna täflingar i går i Balders Hage voro synnerligen lyckade. Ett för idrottstäflingar lämpligt väder var hela dagen rådande. Kl 11 började täflingarna med löpning 100 meter. Bland deltagarne häri voro herr K.Lindberg, ÖIS, vår sedan flere år välbekante svenske mästare på denna distans.

   I slutheaten löpte af de sex deltagarne, utom Lindberg, A Zachrisson GIF, E Thorsell ÖIS och P Oléhn GIF.

   Hvad som annars aldrig är fallet med Lindberg skedde nu: han kom godt i väg i starten, ehuru dock ej först af de fyra, men kraftigt startade han, så att redan 10 meter på väg är han i téten och drager obevekligt som vanligt ut på afståndet mellan sig och medtäflarne, vinnande som alltid med stort försprång.

   Lindbergs tid var 10,6 sek som är nytt rekord å 100 meter, det föregående var 10,8 sek, satt vid de första svenska mästerskapstäflingarna i Helsingborg år 1896 af den på sin tid så framstående idrottsmannen och särskilt famöse hastighetslöparen Harald Arbin, Göteborg.

En av ytterst få bevarade bilder på Knatten visar honom vid OS på Stadion 1912.

Vid OS 1908 var han inte i samma toppform och slogs ut i försöken på såväl 100m som 200m. Sverige deltog även i den olympiska fotbollsturnering där Knatten också betraktades som självskriven i den svenska elvan. OS-uttagningen föregicks dock av en rad stridigheter och märkligt nog återfanns han inte i den svenska truppen.

OS 1912 kom att bli Knattens stora final och slutpunkt på karriären.
Han var ankare och slutman i det starka svenska laget på 4×100 meter. Ett lag som för övrigt till 75% bestod av ÖIS-are (Ivan Möller och Charles Luther var de övriga två). Finalen bestod av endast tre lag, Sverige, Storbritannien och Tyskland. Knatten var trea över mållinjen men fick ta emot ytterligare en olympisk silvermedalj efter att tyskarna diskats för överväxling. En intressant detalj är att det svenska laget under ett antal minuter faktiskt var inofficiella världsrekordhållare på sträckan. I det andra semifinalheatet vann man nämligen på 42,5. I det tredje och sista sprang Tyskland sedan på 42,3 vilket också kom att bli det första officiella rekordet på sträckan.

Läs mer om Knatten Lindberg här

Arne Andersson

Rekord 1 –  Engelska milen 4,06,2  – 10/7 1942  Stockholms Stadion

Arnes första världsrekord kom lite i skymundan av Gunder Häggs storhetsperiod. Gunder slog under 82 dagar 1942 otroliga 10 världsrekord! De flesta gångerna detta år med Arne som tvåa. Vid en Stadiongala den 10/7 sprang de dock olika distanser. Gunder sprang 880 yards och Arne engelska milen. Han
glöder av revanschlusta och växer när han slipper sin överman. I ett stark sololopp tangerar han Gunders nysatta världsrekord på 4.06,2!  Hans kvartsmilar går på 58,5 – 62,5 (2,01,0) – 62,5 (3,03,5) och 62,7 sek.

Rekord 2 –  Engelska milen 4,02,6 –  1/7 1943  Slottsskogsvallen

Torsdagen den 1 juli, på dagen 20 år efter Slottsskogsvallens invigning, var det åter dags för Julispelen. Återigen stod engelska milen på programmet och ännu en gång hade man tur med vädret, högsommarkvällen bjuder på idel toppresultat. Arne är laddad efter ett veckolångt tävlingsuppehåll. Stilfulle Ahlsén tar täten direkt och kör första 400 på 58, Arne avvaktar tvehågset 4-5 meter bakom, går det för fort? 800 passeras på 1.59,5 med Ahlsén fortfarande i täten, men nu är Arne optimistiskt i steget. Med 600 meter kvar går han fram med pigge Rune Gustafsson från Värnamo i rygg. I vägvinnande stil passerar han klockringningen på 3.03 och accelererar märkbart på bortre långsidan men har fortfarande Rune G i hälarna. I sista kurvan ökar Arne ytterligare och nu får värnamograbben motvilligt ge sig, avståndet växer stadigt och  blir till slut 20 meter! Publikovationerna vill inte sluta – den nye krutfyllde spurtaren Arne Andersson hade presenterat sig – i hans agerande fanns initiativ, spänst och sisuladdad glöd!

