SWISCH!

Vad var det? Jo, ytterligare ett år som susade förbi, närmare bestämt det 129:e tävlingsåret i ÖIS historia. Innan vi förpassar det till historieböckerna så tänkte jag uppmärksamma några minnen jag har från det gångna året. Det är tio stycken helt personliga val, fråga någon annan ÖIS-are så blir det kanske tio helt andra. OK, då kör vi:

10. Dramat i Linköping

Vårt manliga serielag hade rusat igenom seriesystemet med sex raka vinster. Nu återstod endast kvalmatchen i Linköping den 17 maj innan vi stod vid våra drömmars mål, Lag-SM-finalen! Det var en mycket kylslagen dag. Runt 10 grader och lite regn i luften. På pappret skulle det bli en ganska lätt seger och allt började mycket bra. Det var dags för 100 meter och det var nu som dramatiken uppstod!
Plötsligt hördes ett skrik av smärta och vår stolte representant, Oliwer Åstrand, ligger på marken vridande sig i smärtor. Han har drabbats av akut ryggskott och kan inte ens resa sig för egen maskin. ”Hur långt är det till start?” skrek jag till starten. ”Två minuter” var det föga uppmuntrande svaret… Finns det någon som är uppvärmd blev nästa frågeställning. Då joggade Carl Bengtström förbi, förberedande sig för 200m senare under dagen. ”På med spikskorna” kommenderade jag och rusade upp till sekretariatet. Man accepterade lagändringen på grund av skada och Carl hann med ett par provstarter. Han var tillsagd att ta det lugnt och bara säkra några poäng, men efter en stark avslutning så vann han loppet i kyla och motvind!

Än var problematiken dock inte över eftersom Oliwer skulle dubblerat och även sprungit häck. Vem skulle nu ta korthäcken? Valet föll på reserven Max Hejdenberg trots att denne aldrig någonsin tävlat på de 106 cm höga seniorhäckarna. Det fanns dock tid för en stunds teknikträning och det såg överraskande bra ut.
Också Max gjorde en helgjuten insats när han tog en fin andraplats på 16.36.
Nu kunde vi äntligen pusta ut och se till den skadade hjälten Åstrand som från och med denna händelse begåvades med det nya smeknamnet MISTER LUMBAGO! Han var dock tillbaks till finalen i Norrköping, mer om det längre fram…

9. Trägen vinner

Hanna Bergqvist har varit med ett bra tag i ÖIS friidrott. Med en mamma som var svensk mästarinna i höjd trodde man kanske att detta skulle vara hennes gren, men icke så. Hon tyckte betydligt bättre om tuffa intervall och att tävla i löpning. I ärlighetens namn gjorde hon inga kanonresultat men hon knegade på och blev långsamt bättre. Framförallt missade hon sällan ett träningspass.
2014 gjorde hon 62.78 på 400 meter och året därpå var hon nere på 61.25.
När säsongsstarten 2016 närmade sig så snackades det en del om att det kanske var dags att knäcka drömgränsen (60 sek). Ändå var vi nog inte riktigt beredda på vad som skedde vid Sävedalsspelen den 12 juni. Hanna gick ut stenhårt och kom in på upploppet som tvåa, ett par meter bakom Boråstjejen Karin Ytterberg. Sedan kämpade hon sig ikapp, centimeter för centimeter, och var förbi 10 meter före mållinjen.
Det var knappt man trodde att det varv sant när man såg tiden på ljustavlan – 58.50!!! 2.75 sekunder bättre än det gamla personrekordet…
Hannas prestation var det allra bästa man kan uppleva i idrott: Hon var ingen stjärna från början men kämpade på och fick ett genombrott vid 25 års ålder. Senare på året gjorde hon också sin allra första SM-start och när vårt serielag för damer debuterade i seriesystemet ,så var hon med och plockade hem segern.
Det går aldrig spikrakt mot toppen, det kommer alltid tjuvstopp på vägen… Hanna bekräftar återigen sanningen i det gamla talesättet: Trägen vinner!

