För knappt två år sedan körde vi vår traditionella lördagsträning på Skatås en ganska regntung oktoberdag. Det var trångt i trappan, ett tjugotal aktiva och några tränare. Det stod också en medelålders tant (förmodligen i min egen ålder…) och studerade alla våra märkliga övningar, ivrigt skrivande och filmande. Hon kom tillsammans med Yannick och jag trodde det var en intresserad morsa till någon aktiv.
.
Trapphoppning på Skatås
.
I en paus började jag språka med den engelsktalande damen och det visade sig vara en tränare från Australien som fått ett stipendium att åka runt i Europa och studera friidrottsträning. Detta hade på vindlande vägar lett till att hon stod på Skatås denna regniga oktoberdag.
.
Hon gillade vår träning. Dagens aktiva tränar alldeles på tok för mycket på konstunderlag vilket sliter oerhört på kroppen, enligt hennes åsikt. Hemma i Australien körde hon mycket på sandunderlag med sin träningsgrupp och strävade efter att minimera tiden på allvädersbanor så mycket hon bara kunde.
Man måste bygga upp stor hållfasthet i leder och muskelfästen för att tåla elitträning. Detta når man med omfångsrik lågintensiv träning på mjukare underlag.
.
Detta var ljuv musik för mina öron, precis vad jag själv predikat för en omgivning som inte alltid hållit med. Nu, vet jag i och för sig inte om hon åkte hem till Australien och började köra grodhopp, enbens parhopp eller ”Wennerbecksidioten” med sina aktiva, men damen ifråga har i alla fall varit skapligt framgångsrik.
.
Ni har säkert redan fattat att jag talar om Sally Pearsons kvinnliga tränare, Sharon Hannan. Hon har tränat Sally från åtta års ålder och gjort henne till suverän världsetta. Ett lysande exempel på en självlärd tränare som utvecklats parallellt med den aktive.
.
Sharon och Sally – en sällsynt framgångsrik duo
.
Vårt korta möte har fått mig att fundera än mer på hur vi bedriver vår grundträning inom svensk friidrott. Som ingen kunnat undvika att notera så har vårt elitskikt under senare år varit mycket skadedrabbat. Kanske inte bara eliten, utan att ha något statistiskt belägg tycker jag mig uppfatta att också tonåringar har betydligt mer förslitningsskador, typ stressfrakturer, än vad som var fallet för 20-30 år sedan.
.
Jag vill ställa en hypotes att detta beror på:
* För mycket träning på konstunderlag
* För mycket grenspecifik specialträning och för lite lågintensiv grundträning
* För tidig specialisering och därav följande ensidig träning
.
Efter VM 1995 hade vi besök av Dan Pfaff, mest känd som tränare för Donovan Bailey som var världsrekordhållare på 100m och vann VM 95 och OS 96 Han hade vid denna tidpunkt en ca 15 personer stor träningsgrupp som inkluderade VM-deltagare i så vitt skilda grenar som 100m och kvinnlig diskus.
Han fick oss att spärra upp öron och ögon när han berättade att under hösten körde han under ett par månader en identisk uppbyggnadsträning för samtliga sina aktiva, oavsett grengrupp! Inget konstigt med det tyckte han, alla behöver utveckla en allmän grund av kondition, styrka, rörlighet osv oavsett gren.
.
Inte helt i linje med dagens svenska träningsfilosofi, eller vad säger ni?
.
Dan Pfaff kommer för övrigt på nytt Sverigebesök när han medverkar vid Tränarsymposiet i Falun i November. Då har ni chans att fråga ut honom på denna punkt.
.
När Friidrottens Hus var nybyggt hade vi en helgkurs med världens mest framgångsrike trestegshoppare, Viktor Sanejev (tre OS-guld 1968-76 samt silver 1980). Han presenterade det träningsprogram som fört honom till sådana exempellösa framgångar och det innehöll enorma mängder mångstegshoppning.
.
Jag försökte greppa träningsomfånget och kom fram till att han under sex vintermånader hoppade 180 KILOMETER mångsteg, det vill säga i snitt en kilometer om dagen. För er som inte vanligtvis tränar tresteg kan jag avslöja att detta är OERHÖRT mycket.
