Christian Olsson sätter punkt

Vid en mycket välbesökt presskonferens i Friidrottens Hus måndag eftermiddag meddelade Christian Olsson att han sätter punkt för en lång och ytterst framgångsrik karriär. Beslutet tog han efter att ha slagit upp sin gamla fotskada vid landslagets träningsläger inför OS i San Diego.

Efter sju operativa ingrepp i foten kände han relativt omgående att ”nu får det vara bra”.

Christians karriär gick spikrakt fram till och med OS-segern i Athén 2004. Men just i denna sin största triumf ådrog han sig samtidigt den skada som kom att prägla hans resterande karriär. Ändock lyckades han komma igen och detta två gånger om. Segern vid EM på hemmaplan 2006 värmde naturligtvis alldeles extra.


Silver vid Junior-EM i Helsingfors vid 19 års ålder
.
Christian Olsson har tävlat för ÖIS i hela sitt liv. 1990 gjorde han sin första tävling och klarade 1.30m i höjd som 10-åring. Mitt eget första distinkta minne av Christian är från Julklappsjakten 1992 när han i etapper höjde sitt personrekord med 13 cm till 1.68m. Han var fortfarande kort för sin ålder men hade en underbar teknik.

Han hade också med sig en utmärkt kondition från fotbollen och vann faktiskt Lilla GöteborgsVarvet i P11 1991. Det skall dock konstateras att han inte alltid gillade att trötta ut sig. Vid UDM i stafett 1992 var det tänkt att ÖIS skulle ställa upp med ett lag på 3x600m i P12-klassen. Två av grabbarna var kraftigt löpsugna men Christian blånekade. Vi hade en högljudd diskussion om detta och jag fick mycket klart för mig att detta var en mycket temperamentsfull och enveten ung man. Det blev inget stafettlag…
.


Christian (t.v.) i mångkamps-SM 1992. Han skall försöka på 3.02m i stav men
först kollar han in klubbkompisen Fredrik Meister i längdhopp
.
Sedan började han växa något alldeles förfärligt och fick rejält ont i sina knän. Då skickade Viljo hem honom med beskedet ”kom igen om ett halvår”. Det var nog ett ganska smart beslut att låta den värsta växtvärken gå över innan träningen återupptogs. När den gängliga kroppen började växa ihop så sköt resultaten i höjden och 1998 var det dags för debut i ungdomslandslaget (2.04m).

Hösten 1998 avgjordes ett kylslaget Junior-DM på Åby Friidrottsarena. Tresteg gick sist på programmet och en något förkyld Viljo gick hem samtidigt som han bad mig, ”Kolla på Olsson, han skall testa tresteg”. Det behövdes bara ett par hopp innan det stod fullständigt klart att han hade talang för den här grenen också. Han höjde sitt gamla personrekord med dryga två meter till 14.48m utan att ens träffa plankan. Jag ringde till Viljo senare på kvällen och tyckte att han nog kunde träna lite tresteg parallellt med höjdhoppet.


Första segern över Jonathan Edwards kom i ett regnigt Helsingfors
.
Sedan gick det oerhört fort. Året efter ökade han två meter till. Han tog silver vid Junior-EM och vann Finnkampen med 16.59 i ett medvindshopp. Men fortfarande var han först och främst höjdhoppare. Han vann Junior-EM och höjde under året sitt personrekord med 18 cm till 2.22m.

I juni månad dog hans tränare Viljo Nousiainen knall och fall (brusten aorta). Träningsgruppen var förkrossad men valde så gott som mangrant att tävla vidare. Christians jämnårige träningskamrat Yannick Tregaro tog snart nog över träningen och tillsammans fortsatte de på den inslagna vägen.
..


Christian tog över kungakronan efter den legendariske Jonathan Edwards
2000 deltog han vid Inomhus-EM och OS, dock utan att lyckas gå vidare från kvalet. VM 2001 gav den första medaljen (silver vid VM) vid ett seniormästerskap.

Åren 2002-2004 var han fullständigt oslagbar och vann samtliga FEM mästerskap som finns i friidrott. EM inne och ute, VM inne och ute samt som kronan på verket OS i Athén. Han och Carolina Klüft är ensamma i den svenska friidrottshistorien om bedriften att vinna samtliga fem mästerskap, vilket enligt min åsikt gör dem till toppnamn inom svensk friidrott genom historien. En bit bakom följer en grupp bestående av Anders Gärderud, Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist samt de mer historiska namnen Erik Lemming och Gunder Hägg.