”Arne Andersson –  4.02,6 – nytt världsrekord!” Rune Gustafsson  4.04,6, tangering av Häggs gamla, Arne Ahlsén, 4.06,6, världens femte bästa tid.

Detta var världens främsta milelopp någonsin! Det smärtsamma nederlaget mot Gunder på dagen ett år tidigare var revanscherat!

”Va´ ska dom säga borta i Amerika nu?” Arne är överlycklig, nu fanns en bitande rapphet i finishen man aldrig tidigare sett, spurtträningen i Skrubba-skogen hade gett råg i ryggen! Plötsligt hade krafter frigjorts man inte trodde honom mäktig! Hägg-komplexets förlamande melankoli, som under nästan tre säsonger hämmat hans självkänsla, hade i den vackra högsommarkvällen förvandlats till livsbejakande vitalitet!

”En brunbränd, avslappnad och harmonisk Arne intog med storm sin hemmaarena” skrev GP. På ett hotellrum i Chicago nås Gunder av nyheten: ”så roligt för Arne, han är världens bäste löpare just nu, det begriper väl vem som helst att det bara är slumpen som gjort att jag haft alla rekorden”. I hans ord låg utan tvekan en vemodig längtan efter att på hemmaplan åter få tampas med den gode vännen Arne!

Rekord 3 – 1500 m 3,45,0 – 17/8 1943  Slottsskogsvallen

Formen känns stabil – varför inte satsa på en ordentlig rekordattack på 1500 när tappen ändå är ur   Häggs 3.45,8 föreföll inte ouppnåeligt! Tillfälle bjuds redan två dagar senare vid Augustispelen på Slottsskogsvallen. Det är en underbar sensommarkväll som inspirerar till stordåd, en svag kvällsbris från sydväst mojnar efterhand till stillhet. Arne är på hemmaplan och känner det oerhörda publikstödet. Loppet är utformat som ett handicaplopp med tre löpare startande 75 meter framför Arne, med sig på startlinjen har han endast klubbkamraterna Lennart Nilsson och Roland Kristiansson. Kristiansson drar första 400 på 58,5 och 800 på 2.01. Lennart Nilsson försöker gå fram men orkar inte, Arne tar själv täten vid 1000 meter. Nu inleder han en mäktig slutforcering, 1200 passeras på 3.01 – chansen finns! En het publikvåg bär honom genom sista kurvan och över upploppet – ulltråden klipps under fartökning! Krafter fanns utan tvekan oförbrukade – säkert hade han under press kunnat gå hårdare! Alla känner att något riktigt stort skett – klockor jämförs under spänningsladdad avvaktan.  ”Arne Andersson – nytt världsrekord 3.45,0!”  Hägg återigen slagen!

”Allt kändes underbart! Trodde aldrig på rekord, benen var tunga som bly men Torsten Bergman (massören), ”kronometern” Roland Kristiansson och publiken tände min gnista!”  ”Det yviga hårsvallet har han kvar men annars är det en helt ny Arne: brunbränd, gracil och harmoniskt leende. Vad hade Hägg kunnat göra åt honom idag?” undrade IB.

1944 slog Arne Andersson ytterligare två världsrekord, 2,56,6 på 3/4-mile och sedan 4,01,6 på engelska milen. Men då hade han flyttat till Stockholm och tävlade för Hellas. 1943 hade han också tilldelats Svenska Dagbladets Bragdmedalj. I oktober 1945 stängdes Arne och Gunder av för brott emot amatörreglerna. De hade tagit emot ersättning för att tävla och därmed brutit emot amatörreglerna. Något som var vanligt förekommande sedan lång tillbaks. Samma öde rönte för övrigt även Dan Waern 1961.

Läs mer om Arne Andersson här

Dan Waern

Rekord 1 – 1000m 2,18,1  – 19/9 1958  Åbo, Finland
Två veckor efter landskampen gästade Waern på nytt Finland, denna gång Åbo, och på den världsberömda banan satte han sitt första världsrekord. Det var, naturligtvis, höll jag på att säga, på 1.000 meter. Den sträckan är inte lika ofta löpt som de ”stora” distanserna och Boysens och Rozsavölgyis gemensamma notering på 2,19,0 hörde inte till de märkligare. Waern pressade också rekordet med inte mindre än 0,9 sek, löpande på 2,18,1. Mellantiden på 400 var inte bättre än 56,0, vid 500m gick Waern fram och drog själv, passerade 800 på 1,52,4 samt slog på en lysande långspurt med 25,7 på sista 200 meterna. Polacken Orywal var tvåa på 2,18,8, polskt rekord, och Salonen tangerade det finska med 2,19,4