8. Nattinén på Öland

För våra yngsta idrottare är Götalandsmästerskapen (13-14 år) det första stora mästerskapet. Årets utemästerskap gick på Öland första helgen i september. Vi hade en hel del framgångar, bland annat vann Isak Helgesson häcken i P13-klassen. Men tävlingen flöt inte helt smärtfritt, det uppstod avsevärda förseningar och när det var dags för stavhopp P13 så var det redan ganska sent på lördagskvällen. Sten Hagström hoppade allt bättre ju mer mörkret sänkte sig…
Till slut var han ensam kvar, det enda svaga ljuset kom från klubbkansliet bredvid – hela Göteborgstruppen satt redan och väntade i bussarna! Under dessa omständigheter höjde han personrekordet till 3.03m i snudd på kolmörker och vann tävlingen i överlägsen stil!
Själv var jag inte på plats utan följde tävlingen från Falun (SM i mångkamp) via upphetsade rapporter från Glenn Johansson!

7  Farfars rekord rök efter 52 år!

Jonathan Carbe har hört om sin farfar Tores bravader sedan han var mycket liten. Speciellt tiokampsrekordet från 1964 var sägenomspunnet. Klubbrekord, distriktsrekord och endast några få poäng från svenska rekordet. Tidigt satte Jonathan upp målet att överträffa sin farfars notering. Utvecklingen gick spikrakt från början och 2008 vann han SM i sjukamp i klass P19. Sedan kom skadebekymmer (baklår och knän) som omöjliggjorde hoppning och han inriktade sig istället på 400 meter häck där han vann såväl SM som Finnkamp 2013.

2014 genomförde han SM i tiokamp trots knäbekymmer och noterade fina 6.428 poäng.

Efter operation av bägge knän hösten 2015 bestämde han sig för att ge sig på SM-tiokampen igen i september 2016. Det är synd att säga att han var helt skadefri… I själva verket var det en ganska så skadeskjuten ung man som genomförde tävlingen i Falun. Han höll igen på 100 meter, begränsade antal hopp i höjd (ändå 1.96m) och hade problem med kulan. Ändå låg han i jämnhöjd med farfars rekord efter dag ett.
Dag två var det dock en ytterst stel och öm Jonathan som värmde upp inför häckloppet. Diverse massage, tejpning och uppmuntrande tillrop gjorde dock susen och han lyckades ta sig imål på 15.52 vilket var en smärre bragd med den kroppen… Stimulerad av detta överträffade han sig i diskus (37.54m och alla kast över 36½m).
Inför det avslutande 1500m-loppet kunde vi konstatera att det skulle krävas ett kraftigt personligt rekord för att passera Tores 6.776 poäng. En tid under 4,34 krävdes och ett varvschema lades upp efter detta. Med 300 meter kvar låg han helt jämnt med schemat… ÖIS-arna gastade och skrek och han lyckades skruva upp tempot genom sista kurva. Han fällde sig över mållinjen efter 4.31.84!

Det var en sällsynt nöjd Jonathan som en stund senare kunde ringa upp farfar Tore och meddela att familjerekordet var överträffat med 19 poäng! I själva verket var han blott 8 poäng från att sno SM-bronset från Kevin Fankl.

Frågan som kvarstår är hur mycket en skadefri och mångkampsspecialiserad Jonathan kan prestera. Långt över 7.000 poäng – det är en sak som är säker.

6 Holmgången i Huddinge

Vi har haft åtskilliga bekymmer med Hammarby de senaste åren! 2014 kom vi tvåa i Kraftmätningen (P/F 15 år), 2015 kom vi åter tvåa i Kraftmätningen och dessutom tvåa vid Lag-USM (P/F 17 år). Vid samtliga tillfällen slagna av – ja just det, Hammarby IF.

När det var lagsamling inför årets Lag-USM så låg också tonvikten på hur vi skulle kunna rå på just det grönvita gänget från huvudstaden. Tävlingen avgjordes i ljuvligt sensommarväder och vi gjorde en grym insats! I gren efter gren överträffade vi förväntningarna…

Vi började dra ifrån Hammarby och kanske slappnade vi av lite för tidigt… Helt fokuserade på Hammarby noterade vi inte hur starkt Växjö gick förrän det var för sent. Trots att vi vann en utklassningsseger i pojkarnas avslutande stafett så rådde vi inte på smålänningarna.
Vi skall dock vara oerhört stolta över våra silvermedaljer. Alla Stockholmslagen krossade vi på deras egen hemmaplan. Som så många gånger förr drog Carl Bengtström ett tungt lass. Denna gång med en dubbel i de för hans del lite udda grenarna 110m häck (1:a på 14.93) och 800m (tvåa på 1.57.55) samt seger i stafett (4x100m).