Christian och Emma med ”Robbans” gamla heldräkt, ett otrevligt plagg…
.
Efter Athén kom det första längre skadeuppehållet. Han jobbade sig dock tillbaks och vid EM hemma på Ullevi var han lika överlägsen som vanligt. Tyvärr följde nya skador och efter sträckningen vid DN-galan 2008 skrevs det en rad minnesrunor.

Än en gång kämpade han sig dock tillbaks och vid ÖIS-mästerskapen på Åby sommaren 2009 gjorde han en lika hemlig som sensationell comeback. Sällan eller aldrig har jag sett Christians ögon glöda av sådan lycka som när jag kunde mäta upp 17.24m i ett hopp som faktiskt var hela 17.57m i effektiv hopplängd.

Trots ständiga skadekänningar lyckades Christian hålla hög internationell klass under säsongerna 2010-11. 2010 gjorde han 9 tävlingar över 17 meter och tog en fjärde plats vid Inne-VM. 2011 blev han femma vid Inne-EM och sexa vid VM i Daegu. Han var bra, men de ständiga skadebekymren gjorde att han inte nådde riktigt fram till prispallen.
.


Hallmästerskap i tyngdlyftning, tekniken är väl sisådär…
.
Det var tänkt att OS i London skulle bli en slutpunkt på karriären. I början av hösten gjordes ett ingrepp i den besvärliga vristen för att försöka rensa upp och förbättra rörligheten. Det blev dock inte riktigt bra och vinterträningen kunde inte genomföras på allra, allra högsta nivå. Ytterligare en mindre operation av fotleden skedde i största hemlighet i slutet av december men till ingen nytta.

När det så small till under en av de första träningsdagarna i San Diego så var beslutet egentligen ganska enkelt att ta: ”Det räcker nu”. Oddsen för att det skall gå att lappa ihop kroppen på den korta tid som återstår till OS är alldeles för dåliga, för att inte säga obefintliga.

Det riktigt glädjande beskedet som Christian var att han dock kan tänka sig en viss fortsättning av sitt friidrottande, men då som höjdhoppare. Om foten bara tål det så är han liten sugen på att avsluta karriären som den började – som höjdhoppare. Utan internationella ambitioner, men kanske kanske med en SM-start i tankarna.
Ett riktigt smart beslut. Att trappa ned utan krav och ”måsten” som ändå innebär att han kan behålla den gemenskap och inspiration som funnits så länge för honom inom träningsgruppen.

Vi ÖIS-are är otroligt stolta över ”Fågelbens” bravader och bedrifter genom åren (trots atthan borde sprungit 3x600m vid UDM 1992). Även om det inte blir något mer tresteg så hoppas vi få se honom i tävlingsdräkten fler gånger. Gärna en eller annan höjdtävling och så givetvis i höstens Castorama.

Per Crona

 
 
Resultatutveckling

År Tresteg Höjd
1990 1.30i
1991   9.26z 1.45
1992 1.55 1.68i
1993 11.08z 1.68 1.71i
1994 11.37z 11.58zw  11.66zi 1.79 1.80i
1995 12.20w 1.80 1.85i
1996 12.44 1.89
1997 1.93
1998 14.48 2.04
1999 16.30 16.59w 2.22
2000 16.97 2.20 2.22i
2001 17.49 2.20i
2002 17.64 17.80i 2.24 2.28i
2003 17.77 17.92w 2.28
2004 17.79 17.83i
2005     –
2006 17.67
2007 17.56
2008 17.00
2009 17.24
2010 17.41 17.62w
2011 17.29 2.04i
Internationella Mästerskap:

1999 Junior-EM 19 Helsinki 2 (tresteg) 16.18
     ” Helsinki 1 (höjd) 2.21
2000 Inne-EM Gent, Bel kval 15.95
OS Sydney Sydney kval 16.64
2001 Junior-EM 22 Amsterdam 1 17.24
VM Edmonton 2 17.47
2002 Inne-EM Wien 1 17.54
EM München 1 17.53
World Cup Madrid 3 17.05
2003 Inne-VM Birmingham 1 17.70
VM Paris 1 17.72
2004 Inne-VM Budapest 1 17.83 WR
OS Athén 1 17.79
2006 EM Göteborg 1 17.67
2010 Inne-VM Doha 4 17.23
2011 Inne-EM Paris 5 17.20
VM Daegu 6 17.23
17.83!!! Tangerat Världsrekord vid Inomhus-VM i Budapest 2004

Efter det att Christian Olsson meddelat den samlade svenska pressen att han lägger trestegsdojjorna på hyllan så tog han ett längre snack med undertecknad om både det ena och det andra. Oförglömliga tävlingar, gamla ÖIS-minnen men också tankar om framtiden.

Det är firma DECA som svarar för inspelningen och Anders Sjöström bakom kameran:

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 3 =