Rekord 2 – 1000m 2,18,0 – 10/8 1959  Gävle
Om Waern misslyckades med att sätta rekord på ”huvudsträckan” 1500m – han hade inte den nödvändiga turen i sina storlopp där – så fanns ju alltid möjligheten att peta bort en eller annan tiondel på världsrekordet på 1000m. Han var nära i Växjö, 2,18,2 med Hewson närmast på 2,19,3, varpå han satte sig i bilen, åkte hem till föräldrarna i Sköldinge i trakten av Flen samt fortsatte till Gävle. Waern anlände till Gävle med feber i kroppen, hade ont i halsen och fick nätt och jämnt läkarens tillstånd att ställa upp. Trots att han inte kände sig frisk, och trots att han missade starten och kom ut sist i det stora fältet, slog han både Lewandowski (plus en del andra storlöpare) och sitt eget världsrekord, 2,18,0 blev det.

Rekord 3 – 1000m 2,17,8 – 21/8 1959 Karlstad
Man vädrade världsrekord, och över 6.000 personer hade betalat entré till Tingvalla för att se duellen mellan de två världsrekordhållarna (Waern och belgaren Moens). Sedan Aggeborn från Stockholms Studenter ”harat” med 54,5 på 400 meter, fick Waern ta ansvaret själv, och på sista 400 meterna sköt han oemotståndligt fram. Moens måste genast ge sig, likaså amerikanen Carroll. Göteborgarens spurt på de sista 100 meterna var säkerligen en av de vassaste han slagit på, men han förmådde ändå inte tömma sina krafter utan var pigg som en mört i mål.
Det blev återigen nytt världsrekord. Waern sänkte sin notering med 0,2 sek till 2,17,8. Moens satte belgiskt rekord med 2,19,2 och var oerhört imponerad av sin överman, som han ansåg kapabel att förbättra rekordet högst avsevärt. Carroll, en av USA:s toppmän, hade 2,20,9.

Läs mer om Dan Waern här

Håkan Lidman

110m häck inomhus 14,4 –  1945 Los Angeles, USA

Håkan Lidmans verkliga storhetstid inföll olyckligt nog under andra världskriget. Han sprang OS-final på korta häcken såväl 1936 (då han var för ung…) och 1948 (då han var för gammal…). Hade OS 1940 blivit av så finns det väldigt mycket som talar för att han tagit segern. Detta år sänkte han europarekordet till glänsande 14,0 och stod i särklass i samtliga lopp.

1945 reste han och Gunder Hägg till USA.   – Vi åkte båt. Resan tog 23 dygn mot normalt 13. Flera båtar i konvojen blev torpederade av tyskarna. Göteborgs-Tidningen skrämde slag på mina anhöriga med löpsedeln. ”Allt hopp ute om Håkan och Gunder”. Men vi kom fram och jag satt två timmar i förhör hos FBI. De kunde inte begripa hur jag kunde ha stämplar från Nazityskland i passet. Ett land USA var i krig med.

Håkan blev också inbjuden att tävla på en inomhusgala i Los Angeles som amerikanska armén hade byggt. En portabel anläggning som sedan skulle rivas och flyttas. Loppet gick över 110 meter. Håkan vann på 14,4 sekunder.
-Dagen efter såg jag i tidningen en rubrik över sju spalter som sade att jag slagit nytt världsrekord!   – Sen revs banan. Nu använder man andra typer av banor så världsrekordet står sig än, skrattar Håkan och ler gott åt minnet. Det noterades inga världsrekord inomhus på den tiden.

Läs mer om Håkan Lidman här

Patrik Sjöberg

Patrik Sjöbergs världsrekord 2.42m är ett av de mest visade filmklippen i svensk friidrottshistoria. Men det var faktiskt tredje gången som Patrik hoppade världsrekord, han hade redan två gånger noterat rekord men då inomhus.

