Ett lång och slingrande väg….

Den 4 december 1887 samlades 12 ynglingar i Villa Carlslund (belägen vid nuvarande Liseberg) och bildade Örgryte Idrottssällskap. Den drivande kraften var Wilhelm Friberg som blev klubbens ordförande ända fram till 1926.

Det var ingen tillfällighet att det var tolv män och ingen kvinna i gruppen. I idrottens barndom var den reserverad för männen och skulle så förbli mycket länge. Ovanför ÖIS egen idrottplats Valhalla 1908-21 fanns en stor skylt som förkunnade ”Manlig idrott – fädrens arv”.  Myntat av skalden Viktor Rydberg och i mångt och mycket en bild av dåtidens människosyn.

I en resultatlista från tävlingar på Balders Hage 1902 har jag funnit ”60 meter för skolflickor” på programmet. Men någon organiserad verksamhet för kvinnor var det inte tal om.

Första gången kvinnlig idrott dök upp på allvar i Göteborg var den så kallade Kvinnoolympiaden på Slottsskogsvallen. Läktarna var överfulla och det blev det stora genombrottet för kvinnlig idrott. Två år senare kom friidrotten med på det Olympiska programmet.

Ibland säger en bild mer än 1000 ord. De manliga funktionärerna vid Kvinnoolympiaden på Vallen 1926 förefaller något skeptiska. Mannen i kostym med armarna i kors utstrålar inte precis entusiasm!

Efter Kvinnolympiaden rasade debatten om idrott var bra för kvinnor. Vid ett styrelsemöte i ÖIS hösten 1927 fanns det en punkt på dagordningen om Sällskapet skulle ha kvinnlig idrott på programmet. Förslaget röstades ned med nio röster mot en enda…  Givetvis av tio män!
Den ende som röstade för förslaget var inte vem som helst. Det var Einar Lillie, tidigare framgångsrik trestegshoppare och rektor för Burgårdens Gymnasium. Han insåg att flickor hade samma behov och rättighet att idrotta som pojkar. Under hans ledning infördes skolidrotten i Göteborg.
Einar gick hem från mötet rejält förbannad (för att tala klarspråk) och bara ett par månader senare bildade han Göteborgs Kvinnliga Idrottsklubb. GKIK kom att dominera den svenska friidrotten under många decennier framöver. Säkerligen hade ”gubbarna” i ÖIS styrelse anledning att ångra sitt beslut.

Så här såg ÖIS styrelserum ut förr i tiden. Kostym och mustasch var en förutsättning för medverkan.

ÖIS och GKIK verkade sedan parallellt i friidrottssverige under det närmsta halvseklet. GKIK hade tjejerna och ÖIS killarna. Vi hade ingen organiserad träning för tjejer förrän Ulla Frick bildade en träningsgrupp runt 1980. Kring 1985 drabbades dock storrökaren Ulla av en aggressiv lungcancer och flyttade hem till barndomstrakterna i Malmö. Innan dess ”prackade” hon dock på sin grupp på undertecknad som motvilligt gick med på detta.

I en gruppen fanns Laine Rohtla som 1987 vann klubbens allra första SM-guld när hon vann höjd i F15-klassen i Huddinge på 1.67m. Redan dagen därpå kom det andra när hon vann längd på 5.49m. Det fattades bara två månader till Sällskapets 100-årsdag när det första kvinnliga SM-tecknet bärgades. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att utvecklingen emot jämställdhet gick fort i vår klubb.

Något år senare ställde vi för första gången upp i Lag-USM som är en gemensam tävling för pojkar och flickor. Efter det att Ulf Persson kommit till klubben som löptränare med några duktiga tjejer så ställde vi i början av nittiotalet upp i serietävlande för första gången. Vi vann division 3 och även division 2 Götaland. Men det varade bara några år, vi hade endast ett tiotal aktiva.

Emma Green kom att bli vår allra första internationella kvinnliga stjärna i friidrott. Hennes sensationella VM-brons i Helsingfors 2005 var inledning på en fantastisk karriär på 14 raka mästerskapsfinaler. Nu dök det upp allt fler duktiga tjejer i vår förening. För våra tränare Yannick Tregaro, Erik Olsson, Midde Hamrin och Pekka Dalhöjd var det en självklarhet att träna såväl tjejer som killar.

Emma Green klarade som bäst 2.01m vid EM i Barcelona 2010.

Kraftmätningen är en lagtävling för ungdomar 14-15 år. Det är en tävling som består av såväl flickor som pojkar. Sedan 2013 ställer vi årligen upp med lag och har placerat oss på medaljplats vid flera tillfällen. Detta är en perfekt manifestation av det ”nya” ÖIS där flickor och pojkar tävlar sida vid sida.

Vårt Silverlag på Stockholms Stadion vid Kraftmätningen 2015.

Vår återkomst i seriesystemet för seniorer skedde i maj månad 2016 i Ljungby. Division 3 Götaland vanns i utklassningssystem. 2017 vann vi division 2 och 2018 tog vi steget upp i Lag-SM. Efter uppehåll för pandemin gick vi så för första gång till finalen i Lag-SM 2021 och slutade sexa.

Och så skedde det ofattbara den första augustihelgen 2022. ÖIS vinner i Norrköping det kvinnliga standaret för allra första gången! Och det sker med ackuratess då vi samlar ihop 82 poäng emot tvåans 65.

Det har varit en lång och slingrande väg emot jämställdhet i vår klubb. Idag kommer det lika många tjejer som killar till våra ungdomsgrupper. Vår styrelse består av fem kvinnor och tre män.

ÖIS Friidrotts Klubbchef Anna Linner-Bassani visar med stolthet upp vårt första kvinnliga standar.

Hur är situationen då i Sällskapets andra sektioner? Ja, man kan inte med bästa vilja påstå att man varit snabbare än Friidrotten… Bowlingen var först med  kvinnlig verksamhet. Brottningen utövas numer även av tjejer. Än så länge mest på flick- och juniornivå dock.
Fotbollen har varit väldigt konservativ och det var inte förrän 2-3 år sedan man klev in i seriesystemet.
Dessutom har vi en nystartad handbollssektion, med bara ett par år på nacken. Här finns det såväl herr- som damlag från allra första början.

Ett historiskt ögonblick då ÖIS får ta emot standaret för kvinnor. Det tog oss 136 år att nå ända hit!