5  En höjd från EM-medalj

Michaela Meijer har haft en lite krokig väg emot toppen, liksom för de flesta har skador satt käppar i hjulet. Hon var tidigt framgångsrik i juniormästerskap och har tillsammans med Angelica Bengtsson besökt åtskilliga prispallar, nästan alltid dock lite i skymundan av Angelica.

Den enskilt bästa placeringen under året måste femteplatsen vid EM i Amsterdam utnämnas till. Till och med 4.55m såg det lysande ut och när ribban gick upp till 4.65m var det bara fem tävlande kvar. Trots utmärkta försök lyckades dock inte Michaela klara. Det gjorde dock Angelica som därmed tog bronspengen. Michaelas femteplats är dock hennes främsta placering vid ett internationellt mästerskap så här långt.

Givetvis hade hon drömmar om en OS-final i Rio och länge såg det bra ut. Till och med 4.45m imponerade hon kolossalt men sedan var det stopp på 4.55m.
Även om hon inte uppnådde sina målsättningar fullt ut så innebar säsongen ändå ytterligare ett steg närmare den yppersta världseliten. Under året höjde hon sitt rekord till 4.62m.

4 Emil knäckte drömgränsen till slut

Redan som 18-åring hoppade Emil Svensson 2007 2.14m och spåddes en lysande framtid. Nästa lyft kom 2010 efter att han flyttat till Göteborg. Vid Världsungdomsspelen klarade han hela 2.18 med goda försök på 2.20m.

Det skulle komma många, många knappa rivningar på 2.20m under de följande åren. 2014 lade han en centimeter till sitt personrekord när han klarade 2.19m vid FGP i Karlstad. Men varje gång ribban låg på 2.20m eller högre, så ramlade den ner…

2015 gjorde han en mycket lovande innesäsong med SM-seger på 2.18m som topp. Men sedan började knät krångla, utesäsongen fick ställas in. Då han samtidigt studerade till läkare var man osäker på om han skulle komma igen över huvud taget. Emil visade dock prov på järnvilja. Rehaben sköttes mönstergillt och under innesäsongen visade han direkt stabilitet kring 2.15m. ISM gick i Malmö och nu hände det när man egentligen som minst anade det… Ribban låg kvar också på 2.20m!
Många års ansträngning belönades och drömgränsen knäcktes till slut!!!
Tyvärr återkom skadebekymren och utesäsongen fick avbrytas i förtid. I skrivande stund vet man inte riktigt hur framtiden ser ut, men vi håller alla tummar vi har tillgängliga.

3 Dagen när alla i laget överträffade sig själva

För Felix Francois var säsongen 2016 som helhet kanske inte 100-procentigt lyckad. Speciellt fjärdeplatsen vid SM vill han nog snarast glömma efter segern 2015. Men året innehöll också en EM-start som var sensationellt lyckad. Det var långt ifrån givet att Sverige skulle ha något lag vid EM med tanke på att det endast fanns 16 platser och att vi inte hade någon löpare under 47 sek individuellt. Man lyckades dock kvala in via ett starkt lopp på 3.07.89 i Schweiz.
Världsungdomsspelen utsågs som direktuttagning till laget och på lördagskvällen sprangs ett oerhört prestigeladdat lopp på Ullevi. Erik Martinsson vann före Axel Bergrahm men sedan kvalade Felix in via sin tredjeplats. Adam Danielsson tog den fjärde platsen och Dennis Forsman blev reserv.

Realistiskt sett var kanske en tid på 3.07-3.08 trolig med tanke på löparnas årsbästan, men man var laddade till tänderna och samtliga lagmedlemmar överträffade sig. 3.04.95 var till slut endast en halvsekund från final! Man snittade alltså ca 46,2 sek, visserligen med flygande start men ändå. Inofficiell tidtagning visade att Felix avverkade sin sträcka på lysande 45.91 sekunder! Snacka om att vara som bäst när det gäller som mest!

Under året testade Felix också på 800 meter och de 1.53.77 han presterade i förtävlingen i Karlstad locker säkert till en fortsättning.

A Lennart Julin har gjort en långtgående analys av EM-bragden

2 Maria Larssons comeback

2013 var året när Maria Larsson fick sitt stora genombrott. Svenskt juniorrekord i hinder och stora framgångar i terränglöpning. Hon började studera i USA och inledningsvis gick det mycket bra. Kanske blev det lite för intensivt och hon tvingades till ett längre skadeuppehåll. Hösten 2014 tävlade hon en del men skadebekymren återkom och därför var hon borta från tävlingsbanorna hela 2015. Det faktum att både Maria och sambon Eric Senorski, klubbens bägge största löpartalanger var långtidsskadade kändes naturligtvis väldigt tråkigt.