Rekord 1 – 2.38m inomhus – 22/2 1985 Berlin

Patriks första rekord tillkom i kamp med de bägge tyska superstjärnorna Dietmar Mögenburg (OS-vinnare året innan) och Carlo Tränhardt på deras hemmaplan i Berlin. Alla tre klarade 2.34m varefter ribban gick upp Världsbästa 2.38m (Officiella världsrekordet inomhus registrerades först 1/1 1987). Tyskarna förmådde inte ta sig över trots goda försök men i sitt tredje och sista klarade Patrik. ”Ribban ligger kvar” vrålade den tyske kommentatorn. ”Däremot är hallen på väg att rivas och taket att lyftas”! Därefter hade Sjöberg också ett mycket gott första försök på drömgränsen 2.40m.
Carlo Tränhardt hade det tidigare rekordet på 2.37m. Rekordet blev dock inte långlivat – redan två dagar (!) senare tog Dietmar Mögenburg tillbaks det i tysk ägo genom att klara 2.39m i Köln!

Rekord 2 – 2.41m inomhus – 1/2 1987  Piraeus Grekland

Den 16 januari hade den tyske Inomhusspecialisten Carlo Tränhardt blivit förste man att klara 2.40m under tak. I samma hall som Patrik två år tidigare vunnit Inne-EM (på 2.35m) höjde han nu den noteringen genom att i sitt åttonde hopp för dagen glida över 2.41m! 2.22 i första, 2.25 i första, 2.28 i andra, 2.32 i första, 2.36 i första och sedan 2.41 i andra! Patrik avstod från vidare hoppning och ägnade resten av kvällen åt press, TV och det obligatoriska dopingtest som krävdes för det första officiella världsrekordet inomhus.

Rekord 3 – 2.42m – 30/6 1987  Stockholm
Klockan 21.28 tisdagen den 30 juni 1987 – ett ögonblick för alltid inskrivet i ÖIS historiebok. Patrik Sjöberg har just klarat den nya världsrekordhöjden 242 cm i sitt tredje försök. Ribban gungade visserligen till lite, men bestämde sig snabbt för att ligga kvar. Kontrollmätningen bekräftade att ribban till och med låg 3 mm över den annonserade höjden. Bara några få dagar tidigare hade han höjt europarekordet till 2.39m hemma på Slottsskogsvallen så rekordet kom inte som en blixt från klar himmel. Senare på säsongen vann han VM i Rom efter en av de mest spännande duellerna någonsin. Såväl Patrik som ryssarna Paklin och Avdeyenko klarade 2.38m.

Christian Olsson

Tresteg 17.83 inomhus – 7/3 2004  Budapest, Ungern

Utomhus står Jonathan Edwards sagolika 18.29 från Ullevi-VM 1995 fortfarande som ett ouppnåeligt mål för världens alla trestegshoppare 25 år senare. Inomhus däremot har vår Olympiamästare Christian Olsson skrivit in sig i rekordlistan. Den 5 mars 2002 hoppade han nytt europarekord vid Eurojump i Scandinavium. Detta var endast tre futtiga cm från kubanen Urrutias Världsrekord. Året efter vann han Inne-VM på mäktiga 17.70m men Urrutias rekord kom han inte åt. Det var inte förrän vid Inne-VM i Budapest den 7 mars året efteråt som rekordhoppet kom…
Han överträffade inte kubanens notering men han tangerade den och vann en överlägsen seger! Senare samma år tog han sin allra största seger vid OS i Athén.
Tyvärr innebar hans största triumf också början till slutet då han samtidigt ådrog sig den fotskada som skulle förfölja honom karriären ut.

Intervju med Christian 2012

Hans Jagenburg

Mellanhopp  454½ cm – 11/2  1917 Uppsala
Vadå Mellanhopp? Jo i början av 1900-talet så ingick de två gymnastiska hoppen grenhopp och mellanhopp i det svenska SM-programmet under åren 1913-35. När den duktiga allroundhopparen Hans Jagenburg vann SM 1917 på mäktiga 454½ cm så basunerades det ut som nytt världsrekord. Jag har inte lyckats hitta några bilder eller beskrivningar av tävlingen – ännu… Sökandet går dock vidare! Han vann SM i mellanhopp fyra gånger (1915, 1917, 1918,1919).
Jagenburg var främst höjdhoppare och vann SM i höjdhopp 1913 (1.83m) och 1922 (1.85m). 1920 deltog han vid OS och tog en hedrande niondeplats. Han var relativ kortväxt (166cm) varför hans personbästa 1.86m med saxstil väcker respekt!