.
När jag försökte tala om för honom att detta kan ingen mänsklig kropp tåla utan skador så berättade han att han utförde all hoppning under vinterhalvåret på gräs eller grus och i träningsskor. Alltså en enorm mängd lågintensiv hoppning på ett skonsamt underlag. Skulle man istället gjort detta i exempelvis Friidrottens Hus hade kroppen inte klarat av mer än maximalt 20% av denna hoppning, det är min absoluta övertygelse.
.
Varför sliter gummibanorna så på kroppen? Jag kan inte ge någon glasklar vetenskaplig förklaring men vet att rekylen blir för kraftig, vi får tillbaks för mycket energi in i kroppen. Det är bättre med ett mjukare underlag som ger efter utan att ”ge tillbaks”. Det första konstunderlaget, tartan, togs fram för travbanor i början sextiotalet. Man slutade dock använda det relativt omgående eftersom hästarna blev skadade. En liten fingervisning redan där…
.
Är det rent av så att de så hyllade Friidrottshallarna gör mer skada än nytta?
.
Nej, så långt vill jag inte dra det här resonemanget. Vi är slavar under vårt klimat, mycket av vår träning utförs inte speciellt effektivt i minusgrader. Men tveklöst tränar vi alldeles för mycket på konstunderlag och för mycket i spikskor. Till viss del beroende på lättja, det är varmt och skönt inomhus (inte minst för tränarna).
Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi skall lösa det här problemet. Vi skall inte nödvändigtvis träna utomhus, men vi måste träna på rätt underlag. Idag gör många 80% av sin träning på konstunderlag när den korrekta siffran kanske borde vara 20%.
.
Skall vi köpa fler gymnastikmattor där vi kan göra många övningar utan skor?
Skall vi rentav bygga träningshallar med kolstybb eller ta fram ett konstunderlag med ”gräsmattelika” egenskaper?
Vi måste i alla fall diskutera de här frågorna, en massa tonåringar med stressfrakturer är ett tecken på att vi är fel ute.
.
För mycket grenspecifik träning
.
För att hålla mig till den gren jag känner bäst, tresteg, så är det en övning som sliter oerhört på kroppen.
.
Ju mindre man hoppar tresteg som tonåring, desto bättre är det!
.
Ledbrosket hos människan är inte färdigutvecklat förrän vid 23 års ålder, det kan vilken idiot som helst räkna ut att det inte är speciellt bra för kroppen att hoppa tresteg med full ansats vid 15 års ålder.
.
Men hur blir man bra i grenen om man inte utövar den. Jovisst skall man hoppa, man skall dessutom hoppa väldigt mycket mer än man gör idag. Men det skall vara lågintensiva skolningsövningar av alla de slag, övningar som utvecklar balans, teknik, rytmik och långsamt utvecklar stor hållfasthet i kroppen. På mjukt underlag och nästan aldrig med spikskor. Fart dödar och det gäller att aldrig hoppa med mer fart än vad din teknik och fysik klarar av.
.
Personligen skulle jag vilja lägga om grenprogrammet vad gäller tresteg. Till och med 15 års ålder bara med begränsad ansats, 16-19 års ålder ett begränsat antal tävlingar/år.
.
Jag är så odemokratisk att jag vill begränsa det fria tävlandet.
.
4 tävlingar inomhus och 6 utomhus med minst 14 dagars mellanrum räcker mer än väl. Utveckla de fysiska kvaliteterna i lugn och ro istället för att tävla ihjäl er!
.
Jag tror att många tränare lider av överambition! I jakten på effektiv och kvalitativ träning skär man ofta bort för mycket allmän allsidig uppbyggnadsträning.
.
En sprinter blir inte långsammare av att jogga 40 minuter i skogen, jag skull vilja påstå att han i förlängningen blir snabbare!
Rejäla pass med medicinboll och cirkelträning är en nödvändig grund för att senare utveckla explosiv maximalstyrka.
.
Kvalitetsträning utan underbyggnad är som att bygga hus på ”lösan sand”. För övrigt ett citat från bibeln där det slås fast att man bör bygga sitt hus (och sin idrottsliga karriär) på hälleberget och inte på ”lösan sand”.
.
