ÖIS första inomhushall

Med utgångspunkt från det Skandinaviska klimatet är ju friidrott såväl en inomhus- som en utomhusidrott. Idag residerar vi ju i fantastiska Friidrottens Hus, där man kan utföra all grenträning året runt. Innan denna kom till 1988 så fick vi trängas i gamla Slottsskogshallen. Denna kombihall byggdes 1959 och brann så olyckligt ner för ett drygt år sedan.

Men vi har faktiskt bedrivit inomhusträning långt tidigare än detta…

De flesta har väl säkerligen sett Excercishuset på Heden, beläget intill nuvarande busshållplatsen. Det var grosshandlaren Julius Lindström som bekostade bygget och skänkte den till staden genom ett gåvobrev, tecknat den 29 december 1865. Byggnaden ritades av arkitekten Frans Jacob Hellborn och stod klar den 8 december 1867. Huset skulle …”tjena till gymnastik- och exercislokal för folkskolornas ungdom samt för frivilliga skarpskyttecorpsen” samt fungera som samlingslokal vid större folkmöten och dylikt. Staden hade ansvaret för byggnadens underhåll och försäkring mot eldsvåda.

Exercishuset kom därefter att allt oftare användas som gymnastiklokal för folk- och realskoleelever samt olika idrottsföreningar, de som mest sysslade med gymnastik. Senare blev Exercishuset även flitigt använt för olika inomhusidrotter, som handboll och basket, badminton och bordtennis, men även av boxare och brottare.

Den mest uppseendeväckande händelsen var troligen då hela Exercishuset – under den svåra bostadsbristen efter det första världskriget – fick fungera som nödbostad. Med enkla träväggar delade man upp golvytan i ett stort antal ”enrumslägenheter”, utan tak.

Bilden tagen 1923 när man byggde om Exercishuset till små ”enrumslägenheter” under den svåra bostadskrisen efter första världskriget.

Så här gick det till när Håkan Lidman, blivande europarekordhållare på 110m häck, började med friidrott.

En vinterkväll 1931 blev 16-årige Håkan Lidman meddragen till Excercishuset på Heden av två kamrater som skulle gå in i ÖIS. En var intresserad av fotboll, den andre av kulstötning. ”Jag löste medlemskort och deltog i en höjdhoppstävling för juniorer B nästan med detsamma. Jag gick direkt in och vann på 1.55m” berättar han. Kamraterna försvann ur klubben efter ett år. Men Håkan blev kvar. I början av karriären var han intresserad av alla grenar.
”Jag var med på allt, kastade, hoppade och sprang.” Frampå vårkanten började grabbarna springa runt Heden. ”Jag tyckte det var för långt, jag var lat och ville bara springa korta sträckor, helst så korta som möjligt” skojar Håkan och menar att det skulle vara orsaken till att han började springa 110 meter häck.

Tre klassiska svenska häcklöpare på en och samma bild. Utifrån Håkan Lidman, Sten-Pelle Pettersson och Kell Areskoug. Sträckan 200m häck på Stockholms Stadion.

Men 1931 hade ÖIS redan hållit till länge i Excercishuset. 1895 arrangerade man den första stora tävlingen i brottning och tyngdlyftning vilket väckte stort intresse i staden.

I ÖIS-aren från februari 1919 hittar jag följande helt fantastiska skildring av en träningskväll under rubriken ”I Exercishuset”:

En torsdagskväll i Exercishuset.

Jag gick en kväll på Östra och kände mig ruskig till mods. Dimman, en veritabel Londonfog, svepte in allt i en tät slöja, som gaslyktorna med knapp nöd förmådde genomtränga. Det var en sådan kväll, då humöret står ett gott stycke under nollpunkten och man inte vet vad man vill.

Hur det var förirrade jag mig neråt Heden, och drogs av ljusen i fönstren till Exercishuset. Jag stegade in och stod en stund och blinkade innan ögonen hann vänja sig vid ljuset.

Det första jag fick se var Evald, den allerstädes närvarande, som sprang omkring och körde grabbarna bort i ett hörn, där han hjälpte dem av med rocken. Det skulle nämligen bli tävlingar.
Väl omskrudade visade sig pojkarna från en annan sida. Nu behövde de ingen hjälp längre. Olusten hade de hängt upp på väggen med kläderna och voro redo att slå ett stort slag för fosterlandet.

Varken nybörjare eller veteraner saknas. Slägga har kastat av sig utom det nödvändigaste och håller som bäst på att mjuka upp armarna i kulstötningen. Lomberg har inte vågat ta av sig kalsongerna för att Vaktis snålar med koksen. Han sitter på en bänk, i väntan på höjdhoppet inbegripen i ett, av gesterna att döma, livligt samtal med Hinke.

I ett hörn dansar Hjertberg cancan – det ser åtminstone så ut för den oinvigde – med Bergstrand – i promenaddräkt, naturligtvis – och några juniorer som intresserade och roade åskådare. I ett annat hörn har brottarmattan dragits fram, och där håller Bergqvist på att inviga en ung jätte i teknikens mysterier. Bland åskådarna tilldrar sig Holmberg uppmärksamheten på grund av sin tankfulla uppsyn. Funderar han månne ännu på ”En sengångares profetia”?

En visselpipas gälla ljud avbryter hans meditationer. Det är Evald som försöker göra sig hörd. Tävlingarna kan börja. Åskådarna sätta sig tillrätta på bockar, hästar, plintar och stolar. Till en början hörs blott Evalds och Tures stentorsstämmor. Så småningom börjar ”publiken” mer eller mindre högljutt ge sitt misshag eller gillande utlopp. Applåderna komma sparsamt. Man är väl för tusan förståsigpåare. Endast verkligt ”fenomenala” prestationer belönas.

Tävlingarna gå flott och under bästa stämning. Inte ens Hinke bråkar, fast två av hans vänsterkast döms ogiltiga och Slägga har klått honom på höger. Resultaten är finfina säger Evald, och han bör ju förstå sig på´t.

När kulstötningen och höjdhoppet överstökats, lägger Krook rabarber på grabbarna och ger dem tillfälle att briljera med sina gymnastiska färdigheter under en timmes tid eller något mer. Efter den betan är pojkarna mogna för en stabilare supé och en mjuk säng. Den ene efter den andre ger sig ut i rusket, ljusen släckes efter den siste ock kvällen är ett minne blott.             Undertecknat ”Puma”

 

Visst är det en underbar skildring som den gode ”Puma” bjuder på! En träningsafton för drygt hundra år sedan, men byt ut några av namnen och det kunde lika gärna ha varit hallen i går kväll. En ytterligare likhet är att under vintern 1919 rasade ”Spanska sjukan” fortfarande över världen. Drygt 37.000 svenskar strök med och flera av ÖIS-arna, inte minst Erik Lemming, var illa däran under lång tid.

Det har också sex gånger avgjorts SM-tävlingar i Exercishuset, närmare bestämt i stående hopp. Första gången (1914) var det Lyckans Soldater som arrangerade. 1919 var det dock ÖIS som stod värdskapet. Sedan arrangerade IK Vikingen 1929 innan ÖIS åter var värd såväl 1932, 1944 som 1952.

Ivar Sundbom tog SM-guld i stående höjd vid SM i Exercishuset 1919. 1.52m och dessutom silver med 3.12m i stående längd. Så småningom blev han nationalekonom och professor!

Charles Lomberg, som inte vill plocka av långkalsongerna för att vaktis snålade med koksen, tog OS-brons i tiokamp i Stockholm 1912. Segrade gjorde en viss Jim Thorpe!

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 + femton =