Men vad blev det av Erik Lemming då?
Jo, han tävlade under större delen av sin karriär för Lyckans Soldater, en förening som bildades ännu tidigare än ÖIS (1883). Han vann fyra OS-guld i spjut och slog ett antal världsrekord i grenen. Hans 62.32m från 1912 registrerades som det första officiella världsrekordet. Han tävlade från och med 1915 för ÖIS och vann sin allra sista SM-medalj 1922 i slägga. Då var han märkt av Spanska Sjukan som var en pandemi som får Coronan att framstå som en mild sommarbris. Mellan 50 och 100 miljoner beräknas ha avlidit under åren 1918-20 då den rasade. Liksom Corona angrep den lungorna och Erik Lemming dog i förtid redan 1930 i sviterna av sjukdomen som drabbade honom i slutet av 1918 och förstörde hans lungor.

Har jag glömt något? Hör av dig i så fall! Ju knepigare rekord desto bättre.

ÖIS ”Hundramannarekord” i höjdhopp (164.16m) blev ju aldrig godkänt som världsrekord…

Favorit i repris

Idag kommunicerar vi via vår hemsida och diverse social medier. Men en gång i tiden gav ÖIS ut sin egen klubbtidning. Det första numret gavs ut i mars 1918 och länge kom tidningen ut en gång i månaden. För ett antal år sedan kom jag över en riktig dyrgrip i ett antikvariat, nämligen de två första årgångarna av ÖIS-aren inbundna!

I dessa kan man hitta en hel del fantastiska beskrivningar av dåtidens idrott. Jag kan inte låta bli att dela med mig några riktiga guldkorn från idrottens barndom:

Så här skriver man inför säsongen 1919: Ett år som kommer. Njut av språket!

   ”Ett nytt år har börjat fjäta sig fram! Ett år med mängder av förhoppningar och drömmar breder sina vingar. Ty ”vänta bara, nästa år!” har många gånger under det förflutna året sagts högt eller tänkts tyst av mer än en ÖISare. Och vi ha, icke minst i medlemsbladet, talat djärva ord om glänsande segrar, om ”vårt standar, om lagrar och ära som det nya året skall föra med sig åt gamla ÖIS.

   Nu nalkas efter helgdagarnas vila och vederkvickelse den ”döda tidens” slut. En ny idrottssäsong står för dörren. ”Nästa år” är kommet. Nu gäller det att visa, att det inte var uppblåst skryt vi öste omkring oss, utan att vi kunna hålla det vi mer eller mindre tydligt lovat.
Rusta därför i tid! Som en tjuv om natten är säsongen över dig! Då visar det sig om du är välberedd, trogen ordhållare eller endast en storording och grannpratare. Nu är det du skall börja din träning, om du skall göra det med allvar.

   Det är icke för en tarvlig utmärkelse du skall träna och rusta dig, fastän det kan tyckas så. Den välförtjänta segerns, det pliktfyllda arbetets glädje är dig vinning nog. Den som blott vill gå och dagdriva och slöspatsera, kan svårligen bli en karl, en sådan som den äkta idrottsmannen blir – senstark och vidbröstad, viljestark och vidhjärtad.

Må 1919 föra ÖIS till seger, idrotten till gagn och fromma.

En klassisk ÖIS-are som kanske inte är så känd är Otto Nilsson, ”Våran Otto” vanligen kallad i klubben. Under åren 1899-1909 vann han 11 SM-guld i kula och diskus. Han var dessutom en riktig spelevink eller som det stod i ÖIS-aren 1919: ”Till det yttre den lugnaste bland de lugna var han dock så full av upptåg, att det gränsar till de otänkbara. Otaliga är berättelserna om Otto.”

Här är en av de berättelserna: Resan till Olympiska Spelen 1908.

   ”Undertecknad, som även startade som aktiv deltagare i den minnesvärda färden, kom därigenom i närmare kontakt med allas vår Otto. Resan började utan vidare upptåg från Ottos sida, ända tills middagen serverades nere på mellandäck, då Otto helt plötsligt klämde iväg bordets kumminost så att den fastnade i skeppsväggen. Antagligen var det meningen, att den skulle träffa Fritz Larsson, den bekante tungviktsbrottaren. Lyckligtvis träffade inte projektilen. Vi hade just då kommit i närheten av Vinga och finge känning av en hård kultje. Då försvann Otto plötsligt från bordet och återfanns liggande på sin brits – vi lågo 25 man på vardera sidan om mellandäck. Här låg hjälten slagen av den förskräckliga sjösjukan. Fritz och undertecknad tog nu en ljuv hämnd på honom, i det vi målade honom i ansiktet med svart färg, så att han såg ut som en zuluneger. Otto önskade att han finge dö, men lovade oss i händelse att han överlevde resan en förfärlig hämnd, då vi anlände till London. Faktum är att han låg hela överresan ända in i Tilbury Dock, dit vi anlände en söndagsmiddag.

Undertecknad blev sedermera inkvarterad på ett pensionat vid Lancaster Gate och fick till rumskamrat – Otto. Nu började alla upptågen och revansch för lidna oförrätter. En natt kastade han sig över mig och som jag låg i en så kallad dragspelsäng, brakade den ihop med en förfärlig smäll, som väckte hela pensionatet. Jag rusade upp i tanke det var en inbrottstjuv men lugnades med ett grin av Otto, som låg på golvet tillsammans med rummets tvättfat – det senare i flera stycken, men Otto hel. På min fråga, vad detta skulle betyda svarade Otto: ”Det är bara träning för Olympiska Spelen”.

En kväll blev stående höjdhopparen Bengtsson utelåst och fick lov att ligga i vårt rum, men Otto hade aldrig tyckt om densamme, så jag förstod att något extra skulle stunda. Bengtsson placerades på golvet, fick en madrass och en filt. Då jag sovit ungefär en timma, väckte Otto mig och föreslog, att vi skulle leka indianer och överfalla Bengtsson. Ett par handdukar doppades i handkannan, och krypande på golvet närmade vi oss offret. Så drogs filten av och vi lade de finaste kompresser på B:s mage. Bengtsson rusade upp under fruktansvärda tjut, varpå Otto jagade ut B på ett plåtskjul, som låg i nivå med vårt fönster, varefter fönstret stängdes och B fick sitta minst en timme på taket. Så förlöpte dagarna under liknande upptåg.

Revanschen på hemresan uteblev tyvärr. Ty Otto hade blivit en riktig sjöman, en riktig gast och vistades uppe hela resan. Men jag fick ändå tillfälle att döpa Otto en natt med iskallt havsvatten, vilket du må förlåta din gamle vän.”

(undertecknat Rathis)
PS: Otto Nilsson tog för övrigt brons i spjut vid OS 1908. Kompisen Erik Lemming vann men Otto besegrade samtliga fyra finländare!

Erik Lemming ja, det är ju en legend i den svenska idrottshistorien. Inte bara för att han var den förste svenske superstjärnan i idrott med flera OS-segrar. Han var dessutom en mycket skicklig pianist och uppskattad ”sällskapsmänniska”. I tidningen skildras en tävlingsresa till Lidköping och det handlade inte bara om idrott utan också en hel del ”trevligheter” också. Så här avslutas reportaget från tävlingen:

  ”Så voro tävlingarna slut och efter en anslående prisutdelning och – underligt nog – dito supé samlades deltagarna på inbjudan av de arrangerande föreningarna till ”en enkel danstillställning på Stadshotellet”, som lämnade intet övrigt att önska vare sig ifråga om glatt humör eller förtjusande unga damer, på vilka senare Lidköping visade sig äga en icke ringa tillgång. Lemming ”glänste” även här genom att med känd bravur på piano exekvera några solonummer, som livligt senterades av de närvarande. Dansen fortsatte till in på småtimmarna under den bästa stämning, och jag tror, att vi alla kände oss nöjda med vår Lidköpingsresa såväl med avseende på resultaten som på allt övrigt.”

Intressant från denna tidpunkt är ju att Spanska Sjukan rasade över världen från hösten 1918. En pandemi som får vår Corona att verka närmast löjlig i sin litenhet. Totalt dog emellan 50 och 100 miljoner människor under åren 1918-20! Mellan 3-6 procent av jordens totala befolkning dog under ca 18 månaders tid. Officiellt dog 37.753 svenskar. I ÖIS-aren hittar jag endast följande rader angående ”Spanskan”:

”Våra kastare ha varit illa däran. Almqvist har legat i spanskan men är sedan en tid i full träning. Robert Olsson är nyss uppkommen och Lemming ligger fortfarande i samma sjukdom.”

I nästa nummer av ÖISaren läser man sedan följande: Lemming ligger på landet och rekreerar sig efter sin spanska. Förströr sig med kulstötning, som tycks arta sig bra.

Läser man på wikipedia om Spanska sjukan så anges Erik Lemming som en av de mest kända svenskar som dog i sviterna efter sjukdomen. Det är dock ett lite tvivelaktigt påstående då Lemming fick sjukdomen hösten 1918 och avled 1930, alltså 12 år senare! Tveklöst var dock hans lungor skadade efter sjukdomen.