Christian Olsson sätter punkt

Vid en mycket välbesökt presskonferens i Friidrottens Hus måndag eftermiddag meddelade Christian Olsson att han sätter punkt för en lång och ytterst framgångsrik karriär. Beslutet tog han efter att ha slagit upp sin gamla fotskada vid landslagets träningsläger inför OS i San Diego.

Efter sju operativa ingrepp i foten kände han relativt omgående att ”nu får det vara bra”.

Christians karriär gick spikrakt fram till och med OS-segern i Athén 2004. Men just i denna sin största triumf ådrog han sig samtidigt den skada som kom att prägla hans resterande karriär. Ändock lyckades han komma igen och detta två gånger om. Segern vid EM på hemmaplan 2006 värmde naturligtvis alldeles extra.


Silver vid Junior-EM i Helsingfors vid 19 års ålder
.
Christian Olsson har tävlat för ÖIS i hela sitt liv. 1990 gjorde han sin första tävling och klarade 1.30m i höjd som 10-åring. Mitt eget första distinkta minne av Christian är från Julklappsjakten 1992 när han i etapper höjde sitt personrekord med 13 cm till 1.68m. Han var fortfarande kort för sin ålder men hade en underbar teknik.

Han hade också med sig en utmärkt kondition från fotbollen och vann faktiskt Lilla GöteborgsVarvet i P11 1991. Det skall dock konstateras att han inte alltid gillade att trötta ut sig. Vid UDM i stafett 1992 var det tänkt att ÖIS skulle ställa upp med ett lag på 3x600m i P12-klassen. Två av grabbarna var kraftigt löpsugna men Christian blånekade. Vi hade en högljudd diskussion om detta och jag fick mycket klart för mig att detta var en mycket temperamentsfull och enveten ung man. Det blev inget stafettlag…
.


Christian (t.v.) i mångkamps-SM 1992. Han skall försöka på 3.02m i stav men
först kollar han in klubbkompisen Fredrik Meister i längdhopp
.
Sedan började han växa något alldeles förfärligt och fick rejält ont i sina knän. Då skickade Viljo hem honom med beskedet ”kom igen om ett halvår”. Det var nog ett ganska smart beslut att låta den värsta växtvärken gå över innan träningen återupptogs. När den gängliga kroppen började växa ihop så sköt resultaten i höjden och 1998 var det dags för debut i ungdomslandslaget (2.04m).

Hösten 1998 avgjordes ett kylslaget Junior-DM på Åby Friidrottsarena. Tresteg gick sist på programmet och en något förkyld Viljo gick hem samtidigt som han bad mig, ”Kolla på Olsson, han skall testa tresteg”. Det behövdes bara ett par hopp innan det stod fullständigt klart att han hade talang för den här grenen också. Han höjde sitt gamla personrekord med dryga två meter till 14.48m utan att ens träffa plankan. Jag ringde till Viljo senare på kvällen och tyckte att han nog kunde träna lite tresteg parallellt med höjdhoppet.


Första segern över Jonathan Edwards kom i ett regnigt Helsingfors
.
Sedan gick det oerhört fort. Året efter ökade han två meter till. Han tog silver vid Junior-EM och vann Finnkampen med 16.59 i ett medvindshopp. Men fortfarande var han först och främst höjdhoppare. Han vann Junior-EM och höjde under året sitt personrekord med 18 cm till 2.22m.

I juni månad dog hans tränare Viljo Nousiainen knall och fall (brusten aorta). Träningsgruppen var förkrossad men valde så gott som mangrant att tävla vidare. Christians jämnårige träningskamrat Yannick Tregaro tog snart nog över träningen och tillsammans fortsatte de på den inslagna vägen.
..


Christian tog över kungakronan efter den legendariske Jonathan Edwards
2000 deltog han vid Inomhus-EM och OS, dock utan att lyckas gå vidare från kvalet. VM 2001 gav den första medaljen (silver vid VM) vid ett seniormästerskap.

Åren 2002-2004 var han fullständigt oslagbar och vann samtliga FEM mästerskap som finns i friidrott. EM inne och ute, VM inne och ute samt som kronan på verket OS i Athén. Han och Carolina Klüft är ensamma i den svenska friidrottshistorien om bedriften att vinna samtliga fem mästerskap, vilket enligt min åsikt gör dem till toppnamn inom svensk friidrott genom historien. En bit bakom följer en grupp bestående av Anders Gärderud, Stefan Holm, Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist samt de mer historiska namnen Erik Lemming och Gunder Hägg.


Christian och Emma med ”Robbans” gamla heldräkt, ett otrevligt plagg…
.
Efter Athén kom det första längre skadeuppehållet. Han jobbade sig dock tillbaks och vid EM hemma på Ullevi var han lika överlägsen som vanligt. Tyvärr följde nya skador och efter sträckningen vid DN-galan 2008 skrevs det en rad minnesrunor.

Än en gång kämpade han sig dock tillbaks och vid ÖIS-mästerskapen på Åby sommaren 2009 gjorde han en lika hemlig som sensationell comeback. Sällan eller aldrig har jag sett Christians ögon glöda av sådan lycka som när jag kunde mäta upp 17.24m i ett hopp som faktiskt var hela 17.57m i effektiv hopplängd.

Trots ständiga skadekänningar lyckades Christian hålla hög internationell klass under säsongerna 2010-11. 2010 gjorde han 9 tävlingar över 17 meter och tog en fjärde plats vid Inne-VM. 2011 blev han femma vid Inne-EM och sexa vid VM i Daegu. Han var bra, men de ständiga skadebekymren gjorde att han inte nådde riktigt fram till prispallen.
.


Hallmästerskap i tyngdlyftning, tekniken är väl sisådär…
.
Det var tänkt att OS i London skulle bli en slutpunkt på karriären. I början av hösten gjordes ett ingrepp i den besvärliga vristen för att försöka rensa upp och förbättra rörligheten. Det blev dock inte riktigt bra och vinterträningen kunde inte genomföras på allra, allra högsta nivå. Ytterligare en mindre operation av fotleden skedde i största hemlighet i slutet av december men till ingen nytta.

När det så small till under en av de första träningsdagarna i San Diego så var beslutet egentligen ganska enkelt att ta: ”Det räcker nu”. Oddsen för att det skall gå att lappa ihop kroppen på den korta tid som återstår till OS är alldeles för dåliga, för att inte säga obefintliga.

Det riktigt glädjande beskedet som Christian var att han dock kan tänka sig en viss fortsättning av sitt friidrottande, men då som höjdhoppare. Om foten bara tål det så är han liten sugen på att avsluta karriären som den började – som höjdhoppare. Utan internationella ambitioner, men kanske kanske med en SM-start i tankarna.
Ett riktigt smart beslut. Att trappa ned utan krav och ”måsten” som ändå innebär att han kan behålla den gemenskap och inspiration som funnits så länge för honom inom träningsgruppen.

Vi ÖIS-are är otroligt stolta över ”Fågelbens” bravader och bedrifter genom åren (trots atthan borde sprungit 3x600m vid UDM 1992). Även om det inte blir något mer tresteg så hoppas vi få se honom i tävlingsdräkten fler gånger. Gärna en eller annan höjdtävling och så givetvis i höstens Castorama.

Per Crona

 
 
Resultatutveckling

År Tresteg Höjd
1990 1.30i
1991   9.26z 1.45
1992 1.55 1.68i
1993 11.08z 1.68 1.71i
1994 11.37z 11.58zw  11.66zi 1.79 1.80i
1995 12.20w 1.80 1.85i
1996 12.44 1.89
1997 1.93
1998 14.48 2.04
1999 16.30 16.59w 2.22
2000 16.97 2.20 2.22i
2001 17.49 2.20i
2002 17.64 17.80i 2.24 2.28i
2003 17.77 17.92w 2.28
2004 17.79 17.83i
2005     –
2006 17.67
2007 17.56
2008 17.00
2009 17.24
2010 17.41 17.62w
2011 17.29 2.04i
Internationella Mästerskap:

1999 Junior-EM 19 Helsinki 2 (tresteg) 16.18
     ” Helsinki 1 (höjd) 2.21
2000 Inne-EM Gent, Bel kval 15.95
OS Sydney Sydney kval 16.64
2001 Junior-EM 22 Amsterdam 1 17.24
VM Edmonton 2 17.47
2002 Inne-EM Wien 1 17.54
EM München 1 17.53
World Cup Madrid 3 17.05
2003 Inne-VM Birmingham 1 17.70
VM Paris 1 17.72
2004 Inne-VM Budapest 1 17.83 WR
OS Athén 1 17.79
2006 EM Göteborg 1 17.67
2010 Inne-VM Doha 4 17.23
2011 Inne-EM Paris 5 17.20
VM Daegu 6 17.23
17.83!!! Tangerat Världsrekord vid Inomhus-VM i Budapest 2004

Efter det att Christian Olsson meddelat den samlade svenska pressen att han lägger trestegsdojjorna på hyllan så tog han ett längre snack med undertecknad om både det ena och det andra. Oförglömliga tävlingar, gamla ÖIS-minnen men också tankar om framtiden.

Det är firma DECA som svarar för inspelningen och Anders Sjöström bakom kameran:

Hösttankar

Med lite distans till VM i Sydkorea sorterar jag lite bland minnena. Sally Pearsons uppvisning på korta häcken är nog det som kommer att sitta kvar i hjärnbarken när det gått ytterligare några år. 12.28 gav en utklassningsseger och är en tid som bara överträffats av två dunderdopade bulgariskor på åttiotalet.
.

För knappt två år sedan körde vi vår traditionella lördagsträning på Skatås en ganska regntung oktoberdag. Det var trångt i trappan, ett tjugotal aktiva och några tränare. Det stod också en medelålders tant (förmodligen i min egen ålder…) och studerade alla våra märkliga övningar, ivrigt skrivande och filmande. Hon kom tillsammans med Yannick och jag trodde det var en intresserad morsa till någon aktiv.
.
Olssontrappa
Trapphoppning på Skatås
.
I en paus började jag språka med den engelsktalande damen och det visade sig vara en tränare från Australien som fått ett stipendium att åka runt i Europa och studera friidrottsträning. Detta hade på vindlande vägar lett till att hon stod på Skatås denna regniga oktoberdag.
.
Hon gillade vår träning. Dagens aktiva tränar alldeles på tok för mycket på konstunderlag vilket sliter oerhört på kroppen, enligt hennes åsikt. Hemma i Australien körde hon mycket på sandunderlag med sin träningsgrupp och strävade efter att minimera tiden på allvädersbanor så mycket hon bara kunde.
Man måste bygga upp stor hållfasthet i leder och muskelfästen för att tåla elitträning. Detta når man med omfångsrik lågintensiv träning på mjukare underlag.
.
Detta var ljuv musik för mina öron, precis vad jag själv predikat för en omgivning som inte alltid hållit med. Nu, vet jag i och för sig inte om hon åkte hem till Australien och började köra grodhopp, enbens parhopp eller ”Wennerbecksidioten” med sina aktiva, men damen ifråga har i alla fall varit skapligt framgångsrik.
.
Ni har säkert redan fattat att jag talar om Sally Pearsons kvinnliga tränare, Sharon Hannan. Hon har tränat Sally från åtta års ålder och gjort henne till suverän världsetta. Ett lysande exempel på en självlärd tränare som utvecklats parallellt med den aktive.
.
HannanSally
Sharon och Sally – en sällsynt framgångsrik duo
.

Vårt korta möte har fått mig att fundera än mer på hur vi bedriver vår grundträning inom svensk friidrott. Som ingen kunnat undvika att notera så har vårt elitskikt under senare år varit mycket skadedrabbat. Kanske inte bara eliten, utan att ha något statistiskt belägg tycker jag mig uppfatta att också tonåringar har betydligt mer förslitningsskador, typ stressfrakturer, än vad som var fallet för 20-30 år sedan.
.
Jag vill ställa en hypotes att detta beror på:
*           För mycket träning på konstunderlag
*           För mycket grenspecifik specialträning och för lite lågintensiv grundträning
*           För tidig specialisering och därav följande ensidig träning
.
Efter VM 1995 hade vi besök av Dan Pfaff, mest känd som tränare för Donovan Bailey som var världsrekordhållare på 100m och vann VM 95 och OS 96 Han hade vid denna tidpunkt en ca 15 personer stor träningsgrupp som inkluderade VM-deltagare i så vitt skilda grenar som 100m och kvinnlig diskus.
Han fick oss att spärra upp öron och ögon när han berättade att under hösten körde han under ett par månader en identisk uppbyggnadsträning för samtliga sina aktiva, oavsett grengrupp! Inget konstigt med det tyckte han, alla behöver utveckla en allmän grund av kondition, styrka, rörlighet osv oavsett gren.
.
Inte helt i linje med dagens svenska träningsfilosofi, eller vad säger ni?
.
Dan Pfaff kommer för övrigt på nytt Sverigebesök när han medverkar vid Tränarsymposiet i Falun i November. Då har ni chans att fråga ut honom på denna punkt.
.
När Friidrottens Hus var nybyggt hade vi en helgkurs med världens mest framgångsrike trestegshoppare, Viktor Sanejev (tre OS-guld 1968-76 samt silver 1980). Han presenterade det träningsprogram som fört honom till sådana exempellösa framgångar och det innehöll enorma mängder mångstegshoppning.
.
Jag försökte greppa träningsomfånget och kom fram till att han under sex vintermånader hoppade 180 KILOMETER mångsteg, det vill säga i snitt en kilometer om dagen. För er som inte vanligtvis tränar tresteg kan jag avslöja att detta är OERHÖRT mycket.
.
När jag försökte tala om för honom att detta kan ingen mänsklig kropp tåla utan skador så berättade han att han utförde all hoppning under vinterhalvåret på gräs eller grus och i träningsskor. Alltså en enorm mängd lågintensiv hoppning på ett skonsamt underlag. Skulle man istället gjort detta i exempelvis Friidrottens Hus hade kroppen inte klarat av mer än maximalt 20% av denna hoppning, det är min absoluta övertygelse.
.
Varför sliter gummibanorna så på kroppen? Jag kan inte ge någon glasklar vetenskaplig förklaring men vet att rekylen blir för kraftig, vi får tillbaks för mycket energi in i kroppen. Det är bättre med ett mjukare underlag som ger efter utan att ”ge tillbaks”. Det första konstunderlaget, tartan, togs fram för travbanor i början sextiotalet. Man slutade dock använda det relativt omgående eftersom hästarna blev skadade. En liten fingervisning redan där…
.
Är det rent av så att de så hyllade Friidrottshallarna gör mer skada än nytta?
.
Nej, så långt vill jag inte dra det här resonemanget. Vi är slavar under vårt klimat, mycket av vår träning utförs inte speciellt effektivt i minusgrader. Men tveklöst tränar vi alldeles för mycket på konstunderlag och för mycket i spikskor. Till viss del beroende på lättja, det är varmt och skönt inomhus (inte minst för tränarna).
Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi skall lösa det här problemet. Vi skall inte nödvändigtvis träna utomhus, men vi måste träna på rätt underlag. Idag gör många 80% av sin träning på konstunderlag när den korrekta siffran kanske borde vara 20%.
.
Skall vi köpa fler gymnastikmattor där vi kan göra många övningar utan skor?
Skall vi rentav bygga träningshallar med kolstybb eller ta fram ett konstunderlag med ”gräsmattelika” egenskaper?
Vi måste i alla fall diskutera de här frågorna, en massa tonåringar med stressfrakturer är ett tecken på att vi är fel ute.
.

För mycket grenspecifik träning
.
För att hålla mig till den gren jag känner bäst, tresteg, så är det en övning som sliter oerhört på kroppen.
.
Ju mindre man hoppar tresteg som tonåring, desto bättre är det!
.
Ledbrosket hos människan är inte färdigutvecklat förrän vid 23 års ålder, det kan vilken idiot som helst räkna ut att det inte är speciellt bra för kroppen att hoppa tresteg med full ansats vid 15 års ålder.
.
Men hur blir man bra i grenen om man inte utövar den. Jovisst skall man hoppa, man skall dessutom hoppa väldigt mycket mer än man gör idag. Men det skall vara lågintensiva skolningsövningar av alla de slag, övningar som utvecklar balans, teknik, rytmik och långsamt utvecklar stor hållfasthet i kroppen. På mjukt underlag och nästan aldrig med spikskor. Fart dödar och det gäller att aldrig hoppa med mer fart än vad din teknik och fysik klarar av.
.
Personligen skulle jag vilja lägga om grenprogrammet vad gäller tresteg. Till och med 15 års ålder bara med begränsad ansats, 16-19 års ålder ett begränsat antal tävlingar/år.
.
Jag är så odemokratisk att jag vill
begränsa det fria tävlandet.
.
4 tävlingar inomhus och 6 utomhus med minst 14 dagars mellanrum räcker mer än väl. Utveckla de fysiska kvaliteterna i lugn och ro istället för att tävla ihjäl er!
.
Jag tror att många tränare lider av överambition! I jakten på effektiv och kvalitativ träning skär man ofta bort för mycket allmän allsidig uppbyggnadsträning.
.
En sprinter blir inte långsammare av att jogga 40 minuter i skogen, jag skull vilja påstå att han i förlängningen blir snabbare!
Rejäla pass med medicinboll och cirkelträning är en nödvändig grund för att senare utveckla explosiv maximalstyrka.
.
Kvalitetsträning utan underbyggnad är som att bygga hus på ”lösan sand”. För övrigt ett citat från bibeln där det slås fast att man bör bygga sitt hus (och sin idrottsliga karriär) på hälleberget och inte på ”lösan sand”.
.

BerntssonlenaSG09
Lena Berntsson, ett lysande exempel på att långvarig träning lönar sig
.

På tävlingsprogrammet har tillkommit en mängd juniormästerskap sedan jag själv var aktiv. Det var jättebra med 19-årsmästerskapen, ännu bättre med 22-års som underlättade den svåra övergången till senioråldern. Men 17-årsmästerskap kan verkligen ifrågasättas. Vi försöker på alla sätt motverka en alltför tidig specialisering men inför samtidigt tävlingar som leder till just detta. Måste vi verkligen vara med på alla mästerskap de internationella förbunden inför?
Borde vi inte ifrågasätta deltagande när mästerskapen går allt längre ner i åldrarna?
.
För ett par veckor sedan stod jag vid staketet och tittade på tre dagars tävlande vid Junior-SM i Vellinge. Det var ett par år sedan sist och ärligt talat blev jag lite deprimerad. Det fanns gott om fysisk begåvning hos de tävlande men jag upplevde den tekniska nivån och koordinativa skolningen som genomgående låg. Då tänker jag främst på längd/tresteg och häcklöpning eftersom det är de grenarna som ligger mig närmast hjärtat.
.

Vi måste vara självkritiska och våga ifrågasätta vår verksamhet. Alla vägar leder verkligen inte till Rom, procentuellt sett är det faktiskt ganska få som gör det.

.

Statistiskt sett är det väldigt få vägar som leder till Rom!

Statistiskt sett är det väldigt få vägar som leder till Rom!

.
Man kan inte träna hur som helst för att bli bra.
.
Vi har duktiga tränare i vår idrott, men de är alldeles för få! Idag känns det mest som slump om en talang hamnar i rätt miljö, hos rätt tränare. Det slumpade sig så att en rad exceptionella talanger kom fram ungefär samtidigt och i stort sett av egen kraft blev bäst i världen. Men det var inte på grund av att Sverige hade ett speciellt bra system för att utveckla talanger, snarare upplever man en närmast total brist av ett sådant.
.
När jag själv var 16 år kom jag med i svensk trestegsuppföljning som då leddes av Roger Norman, far till Mikael som nu är utbildningsansvarig på Svenska Friidrottsförbundet. Roger skickade mig ett detaljerat träningsprogram där varje löptid, varje styrkeövning fanns angiven. Därmed inte sagt att jag tror på en stenhård central styrning, men det gav mig en trygghet i vardagsträningen. Roger baserade sitt träningsupplägg på den polska skolan och han gjorde åtskilliga studiebesök hos Tadeusz Starszynski, allmänt betraktad som världens främste tränare i grenen.
.
Roger hade en noga utarbetad plan för grenen tresteg som han förmedlade till en relativt bred grupp aktiva. 20-30 hoppare ingick på den tiden i uppföljningen. När han tillträdde hade Sverige två 15-metershoppare, fem år senare var vi 14 stycken. En siffra som snart 40 år senare aldrig överträffats (2011 är det 9).
.
Roger var och förblir en förebild för mig. Jag har fortfarande kvar de program och den träningslära han byggde upp för svenskt tresteg.
.
Det är viktigt att varje enskild gren har en plan, att vi har en klar uppfattning att ”Just så här skall den här grenen tränas utifrån vårt klimat och våra förutsättningar i övrigt”. Det känns inte som det är så, åtminstone inte i alla grengrupper.
.
Rogernorman
Roger byggde upp svenskt tresteg från grunden

.
Svensk friidrott måste bli bättre på att identifiera talangerna och se till att befinner sig i en miljö där de får möjlighet att utveckla sin begåvning så långt som bara är möjligt.
.
Tränaren måste ha en kompetens som motsvarar den aktives talang – denne måste erbjudas utbildning eller också i vissa fall ersättas. Finns det något mer tragiskt än en otillräcklig tränare som klamrar sig fast vid en aktiv trots att det kan spoliera en lovande karriär.
.
Den här texten spred sig åt alla håll, så kan det bli om man är engagerad i ett ämne. Syftet med de här raderna är att vara lite provokativ, lite göteborgskt ”tyken”.  Jag hoppas att ni inte håller med om allt, men däremot att ni tycker till och debatterar vår verksamhet. Det behövs för svensk friidrotts skull!
.

Per Crona  (Krönika hämtad från GFIF.se)

Världsrekord i Hundramannahoppning!

En oförglömlig tävling!
2011-03-27

Filmat av Firma DECA

Vi räknade in 149 tävlande som kom i alla upptänkliga åldrar och former! Härliga gamla idrottskompisar som man inte sett på år och dag, blandades friskt med dagens elithoppare och våra ungdomsgrupper. Lägg därtill ett gäng idrottsföräldrar och ett härligt gäng från ÖIS brottarsektion och succén var formidabel.

Resultatet för de 100 bästa blev 160 meter och 16 cm!

Komplett Resultatlista Hundramannahoppning 26/3 2011

Bodil Meijer fotograferade friskt och här kommer ett urval av hennes bästa bilder:

En inte helt optimal ribbpassage demonstreras av denna ÖIS-brottare!

En inte helt optimal ribbpassage demonstreras av denna ÖIS-brottare!

Brottartrikå utanpå kostymen - dagens stilfullaste tävlingsdräkt!

Brottartrikå utanpå kostymen – dagens stilfullaste tävlingsdräkt!

Christian Olsson hoppade högst av alla med sina 2.04m

Christian Olsson hoppade högst av alla med sina 2.04m

Patrik Sjöberg segrade i klass +100 kg

Patrik Sjöberg segrade i klass +100 kg

Flerfaldiga svenska trestegsmästaren Johan Brink visade prov på god teknik!

Flerfaldiga svenska trestegsmästaren Johan Brink visade prov på god teknik!

Svenske mästaren från 1966, Olle Johansson, demonstrerade dykstil i sin renaste form

Svenske mästaren från 1966, Olle Johansson, demonstrerade dykstil i sin renaste form

ÖIS brottarsektion ställde en stark trupp på benen

ÖIS brottarsektion ställde en stark trupp på benen

En saxande indian i form av Daniel Norgren

En saxande indian i form av Daniel Norgren

Gustav Hultgren döljer sig under peruken

Gustav Hultgren döljer sig under peruken

Inte behöver du deppa över att du kom sist i tävlingen Andy

Inte behöver du deppa över att du kom sist i tävlingen Andy

Hanna-Mia visade grym form och nosade på sitt personrekord

Hanna-Mia visade grym form och nosade på sitt personrekord

En fulltalig publik hade mycket att jubla över

En fulltalig publik hade mycket att jubla över

Tarja glädjer sig åt att få höja den röda flaggan...

Tarja glädjer sig åt att få höja den röda flaggan…

149 ÖIS-are hoppade höjd i Friidrottens Hus!

149 ÖIS-are hoppade höjd i Friidrottens Hus!

TV-sport har varken lukt eller smak!

Jag är uppvuxen under en tid då sport i TV var en exklusivitet som man aldrig missade. För det mesta var det bara Tipsextra på lördagseftermiddagarna.

Nuförtiden kan den som utrustar sig med paraboler och boxar låta sig översköljas av sportsändningar i stort sett dygnet runt. Fotbollen tar givetvis det största utrymmet men de flesta smakriktningar tillgodoses. En snabb blick i tablåerna visar även rodeo, curling, sumobrottning, innebandy och poker!
.
Frågan är bara om det inte smyger sig in en känsla av likgiltighet ju större utbudet blir.
Själv måste jag erkänna att jag senaste åren blivit allt mer blasé inför TV-sport. Det är numer ytterst sällan jag blir sittande framför rutan. Teven står på och man tittar till den allt emellanåt.
.
Handlar det bara om tilltagande ålder och slapphet hos betraktaren eller finns där något annat?
.
Samtidigt som jag tröttnar på Teven så uppskattar jag nämligen ”levande” idrott allt mer! Och det måste inte nödvändigtvis vara elitidrott… I somras följde jag och Lasse Jönsson div.5-laget Knipplas kamp för seriesegern.
Att se Knippla spela hemma är en upplevelse. Man tar färjan till Hönö och därefter ytterligare en färja till Nordöarna i Göteborgs skärgård. Knipplas hemmaplan ligger insprängd bland bergsknallar alldeles intill vattnet. Den är vidare osedvanligt liten och man har dispens för seriespel.
Att sitta på bohusgranit och följa spelet samtidigt som båtarna passerar i farleden utanför är en gudomlig upplevelse! Kaffet smakar ljuvligt, fiskmåsarna skriker och havsbrisen smeker ditt ansikte.
.
Låt mig kasta mig över till en annan och än färskare idrottupplevelse. Tillsammans med samme Jönsson for jag till Oslo för att bevista den klassiska femmilen på skidor i Holmenkollen. Snacka om tradition och stämning! Natten före loppet övernattar tusentals människor i tält längs skidspåren. Man tänder eldar och äter och dricker så det står härliga till. Jag har aldrig sett något liknande! Under själva loppet är det ett sagolikt engagemang och det var uppseendeväckande hur sportslig publiken var, man hejade på alla… utom Christian Hoffman som buades ut när han åkte förbi. Österrikes dopinghistorik accepteras helt uppenbart inte alls av den initierade skidpubliken. När Anders Södergren övertog ledningen så bars han fram av publiken som om han vore en av de egna.
Vi värmde oss kring en brasa och språkade friskt med såväl norrmän, svenskar som en och annan finne.
.
Holmenkollen
Lädersoffa och groggbord i Holmenkollen!
.
Mitt livs allra största idrottsupplevelse tillkom dock i en betydligt ”osundare” miljö! Det låter kanske inte riktigt klokt, men ingenting kommer ens nära den extas jag upplevde när Anders ”Lillen” Eklund blev Europamästare i tungviktsboxning efter att ha knockat den hittills obesegrade Steffen Tangstad. Matchen gick i den slitna och rökfyllda Bröndbyhallen i Köpenhamn. Man sålde starköl i hallens fyra hörn och de flesta av åskådarna verkade ha förfriskat sig omsorgsfullt.
.
I Sverige behandlades ”Lillen” med någon slags hatkärlek. Få svenska idrottsmän har hånats så mycket av media som denne tystlåtne norrlänning. När han som 22-årig nybörjare togs ut till OS i Moskva blåstes han av media helt omotiverat upp som ett medaljhopp för att sedan brutalt sågas när han utmanövrerades av den rutinerade ungraren Istvan Levai.
.
Mot Tangstad gavs han på förhand ingen chans och det var kanske just därför vi medresta svenskar gick så fullständigt upp i limningen när Tangstad slogs ut i den fjärde ronden. Vi dansade på norrmännens huvuden och hånade Ingo som kallat Lillen för en nolla!
.
lillen
Triumfens ögonblick!
.
Proffsboxning är en stundtals blodig och brutal sport, men det är också samtidigt kampen i sin allra mest renodlade form! Och knockouten är den fullständiga och kompromisslösa segern. Utan kamp är idrott ointressant. Det är därför en seriefinal i division fem kan vara en större idrottsupplevelse än den fyrtioandra spelomgången i hockeyns elitserie eller en vänskaps-landskamp i fotboll.
.
I alla dessa fall handlar det om helhetsupplevelser som ger så oändligt mycket mer än en TV-skärm, oavsett hur många expertkommentatorer dom än prackar på dig….
Visst har jag haft oförglömliga upplevelser i TV-soffan: Beamons 8.90m – Gärderuds och Bernt Johanssons olympiasegrar – straffdramatiken i fotbolls-VM 94. Stunder som de här vill jag inte vara utan, men det är likväl endimensionella upplevelser. TV-sport har varken lukt eller smak!
.
Att sitta på bergsknalle i Skärgården och se en dribbling i division fem, att värma sig vid en eld i Nordmarkaterrängen medan Södergren slåss om segern, att se en nederlagstippad boxare knocka sin motståndare – det är liksom upplevelser på en helt annan nivå!
.
Syftet med denna betraktelse är att nå fram till en kraftfull maning: Stäng av dumburken, lätta från TV-soffan och gå ut och se på levande idrott istället! Se er omkring och upptäck att ni omges av fantastisk mycket bra idrott på alla olika nivåer.
.
Ett stavhopp över 4.50m är mycket högre i verkligheten än ett 5.80-hopp i Teve, en slalombacke är ett stup i verkligheten och en liten kulle i rutan.
.
Fram för mindre TV och mer verklighet!

.

Per Crona (Krönika publicerad på GFIF.se)

Vad är målet med idrotten?

Vi befinner oss i en årstid av sammanfattning och planering. Samtidigt som vi färdigställer statistik och gör bokslut, slipar vi på våra framtidsplaner och visioner. Om man som jag arbetar heltid med idrott, översköljs man i höstmörkret av rekord&statistik, budgetar och miljoner kors och tvärs, och allehanda drömmar om expansion och förväntade medaljer.

Men så händer något som får dig att stanna upp och ställa frågan: Varför håller vi på? Vad är syftet med idrotten? Är OS-medaljer allt det handlar om?
.
När vi stod cirka 300 personer, de allra flesta medlemmar i min egen idrottsförening, på en frostig gräsmatta utanför vår klubbstuga och sörjde en av vår största idrottsmän så gjorde sig frågan närmast fysiskt smärtsamt påmind.
.
”För oss som hade förmånen att känna Mikael, kommer bragderna och prestationerna snart förblekna. Kvar finns kamratskapet, omsorgen och kärleken.” Orden som kyrkoherde Lennart Widing sade har dröjt sig kvar.
.
Hur mycket är ett OS-guld värt? I Mikael Ljungbergs fall inte speciellt mycket.
.
Den hjälpte honom inte att få frid i en plågad själ. För honom hade det varit oändligt mycket viktigare att finna ro och harmoni i vardagen. Han sa ofta efter OS-triumfen att hans enda mål var att bli en vanlig Svensson. Därmed inte sagt att Mikael inte fick ut mycket positivt av idrotten, det är jag tvärtom övertygad om att han fick. Så mycket att det blev ett tomrum så stort att det var svårt att fylla när karriären tog slut.
.
Ljungberg
.
Inom idrotten är vi ofta otydliga när det gäller att förklara syftet med vår verksamhet. Givetvis finns det många olika syften men vi måste rangordna dem på ett sätt som inte kan misstolkas. Visst är det fantastiskt roligt när guldmedaljerna vinns, när rekorden slås och vi drar in nya miljoner till vår verksamhet men det är inte det viktigaste!
.
För varje liten nybörjare som kommer till vår idrott har vi ett ansvar.
Kamratskap är nyckelordet i alla föreningar oavsett om vi talar lagidrotter eller det som vi lite felaktigt kallar individuella idrotter. Vägen till kamratskap går via respekt för, och omsorg om varandra. Och det är inte alltid självklarheter, värderingar som man fått med sig från hem- och skolmiljö.
Vi idrottsledare och tränare har ett större ansvar för ungdomars utveckling än vad vi kanske alltid inser. Idrotten handlar om att sätta upp mål och lära sig jobba för dem. Om det handlar om en OS-seger eller att kvala till Götalands mästerskapen är inte det viktigaste. Att klara av sina målsättningar, ja även att lära dig hantera misslyckanden, stärker dig som människa.
Ungdomsträning stärker inte bara muskler och senor. Det bygger också självförtroende, medmänsklighet och självkänsla. Att förverkliga sina drömmar är en vacker fras som vi gärna svänger oss med. Och visst, låt gå för det, bara de små drömmarna också duger.
.
Gbginne2011block

.
Men vi använder ofta tvivelaktiga uttryck som ”Det är bara segern som räknas” eller ”Seger till varje pris”. Om bara segern räknas, betyder det att alla andra är förlorare och det stämmer ju inte! Du kan komma sist i en tävling och ändå ha gjort en förnämlig prestation, kanske satt ett nytt personbästa. Och seger till varje pris, innebär ju i förlängningen att man också kan överväga att dopa sig? Det finns alltid ett pris som är för högt att betala för en seger!
.
Vi måste se upp med de här budskapen. Klimatet har kallnat och hårdnat i vårt samhälle de senaste årtiondena. Det är en oerhörd fixering vid SEGRAREN, och motsvarande förnedring av alla de andra, FÖRLORARNA. Se bara på alla vidriga TV-program i Robinsons fotspår. Vad säger det om oss som människor att många av de mest populära programmen i TV går ut på att konspirera och rösta ut varandra, en efter en?
.
Media har en stor roll i detta. Läser vi sportsidorna, så är det nästan uteslutande den extrema elitaspekten som belyses. Den ytterligt marginella kommersiella delen av idrotten får oproportionerligt stor del av utrymmet.
Man hyllar KAXIGHETEN, älskar att skapa den dubbla effekten man får av (ofta ogrundade) löften om stordåd och det därpå följande misslyckandet (eller möjligen succén, bägge skapar fina rubriker). Lågmäldhet, ödmjukhet och respekt för motståndaren är inte lika populära kvaliteter nuförtiden.
.
I sådana tider är det än viktigare att vi betonar de mjuka värdena i idrottsrörelsen. Att vi kämpar emot den utslagning som tilltar runt omkring oss.
.

0405 Lohse
 Olika generationers kulstötare!
                                     Myggan och Magnus flinar upp sig för fotografen
.
Jag är den förste att inse OS-guldens värde för svensk friidrott, inte minst för att vi fått fantastiskt fina förebilder för kommande generationer. Men samtidigt som allt fler barn söker sig till vår idrott, så är det allt färre som finns kvar i tävlingsverksamheten efter 20 års ålder. Resultatfixeringen är högre och budskapet är tydligt: Är du inte bra nog skall du inte hålla på efter tonåren! Det här måste vi göra något åt! Vi behöver fler ”dåliga” seniorfriidrottare i svensk friidrott. Det enda riktigt legitima skälet att hålla på med idrott är att det är kul, varför då lägga av i förtid?
.
”Gärna en medalj, men först en rejäl pension” är en gammal bekant politisk slogan. Med en lätt travestering kunde vi kanske säga ”Gärna en guldmedalj men först kamratskap, omsorg och glädje”. Ta fasta på Carolina Klüfts ord. Hon betonar alltid dels sin träningsgrupps betydelse, dels att hon måste ha kul när hon idrottar.
.
När karriären är över, lägger man undan sina medaljer i en gammal låda. Rekorden slås och tidningsurklippen bleknar. Men sina idrottskamrater har man ofta kvar livet ut, åtminstone någon eller några. Och jag vet att många, många som stod på gräsmattan utanför ÖIS-gården i fredags plågades av samvetet. Varför kunde vi inte hjälpa en klubbkamrat i nöd, varför förstod vi inte hur illa det var ställt?
.
Kanske kan vi ändå lära oss något. Kanske kan vi lägga lite mer tonvikt på de tunga kvaliteterna i vår verksamhet. De som inte mäts i sekunder, centimeter, medaljer eller kronor.

.
Per Crona  (Krönika på GFIF:s hemsida efter Mikael Ljungbergs bortgång)