Lena Berntsson, ett lysande exempel på att långvarig träning lönar sig
.
På tävlingsprogrammet har tillkommit en mängd juniormästerskap sedan jag själv var aktiv. Det var jättebra med 19-årsmästerskapen, ännu bättre med 22-års som underlättade den svåra övergången till senioråldern. Men 17-årsmästerskap kan verkligen ifrågasättas. Vi försöker på alla sätt motverka en alltför tidig specialisering men inför samtidigt tävlingar som leder till just detta. Måste vi verkligen vara med på alla mästerskap de internationella förbunden inför?
Borde vi inte ifrågasätta deltagande när mästerskapen går allt längre ner i åldrarna?
.
För ett par veckor sedan stod jag vid staketet och tittade på tre dagars tävlande vid Junior-SM i Vellinge. Det var ett par år sedan sist och ärligt talat blev jag lite deprimerad. Det fanns gott om fysisk begåvning hos de tävlande men jag upplevde den tekniska nivån och koordinativa skolningen som genomgående låg. Då tänker jag främst på längd/tresteg och häcklöpning eftersom det är de grenarna som ligger mig närmast hjärtat.
.
Vi måste vara självkritiska och våga ifrågasätta vår verksamhet. Alla vägar leder verkligen inte till Rom, procentuellt sett är det faktiskt ganska få som gör det.
.
Statistiskt sett är det väldigt få vägar som leder till Rom!
.
Man kan inte träna hur som helst för att bli bra.
.
Vi har duktiga tränare i vår idrott, men de är alldeles för få! Idag känns det mest som slump om en talang hamnar i rätt miljö, hos rätt tränare. Det slumpade sig så att en rad exceptionella talanger kom fram ungefär samtidigt och i stort sett av egen kraft blev bäst i världen. Men det var inte på grund av att Sverige hade ett speciellt bra system för att utveckla talanger, snarare upplever man en närmast total brist av ett sådant.
.
När jag själv var 16 år kom jag med i svensk trestegsuppföljning som då leddes av Roger Norman, far till Mikael som nu är utbildningsansvarig på Svenska Friidrottsförbundet. Roger skickade mig ett detaljerat träningsprogram där varje löptid, varje styrkeövning fanns angiven. Därmed inte sagt att jag tror på en stenhård central styrning, men det gav mig en trygghet i vardagsträningen. Roger baserade sitt träningsupplägg på den polska skolan och han gjorde åtskilliga studiebesök hos Tadeusz Starszynski, allmänt betraktad som världens främste tränare i grenen.
.
Roger hade en noga utarbetad plan för grenen tresteg som han förmedlade till en relativt bred grupp aktiva. 20-30 hoppare ingick på den tiden i uppföljningen. När han tillträdde hade Sverige två 15-metershoppare, fem år senare var vi 14 stycken. En siffra som snart 40 år senare aldrig överträffats (2011 är det 9).
.
Roger var och förblir en förebild för mig. Jag har fortfarande kvar de program och den träningslära han byggde upp för svenskt tresteg.
.
Det är viktigt att varje enskild gren har en plan, att vi har en klar uppfattning att ”Just så här skall den här grenen tränas utifrån vårt klimat och våra förutsättningar i övrigt”. Det känns inte som det är så, åtminstone inte i alla grengrupper.
.
Roger byggde upp svenskt tresteg från grunden
.
Svensk friidrott måste bli bättre på att identifiera talangerna och se till att befinner sig i en miljö där de får möjlighet att utveckla sin begåvning så långt som bara är möjligt.
.
Tränaren måste ha en kompetens som motsvarar den aktives talang – denne måste erbjudas utbildning eller också i vissa fall ersättas. Finns det något mer tragiskt än en otillräcklig tränare som klamrar sig fast vid en aktiv trots att det kan spoliera en lovande karriär.
.
Den här texten spred sig åt alla håll, så kan det bli om man är engagerad i ett ämne. Syftet med de här raderna är att vara lite provokativ, lite göteborgskt ”tyken”. Jag hoppas att ni inte håller med om allt, men däremot att ni tycker till och debatterar vår verksamhet. Det behövs för svensk friidrotts skull!
.
Per Crona (Krönika hämtad från GFIF.se)