I våras börjades det så snacka om att Maria tränade ganska bra igen. En sen anmälan till SM på 10 km landsväg 15/6 var väldigt spännande men också väldigt ovisst.  Det visade sig dock att Maria var än bättre än man anat. Hon sprang faktiskt hem två SM-guld i ett och samma lopp i och med att hon vann både senior- och juniorklass på tiden 34,37!

Bara någon vecka senare sprang hon en resultattävling på 3000m hinder på Slottsskogsvallen inför några få enstaka vittnen och kvalade in till EM i Amsterdam! Trots en begränsad träningsbakgrund var hon inte speciellt långt ifrån final med nya personrekordet 9.50.16! Säsongen fortsatte med SM-seger på hinder och ett stiligt klubbrekord på 5000m vid Finnkampen (16.18). Säsongen avslutades med en imponerande seger på långa banan vid Lidingöloppet. Den styrka hon då visade upp på 30 kilometer gör att man ser framtiden an med stor spänning.

1 Miraklet i Norrköping

Onsdagen den 13 juli kan ha varit min största upplevelse under dryga 40 år i ÖIS. Vi hade gått rakt igenom det svenska seriesystemet via sju raka triumfer. Nu var den stora dagen inne – för första gången på ett kvartssekel var vi i Lag-SM-final! För att ladda på bästa sätt åkte vi upp dagen före och hade en adrenalinstinn lagsamling på hotellet. Vi räknade inte att på allvar kunna hota Stockholmsklubbarna Spårvägen och Hässelby men hoppades ge våra ständiga kombattanter Ullevi en match om bronset!

Det började katastrofalt illa! Två sistaplatser och så rev en olycklig David Kappelin ut sig på ingångshöjden i stav… Vi var helt ute ur spelet innan matchen ens börjat…

Sedan följde några timmar av den mest intensiva kampvilja jag skådat! ÖIS-are efter ÖIS-are klev in och överträffade sig! Ingen mer än Awet Mengstaeb som först vann hinder i utklassningsstil, för att ett par timmar senare komma in igen och sånär ta hem även 1500 meter också. Robin Lindgren spurtade ner allt motstånd på 5000m, Mathias Ström vann tresteg, Felix Francois 400 meter och Emil Svensson höjd. Rickard Olsson tände till så att det slog gnistor i spjuttävlingen och kom tvåa före bland andra 80-meterskastaren Simon Litzell!

Och vi skall inte glömma den tidigare omtalade Mister Lumbago (Oliwer Åstrand) som tog kraftfull revansch för debaclet i Linköping! Andraplats på 110m häck och ett starkt inhopp på 200m (istället för en skadad Carbe).

Inför den avslutande korta stafetten kom så det sensationella beskedet att vi var uppe i delad ledning tillsammans med Spårvägen!
Det var dock inte realistiskt att vi skulle kunna konkurrera på allvar i den avslutande grenen då vi saknade hela vår första uppställning. Bengtström & Andreasson var på Ungdoms-EM och Carbe & Francois halvskadade och oförmögna att dubblera. Nu ställde vi upp med vårt 19 årslag (Koch, Hejdenberg, Wiik kompletterade med Oliwer Å). De gjorde ett stabilt lopp på 42.93 men vi fick nöja oss med femteplatsen.

Det innebar att vi kom trea totalt på 65 poäng, en poäng efter Hässelby och tvåa efter segrande Spårvägen! En sagolik bedrift som vi var överlyckliga över med tanke på hur dagen startat!
Framförallt värmde det faktum att vi för första gången på evinnerliga tider besegrat Ullevi speciellt mycket!

Och det bästa av allt – Vi har det slutgiltiga målet kvar att kämpa för! Kan vi komma så här nära den totala triumfen med en nolla i en gren, så kan vi också nå hela vägen!

När den 20:e jubileumsupplagan av Kortbanehoppningen avgjordes i Friidrottens Hus så imponerade Arthur Engström stort. Han stod i en viss särklass och vann på utmärkta 14.81m! Att han redan i december hoppar helt i paritet med sitt allra bästa (utomhuspers sedan i somras 14.80m) tyder på att höstträningen gått perfekt.

Direkt efter avslutad tävling tog vi ett snack där han berättar om hur han hittat rätt med idrotten efter flera besvärliga år: